Alakoski är förödande för utanförskapets människor

Jag kunde inte låta bli att titta på gårdagens SVT Debatt, fast det var länge sedan jag lovade mig själv att inte göra det. Just nu har vi så dåliga samhällsprogram i TV och i synnerhet när det gäller SVT Debatt. Gårdagens program var inget undantag. Det är helt uppenbart att SVTs Debatt dåliga rykte sprider sig. Det är väl så att de som har något vettigt att säga och någon tyngd i debatten inte vill delta antar jag. Så förutom att de lyckats locka dit en vänsteraktivist tillika jude som ett alibi för Ilmar Reepalus antisemitiska uttalanden hade de ingen annan tydligen att sätta in när det gällde barnfattigdomen, än den person i Sverige som är mest farlig för utanförskapets människor – Susanna Alakoski.

För om man lyssnar på vad Susanna Alakoski själv säger i debatter och genom sina böcker finner man att hon genom sitt berömda författarskap medvetet och på ett framgångsrikt sätt lyckats politisera de grupper i samhället som hon utbildats i att arbeta för. Susanna Alakoski säger själv att det hon vill uppnå är att avdramatisera verkligheten som hon känner den. Hon kan likväl ändå inte låta bli att låta sin verklighet, som hon känner den,  också gälla för oss alla andra. Det framgångsrika i hennes sätt att hantera sin verklighet är att hon fått, genom sitt berömda författarskap, alla andra att tro på att hennes verklighet är den sanna. Så nu är hon en auktoritär inom området och där allt från socialarbetare, socionomer till politiker lyssnar på hennes erfarenheter och använder denna till och med i socionomutbildningarna.

När jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna läste jag den med mina ”utanförskapsglasögon” på mig. Jag kom på mig själv att jag mest tyckte det hela var komiskt och väldigt dråpligt. För Susanna Alakoskis avdramatisering av tillvaron i boken fann jag mer stämde in på mina barn fars uppväxt i en finsk invandrad familj under 60- och 70-talet. När jag såg filmen på bio tillsammans med min nuvarande man så började han, som den enda i salongen, helt plötsligt skratta för att allt var så dråpligt. Jag fann det själv inte ett dugg lustigt då vi befann oss mitt bland den urbana medelklassen som gick på att det var så där det gick till bland pöbeln på den tiden det begav sig. Hela salongen tittade nämligen väldigt ogillande på oss och undrade om vi inte hade någon empati för de stackars människorna på andra sidan staketet. För Susanna Alakoskis definition på vad empati är verkar sträcka sig till att vi alla ska tycka synd om DOM som inte har det lika bra som VI. Det handlar väldigt lite om empati faktiskt.

I gårdagens Debatt fick så Susanna Alakoski fullt utrymme tillsammans med Daniel Suhonen från den socialdemokratiska tidningen Tiden, att oavbrutet delge oss alla deras socialrealistiska syn på vad utanförskap och fattigdom innebär (för oss alla). Det var i det närmaste komiskt hur Susanna Alakoski i sin självpåtagna roll som Sveriges enda kännare av fattigdomens vedermödor inte kunde hantera att någon annan har en annan uppfattning av det hela. Då tänker jag på den kvinnan, tillika journalist, som uppgav att hon levt som ensamstående fattig kvinna med barn under ganska lång tid och som tyckte på fullaste allvar att individen själv har ansvar för sitt eget liv och också ansvar för att komma från sin egen fattigdom. En annan syn på- eller mothugg om bilden av verkligheten klarar inte Susanne Alakoski av. För helt plötsligt så sa hon

att det kan ju gälla för alla de barn som inte växer upp i en dysfunktionell familj.”

Helt plötsligt så handlade debatten inte längre om Rädda barnens årliga rapport om fattigdom utan nu tog Susanna Alakoski på sig socionomglasögonen och började politisera alla de dysfunktionella familjerna som lider av psykiska sjukdomar, sjukskrivna, utförsäkrade och familjer med barn som har ADHD.

Det tragiska med Susanna Alakoski är nog inte att hon blandar ihop sin egen verklighet som hon känner det med rollen som socionom utan att hon politiserar den att gälla för alla oss andra. När hon inte klarar av motståndet så använder hon sig av sin fulla auktoritet både som prisbelönt författare och socionom.

Nu ska jag släppa det hela. Jag är också född i en av utanförskapets familjer med psykiskt sjukdom i familjen, missbruk och brist på reda pengar. Jag har genom åren, som barn hunnit förbruka en hel del socionomer, pyssiologer, förstå-sig-påare och själv blivit mobbad i skolan för jag hade urvuxna kläder och fått avstå från mycket. Jag har också som vuxen och i min egen profession låtit andra tiders socionomer passera revy på ett helt annat sätt. Med min bakgrund har jag också några av mina bästa vänner som kommer från utanförskapet och som många gånger lever kvar i det och som överför utanförskap och fattigdom till sina egna barn. Vänner som är missbrukare, kriminella, ensamstående morsor med dålig skolbakgrund. Många av dem är idag döda kanske på grund av psykiskt sjukdom, missbruk och utanförskapets vedermödor.

Men inte en endaste gång har jag hört dessa vänner och människor säga att mitt liv ser ut som det gör på grund av politiken eller på grund av att socionomerna inte har resurser att göra sitt jobb. Det är faktiskt precis TVÄRTOM!

Den samlade bilden jag har om vad dessa människor tycker om politikens och socionomernas välvilja är sammantaget att med socialtjänsten och samhället ska man ha så lite med att göra för det blir bara VÄRRE då.

I min värld, som jag kommer från är socionomer och politiker som Susanna Alakoski de värsta av de alla. För de tror på fullaste allvar att vad som är rätt för dom är också rätt för alla andra. Därför att deras erfarenheter säger så. När det egentligen handlar om dessa personers egna inre nöd och en inre femåring som skriker om att om bara mina föräldrar hade fått den där simdräkten av socialen så hade jag sluppit uppleva vår fattigdom och känna mig utanför. Det är sådana socionomer som Susanna Alakoski som blir kära i sina klienter, inte för att de egentligen blir kära, utan för att de ska bevisa för hela världen att vad deras egen mamma inte klarade av att hantera när det gäller deras pappa inte gäller för dom. Deras själsliga nöd och femårings längtan osar ifrån dom och jag som själv har mina rötter i ett verkligt utanförskap kan nästan ta på det hela.

Många genom åren har föreslagit för mig att jag ska skriva en bok om mina erfarenheter och uppväxt. Men jag har alltid avböjt. Den finns en anledning till det. Jag anser mig inte vara representativ för gruppen, att ingen skulle tro att det jag hade skrivit kunde vara sant. Eller som en präst sa till mig en gång när jag mådde lite dåligt över en närståendes död och jag själv föreslog att jag skulle skriva en bok om hur man överlever. Ingen idé sa prästen. Det är nämligen ingen som skulle tro dig. För i statistiken som beskriver människor som dig Maria så finns inte du.

Men jag vet att vi finns. Jag har nämligen vänner, bekanta och annat löst folk i min närhet som överlevt precis på samma sätt som jag. Det gemensamma med oss är att vi alltid har haft en längtan av att få klara oss själva och hålla socialtjänsten och politikens välgörenhet på milslånga avstånd. Därför att deras välgörenhet låser in oss i utanförskapet och gör allting värre. Det bästa med oss  är att vi inte har behovet av att göra oss kända för att komma tillrätta med vår utsatthet. Nej vi är nog ganska nöjda med att få leva i frihet med våra barn och skratta gott åt de där som försöker klistra på oss att bara vi får en simdräkt betald av socialtjänsten så ska vår upplevelse av utsatthet, fattigdom och elände försvinna bort i tomma intet och bytas ut mot tacksamhet.

En sådan tillvaro som Susanna Alakoski alltså vill se och som hon i sitt framgångsrika författarskap och med en yrkestitel har fått hela samhället att gå på. I min värld är människor som Susanna Alakoski en fara för min mentala hälsa och utveckling. Helt enkelt den farligaste personen i hela Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *