Den inte-förpliktande godheten

GracefulMånga är idag de som känner sig hågade att visa sin egen godhet i förhållande till sakernas tillstånd. Och de som får mest status av att basunera ut sin egen godhet för omvärlden är så kallade kändisar. Det handlar om både A och B-kändisar så att säga. Ni får själva göra upp med vad ni definierar som A och B kändisar. Min uppfattning om vilka de är håller jag för mig själv.

Det finns ingen hejd över vad denna godhet kan bringa klarhet för de många, pöbeln eller folket om man så vill, i samtiden som framstår som så kaotisk och komplext att godheten också måste sorteras. Godheten sorteras i åsikter eller politisk värdering, alternativt ism. Det har gått sådan inflation i dessa godhetsmänniskors statusjakt att varje dag lusläser de nätet för att kunna finna tecken i samtiden på att deras godhet är den riktiga och andras godhet är den trickiga. Dessa nätfunna godheter, sorteras därefter i eget självskattande om vad godhet är och skickas sedan ut på nätet och sociala media, där den delas och retweetas i en alldels oändlig ström av godhetsfloder. Den som lyckas bäst med att bli delad och retweetad , har högst status i godhetshierarkin och kan därmed gå med högt huvud och signalera till omvärlden att jag är inte bara kändis, jag är också godheten själv. Se på mig och bli min följare och du ska för alltid anses som lika god som jag.

Jag själv har ett komplext förhållande till denna godhet och denna jakt på godhetsstatus. För denna godhet är oftast inte-förpliktigande! Att tycka, är ju alltid riktigt. Men att tycka att något är gott för att jag tycker det, fast det inte ger ett enda resultat, eller avtryck, för de som godheten riktar sig mot. Det är för mig inget annat än ren egoism och jakt på godhetsstatus.

Nåväl. Vi är alla medvetna om att det finns otroligt många människor som är bekräftelsesjuka av olika skäl. Troligtvis är jag det också. Det är naturligt. Men lite oroad blir jag när denna bekräftelsesjuka inte leder till något annat än att dela in världen i svart eller vitt, fina och fula åsikter och att det är någon annan som ska vara förpliktigad att handla för att godheten ska segra.

Allra mest oroad blir jag när dessa kändisar går ut och hävdar att den godhet som är störst och bäst är den som kommer utav staten och att denna den högsta godheten ska fördelas av staten.  Precis som staten, med allmänna val, alltid står upp för godheten. För mig står staten för det mesta för en fördelning av våra surt intjänade skattepengar och sällan kommer fram till så mycket godhet alls.  För de andra verkar det gälla att eftersom pöbeln eller folket om du så vill, inte har blivit delad eller retweetad 15 000 gånger under dagen, är detta själva beviset på att jag är mer god än vad du är. Vi andra, vi är som lärjungarna ungefär, bara följare till godheten själv..

Det är därför min godhet är bättre än din godhet oavsett att min godhet för evigt är inte -förpliktigande och leder inte till ett enda avtryck för dem som godheten är riktad mot. Ibland är det till och med tvärtom. Godheten leder till att låsa in människor i utanförskap, fattigdom och elände.

I påsktider som dessa kan man ju tycka mycket om ont och gott. Det har man ju rätt till. Men för mig är det komplexa att jag ser handling som en större akt av godhet, än att uttrycka sin inte-förpliktigande godhet i sociala media. Och hur det än är så de flesta blir ingen profet i varken sitt grannskap, stadsdel, stad, län eller land oavsett hur många gånger de utrycker sin godhet på nätet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *