Det mätbara samhället skrämmer mig lite!

Jag vet, jag är väldigt dålig på att blogga numera. Blir liksom inte av med allt annat viktigt som ska skrivas och läsas i företaget. Visst är det kul att det börjar ta fart på flera håll och att jag har mycket att göra. Men mycket har hänt också under de senaste nio månaderna som gör att jag ibland inte har ork att sätta mig in i allt som händer heller. Jag antar att det handlar om helt naturliga processer i sorgearbete och läkningsprocesser. Jag är väl inte mer än människa antar jag, fast det finns de som fått för sig att jag är den kvinnliga styrkan personifierad. Visst är jag det många gånger men om sanningen ska fram så blir också jag äldre och behöver kanske lite längre tid för att komma igen och återhämta mig. Nog om sorger och elände nu.

Men det som jag har tänkt på och som har mognat tillräckligt under sista veckorna är att det mätbara samhället skrämmer mig mer och mer. Eftersom jag håller på med det sista i min bok om vårt förhållande till kvalitet och kvalitetsmätningar har jag ju i satt mig in i en hel del mätningar under sista tiden. Samtidigt har det varit upplopp och debatten om jobben har kulminerat sista tiden. I all denna flora av sorteringar kan jag nog utan hävda utan besvär – att de flesta mätningar som görs av allt i vårt välutvecklade mätbara samhälle handlar mer om kontroll än om kvalitet.

Tendensen är tydlig i utvecklingen kring det här. Så fort ett samhällsproblem ska förstås eller åtgärdas måste man kunna mäta det hela för att visa vilka åtgärder som ska sättas in för att det ska bli bättre. Ofta oklart vem det ska bli bättre för – men jag antar att det ska bli bättre för den enskilde egentligen. Fast jag har aldrig funnit att det är så i verkligheten. För de flesta mätningar som jämför t ex välfärdsverksamheter mellan varandra eller så kallad kundnöjdhet mäter sällan faktiskt kvalitet eller vad man är nöjd med. Men mäter allt möjligt annat och så kallar man det för kvalitet.  Egentligen handlar de flesta av dessa mätningar om att man vill ha kontroll på vad man ska lägga pengar och väldigt sällan om vad man vill förbättra för den enskilde.

Detsamma gäller de mätningar om arbetslöshet t ex. Sista dygnet har man varit osams mellan höger och vänster om vilka siffror som är riktiga när det gäller arbetslösheten. Om det är arbetsförmedlingens senaste siffra om någon så kallad ”faktisk” arbetslöshet på 5,4 procent eller om det är SCBs siffra om 8,7 procent.

Nu har det också kommit mätningar/utvärderingar om att invandringar tydligen ger mer i inkomster än vad de kostar inom OECD-länderna.

Man kan ljuga med statistik och förvilla vem som helst brukar man säga och det är nog riktigt. Det senaste om detta kom med den så kallade Novusmätningen  om att Stockholmarna ville hellre att Slussen skulle vara utformad som den är idag, fast renoverad. Sen visade det sig att Novus hade ställt frågorna till de som svarat så ledande att den där undersökningen kan inte sägas någonting om vad Stockholmarna egentigen ”vill”.

Sen blir man osams om allt det här och kan gömma sig bakom sina mätningar och slå varandra i huvudet med den ena mätningen efter den andra. Den som vinner är den som lyckats övertyga medborgarna om att de har rätt om siffrorna. Inte att de har rätt om vilka åtgärder som behöver sättas in för att göra saker och ting bättre för den enskilde.

Partierna har alienerat sig från sin egen ideologi och från medborgarna och väljarna. Det är inte längre den enskildes färd som väl genom livet som är intressant för politiken eller myndigheterna m fl. Det är vem som har makten över vilken statistik och mätningar som görs.  Politiken handlar mer om att minska procenttalen när det gäller arbetslöshet och öka procenttalen när det gäller sysselsättningen. Den som vinner den verklighetsbeskrivningen vinner också väljarna gunst. Vi borde istället titta mer på den sjuka arbetsmarknaden och att det skapas för lite jobb i det här landet av företag. Politiken har låst sig vid en arbetsmarknadsmodell och kommer inte ur den oavsett vad som framförs i debatten. Då vinner man bättre kriget mellan höger och vänster genom att vara osams om siffrorna.

Jag förväntar mig att Erik Ullenhag nu framöver kommer prata om den där mätningen som visar att landet tjänar på att ha invandring. Allt annat vore ett kardinalfel.

Jag förväntar mig också att Novus backar från sin mätning om Slussen. Den är alldeles för undermåligt genomförd.

Men framför allt förväntar jag mig att man kan erkänna att det är sällan kvaliteten man mäter i dessa nöjd-kundmätningar och öppna jämförelser inte handlar om kvalitet. Det handlar mer om andra saker som vårdsäkerhet, politiska önskemål och kontroll. Det är just i detta som det mätbara samhället skrämmer mig lite. För tänk i fel händer så blir dessa mätningar lätt ett verktyg för propaganda och maktutövning, mer än att det handlar om mätningar för att förbättra verksamheter och för den enskilde.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

One thought on “Det mätbara samhället skrämmer mig lite!

  • 17 juni, 2013 at 10:40
    Permalink

    Internationella mätningar från PISA (Programme for international student assessment) har de senaste åren pekat på att svenska ungdomar presterar allt sämre i skolan och därför halkar efter i jämförelser med jämnåriga i andra länder. Den nya svenska skolsatsning, med Jan Björklund vid rodret, har som målsättning att vända denna trend och återigen sätta Sverige på kartan som en kunskapsnation. Men hur ser denna mätbara kunskap ut? Många menar att grundläggande medmänskliga och demokratiska värden får lämna plats åt instrumentell kunskap som reproducerar en högst förenklad världsbild där tillväxt, lönsamhet och konsumtion är lag.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *