Välfärden är sönderreformerad!

Det här är mitt första inlägg i debatten på länge. Men idag blev jag indignerad när jag läste att studenterna ratar lärarutbildningen och att antagningskraven till lärarhögskolan är så låga att man kan ta sig in med 0,1 poäng från högskoleprovet för att bli högstadielärare. Samtidigt fortsätter den ytliga debatten om vinster i välfärden i oförminskad styrka, påhejad av vissa lobbyister som hellre vill ta politiska poänger på politiken än att det handlar om någon egentlig känsla för elever eller andra grupper som är behov av välfärden. Vi har sett det genom åren inom flera områden.  Sammanfattningsvis kan sägas att debatten oavsett område handlar det om mer regleringar och mer reformer som lösningar på ”problemen” som tar sig uttryck till och med under akademisk och professionell flagg. Det är rätt illa!

Som jag ser det (observera att jag skriver, som jag ser det) så är vår välfärd – inom alla områden – alldeles för reglerad och totalt sönderreformerad. Denna sönderreformering har dessutom en ganska lång historia fast i närtid. Allt började egentligen under 80-talet och fortsatte under 90-talet med saneringen av den svenska ekonomin. Vi lever idag med en välfärd som gör allt för att styra medborgarna till rätt ställe och efter deras så kallade ”behov”.

Den offentliga sektorn – välfärden – svällde under 70-talet. Reformerna då var säkert i välvilja för ett jämställt samhälle där både män och kvinnor kom till sin rätt och fick delta på lika villkor i samhällsgemenskapen. Samtidigt som det fanns en skepsis mot kapitalet och där politiken och dåvarande styre inte hade något problem med att kräva in de högsta skatterna i världen för att finansiera samhällsutvecklingen.

Men redan under 80-talet började näringslivet att uttrycka sig om offentlig sektor som den ”tärande” sektorn. Arbetslösheten började bli ett bekymmer helt klart, samtidigt som det finns väl ingen som var över 20 år under den här tiden som inte kommer ihåg hur nidbilderna om kommunarbetaren där en jobbade medans fem stod och tittade på florerade. Offentlig sektors svar på det här vara att börja diskutera frågan om chefs/ledarskapet i de kommunala verksamheterna. Man diskuterade som att vi måste ju ha lika kompetenta chefer som privata näringslivet har och då får det kosta. På det sättet ska vi bli mer effektiva och få kritikerna att tystna. Men fortfarande var det så att elever, brukare, vårdtagare och kunder  var de som var i fokus för välfärden. Man hade ett jobb som skulle göras.

Sen kom slutet av 80-talet, fastighetskrisen och till slut också 90-talets stora kris som innebar den omtalade saneringen av landets ekonomi. För att nå dit så drog man inte bara ned i alla verksamheter, utan de flesta välfärdsverksamheter reformerades och omorganiserades. Vi fick ädel- och psykiatrireformen, vi fick LSS-reformen, kommunaliseringen av skolan, friskolereformen och bostadsbidrag mm gjordes om. För att motivera dessa reformer var väl statsmakten tvungen att ge folket något också så då fick vi skattereformen och pensionsreformen. Till det ska lägga alla privatiseringar och valfrihetsreformer som att du ska kunna välja din egen el, telebolag mm.

Helt plötsligt var det mer fokus på reformer och ekonomi än att det handlade om att ha fokus på medborgarna, eleverna, brukarna, vårdtagarna och kunderna. För att verkligen markera att det var ekonomin och budgeten som var i fokus så innebar också dessa reformer att man måste minska intaget, nya brukare, till de flesta välfärdstjänster för att pengarna skulle räcka. Den så kallade inträdesbiljetten för att ta del av vissa välfärdstjänster reglerades upp genom lagar, regler och riktlinjer och vi fick något som kallades ekonomiskt bistånd.

Det är där vi är idag. Debattörer och andra sprider myter när de säger att den skattefinansierade välfärden är generell och till för alla. För det stämmer inte. Det finns alltid en ”inträdesbiljett” för den enskilde att betala för att få ta del av välfärden oavsett vad de flesta tror. Inom vård och omsorg är inträdesbiljetten den så kallade ansökan om bistånd till vissa insatser eller avgifter vid vård. Inom skolan handlar det om att inträdesbiljetten kostar i form av skolplikt och ålder. Men inte i något område är välfärden obegränsat till för alla. Inte ens på arbetsförmedlingen får du stöd och hjälp om det är så att du inte uppbär någon slags ersättning som A-kassa eller försörjningsstöd. Lever du på släktingar t ex är du längst ner i den hierarkin.

Till all denna komplexitet tillkommer de utmaningar vi har i framtiden som blir en konsekvens av den demografiska utvecklingen och de framtida svårigheterna att rekrytera kompetent personal.

I det här sammanhanget blir jag då väldigt förvånad när många istället för att se att vi behöver förenkla systemen och sätta de personer som är i behov av välfärden i fokus istället kräver mer regleringar och reformer.

Välfärdens problem är inte att den är privatiserad i delar eller reglerad. En än mer reglering och reformering för att kontrollera utveckling och lösa vissa problem kommer då naturligtvis att förvärra situationen för den enskilde. Till slut är allt så sönderreglerat och sönderreformerat och systemet så komplext att välfärden som vi känner den idag har inte längre någon legitimitet.

Detta borde alla istället börja fundera på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

One thought on “Välfärden är sönderreformerad!

  • 27 mars, 2013 at 18:14
    Permalink

    Gör om gör rätt är vad jag skulle vilja vråla till våra makthavare allt som oftast. 🙂

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *