Har man rätt att konsumera välfärd?

Politiker från höger och vänster försöker få oss alla att tro att konflikten och debatten om välfärden handlar om vinster eller inte. Ni känner igen argumenten om att vinster går till riskkapitalister på utpekade öar medan våra skattepengar istället ska gå till skola, vård och omsorg och återinvesteras i verksamheten. Ni känner också igen argumenten om att får man inte göra resultat och vinster i företagen så hotas mångfalden och valfriheten för oss alla. För att ge lite eld till konflikten vill intresseorganisationer som stödjer respektive sida in i debatten och försöker förstärka den egna sidans argument. Samtidigt förekommer en hel del seglivade myter om välfärden som ibland blir rena skrönor och osakligheter.

Men det finns problem med bägge sidors beskrivningar av frågorna. Det är att ingen sida verkar ha sätta sig in i frågan om hur man ska se på medborgarna som är nödda och tvungna att nyttja välfärdens olika delar.  Medborgaren blir i dessa aspekten inte personer med egna tankar om sina behov utan medborgaren blir elev, patient, äldre eller funktionsnedsatt. Som argument från politikens sida säger man sig ändå sätta respektive målgrupp i fokus men att man också har rätt, som ansvarsfulla politiker, att fördela och vara effektiva med skattebetalarnas pengar. Man har alltså rätt från politikens sida (oavsett parti) att vara den som både definierar vilka behov medborgaren har, samt att försöka fördela skattemedlen till de som har detta definierade behov. Man har alltså ett tvingande monopol på hur välfärd ska utformas och dess innehåll. Vän av ordning säger nu naturligtvis att hur skulle det annars se ut? Det handlar ju ändå om våra skattemedel?

Visst är det så. Men det har smugit sig in ett problem i sammanhanget. Det är att under senare tid har medborgarnas syn på välfärden alltmer kommit att skilja sig mot politikens syn på densamma. Det har uppstått ett förväntansgap mellan vad medborgarna tror att välfärden SKA leverera och vad den FAKTISKT levererar.  När detta förväntasgap växer är det sannolikt ett större hot mot våra skattemedel och vår välfärdsmodell som vi känner den än vad vinster i välfärden är.

Samtidigt har vi som befolkning blivit vana att kunna välja inom de flesta områden. Idag väljer vi inom välfärden också. Man kanske inte skulle kunna tro det med det var faktiskt Göran Persson som banade väg för valfriheten inom välfärden. Eller banade väg är kanske att vara för positiv. Den dåvarande S-regeringen var sannolikt tvingade att genomföra vissa valfrihetsreformer under 90-talskrisen för att få till de reformer som krisen krävde. För det var kraftfulla reformer som genomfördes under 90-talet, som påverkade både välfärdens verksamheter men också privatekonomin.

Ni kommer säkert ihåg det hur jobbigt det var att vi skulle börja välja fonder själva när det gällde pensionen, eller detta med att välja el- och telebolag. En djungel var det i början . Men idag, som skrivet är, är vi vana att välja också inom välfärden. Sannolikt bidrar denna valfrihet till det ökande förväntasgapet. Det hänger också ihop med upplevd kvalitet. När den som är i behov av en välfärdstjänst känner att den inte fullt ut har ett eget val, blir man sannolikt inte lika nöjd med ett andrahandsval än med ett förstahandsval. Kvaliteten kan då upplevas vara dålig. Det är klart att får man inte plats på den förskolan som man väljer i första hand att man upplever det som att inte ”samhället” levererar och det samma gäller sannolikt äldreomsorg och omsorgen om funktionsnedsatta. Då spelar det ingen roll vilken politiker eller hur verksamheterna själva framställer sig. Förväntansgapet växer och kvaliteten upplevs som dålig.

De här förhållandena som jag beskrivit ovan håller jag nu på att formulera i bokform. Men jag tar det lite längre. Jag formulerar också ett förhållningssätt som tar fasta på medborgarnas rätt att få konsumera den välfärd som de själva anser att de har behov av. Men hur kan man göra det? Ja ett sätt är att inse att välfärdsmodellen, där politiken har monopol på att både definiera vad välfärden ska innehålla och fördela resurserna, inom vissa delar och områden, har spelat ut sin roll.  I vår samtid och sannolikt i en framtid, innebär den modellen att vi binder upp resurser. Resurser som vi istället behöver frigöra för att utveckla och minska förväntasgapet mellan medborgarna och politiken.

Då vår välfärd som vi känner den inte har uppstått i ett vakuum utan i ett politiskt sammanhang är det rimligt att också politiken går i bräschen för att frigöra relevanta resurser. I det sammanhanget är nog inte den mest lyckade åtgärden att förbjuda vinster i välfärden. En sådan åtgärd skulle sannolikt bidra till att vi istället binder upp ännu mer av resurser. Förväntansgapet skulle alltså öka ytterligare. Framtidens välfärd kommer då inte klara av att leverera vad medborgarna tycker sig ha rätt att få.

Men mer om detta kan ni läsa om i boken som kommer inom en snar framtid.

Intressant? 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *