Skolan mitt i byn?

Jag känner mig inte nöjd med den här politiseringen av skolan som skett under sista tiden. För mig är skolan egentligen för viktig för att Bagdad-Baylan ska flumma runt och Alliansen bara försvarar det fria skolvalet. Till det tillkommer en egenhändig frälst läskig lillgammal Gustav Fridolin som missionerar på egen hand som lärare och inte som språkrör. Men jag tycker att alla ändå verkar vägra att se samhällsproblemet i detta. För det är ett samhällsproblem att ojämlikheten ökar mellan skolor och att ingen verkar finna hur man ska komma tillrätta med det hela. Förutom skolverkets rapport som kom för några veckor sedan om skillnaderna mellan skolor, tillkommer det nu också att pojkar generellt har sämre betyg än flickor i alla landets kommuner.

Naturligtvis ska vi inte ta bort det fria skolvalet. Valfriheten för var och en kan aldrig vara orsakerna till ojämlikhet. För resultaten går ner också i de kommuner där det inte finns något fritt skolval. Därför var exemplet i gårdagens Agenda väldigt dåligt. För Sollefteå ligger på 247 plats av 290 kommuner när det gäller resultatet. Inte tror jag det heller handlar om boendesegregationen och inte heller kommunaliseringen under 90-talet. Stefan Löfvens utspel under förra veckans partiledardebatt, där han drar en jämförelse till sin egen skolgång kan inte uppfattas på något annat sätt än att han vill tillbaka till tiden före 70-talets skola för alla. Att skolan ska sättas mitt i byn så att säga. Hur det ska gå till kan man undra över?

Däremot uppfattar jag att skolan har varit utsatt för många experiment, lite för ofta, sedan de stora nedskärningarna under 90-talet. En experimentlusta som tyvärr Jan Björklund fortsatt med och intensifierat sedan valsegern 2006. Man måste ju få ställa sig frågan – när ska varje ny ung generation få sluta vara experimentgeneration och få gå i en skola som är likvärdig för alla – när det gäller kunskaperna?

Stefan Löfven uttalade sig häromdagen om det otäcka med Statsministerns uttalande om etniska svenskar mitt i livet och när det gällde arbetslösheten. Men hur otäckt är då inte Stefan Lövfens, (S) och Bagdad-Baylans uttalande om att barn till högutbildade föräldrar ska vara lokomotiven i klassrummet för de barn som är födda i en familj med lågutbildade föräldrar?

Nu ska jag göra en jämförelse till min egen skolgång och peka på ett problem som jag inte tycker många verkar ta hänsyn till. Jag är född inte bara i en lågutbildad familj, utan också i en socialt depraverad familj. Men jag klarade skolan fram till åttonde klass alldeles förträffligt. Ja, jag klarade den så bra att jag tillhörde den lilla klicken i klassen som låg bäst till när det gällde kunskapsresultaten. Trots min bakgrund växte jag upp i de mer fashionabla kvarteren i vår stad och gick tillsammans med barn som hade bra mycket bättre förutsättningar än vad jag hade. Jag var dessutom helt omöjlig socialt och var nog den i klassen som var mest tacksam att reta och jäklas med under rasterna. Ändå var jag och några till bäst i klassen.

Jag har många gånger funderat på vad det här kan ha berott på och kommit fram till att mina lärare som jag hade fram till årskurs sex såg att jag kunde. De fokuserade på att jag och mina klasskamrater skulle ta till oss kunskaperna utifrån våra egna förutsättningar. Vilket innebar att mina lärare fick jobba ganska hårt för att jag skulle ha uppgifter som sysselsatte och engagerade mig. Det här engagemanget från skolans sida följde mig under hela min skolgång faktiskt. Också under mina sista år i skolan då jag drabbades av leda och en pubertet som rök ur öronen på mig och jag började skolka. Detta fick vår studierektor att börja fundera på vad man skulle göra för att jag ändå skulle klara mina betyg och hon kom fram till att om jag inte orkade med klassrumssituationen så fick jag komma till hennes kontor och plugga istället. Bara jag var där och fortsatte lära mig saker. Så gick jag ut med godkända betyg trots allt och kunde senare i livet öka på mina egna kunskaper och så småningom ta mig in på universitetet.

Inte någon gång under min skolgång var det någon som påstod att jag klarade skolan för att jag gick tillsammans med mer bemedlade elever. Jag gick dessutom i en inkluderande skola, där vi hade några särskoleklasser i skolan, vars elever vi lekte integrerat med under rasterna. Inte behövde jag stå till svars för mitt osociala beteende heller och få någon bokstavskombination klistrad på mig. Alla visste ju redan om min situation.

Jag gick inte ens i en skola för alla som man pratade om under 70-talet och under en tidsepok när det var Maos lilla röda som gällde och det var fint att vara arbetare, vilket resulterade i att min hemmafru till mamma bittert städade praktiskt tagit ihjäl oss alla.

Jag gick i en skola för var och en och jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att ordna?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>