Är nojorna verkligen populism?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Folk är rädda idag. För det mesta. Framförallt är kvinnor rädda. För allt! Rädda för att bli misshandlade och våldtagna och att deras döttrar och söner ska bli utsatta för detta. Rädda för att inte välfärden ska räcka till för de gamla föräldrarna och att försäkringskassan inte ska betala ut pengar vid sjukskrivning. De flesta är dessutom rädda för Putin och Trump. Nu har vi de båda sida vid sida i kampen om världsherraväldet. De flesta är också rädda för flyktningar och att flyktingarna ska få deras huspriser att rasa i vissa områden, där flyktingar med permanent uppehållstillstånd förväntas bo. Eller att det är terrorister som har slunkit igenom vid gränsen innan vi stängde dessa. Jag ska vara ärligt. Detta var jag också rädd för när flyktingkrisen pågick med kraft hösten 2015. Man är t o m rädd för fyrverkerier.

Ja, i stort sett har vi alla blivit räddare under senare åren och det enda vi inte verkar vara rädda för – ja, vi som är födda i detta land – är att bli av med jobbet eller att skolans resultat är så dåligt.

Ändå så har de flesta beslutsfattare fått för sig att det är jobben och skolan som är det viktigaste för väljarna. Det tar sig uttryck i att man inte vill diskutera offentligt skolans egentliga problem, eller att man inte får någon stark opinion mot sig när man inför det ena snabbspåret till jobb efter det andra, när det gäller flyktingarnas inträde på arbetsmarknaden. Det tas som naturligt att vi ska integrera flyktingarna så pass att de åtminstone ska försörja sig själva. Sen hur de bor eller klarar språk mm det är sekundärt.

Men alla de andra rädslorna eller nojorna dessa sopar de flesta under mattan och förklarar att SDs, Trumps och Le Pens, löften om förenklade lösningar på komplexa problem, som populism. Man fortsätter förklaringen med att införa förklaringsmodeller som vänster eller konservativ höger. Dessutom vill man ha tydliga konfliktytor mellan just vänster och höger i svensk politik. Det är ju inte så märkligt egentligen, då de flesta beslutfattare lever i tanken fortfarande med decemberöverenskommelsen och att oppositionen i svensk politik idag utgörs uteslutande av SD. Det är därför man inte diskuterar på beslutsnivå vad skolans problem egentligen består av. Eller att vänstern tycker det är jättebra med minskade RUT och ROT och en föreställning om att dessa jobb inte bidragit till mindre svartjobb. Eller att äldre idag inte får bistånd till särskilda boenden och att assistansersättningen ses över. Eller om man är för eller mot ett Natomedlemskap, oavsett förändrat spänningsläge i världen. De flesta partier – också SD – verkar tycka att dessa frågor är det bra om de övriga partierna håller som de viktigaste. För då slipper ju SD bekänna färg i andra politiska frågor än deras huvudfråga.

Det riktigaste ändå med alla nojor och beslutsfattare som inte tar dessa nojor på allvar, är att de uttrycks att dessa är utslag för populism och inte är ett utslag för den verkliga samtiden. OCH att det nu gäller att stå mot populismen och inte ge efter för trycket så att säga. Det betyder att den egentliga oppositionen gör lite halvdana uttalanden om att vi visst ska ha en bra integration för de nyanlända och att det finns ingen som helt anledning till oro och att vara rädd. Bara vi får fram till 2018 år på oss att politikutveckla, så ska ni se att det är vänstern som inte klarar av att regera och att vi oppositionen (Alliansen) har en bättre plan för Sverige, oavsett SD eller inte.

Det är i det spänningsfältet som beskrivs ovan, som allt blir väldigt intressant. Här har vi en väljarkår, som skriker dagligen i megafon att vi är rädda och tror inte att er politik, er polis, ert sätt att tänka när det gäller integration, boende och arbete för flyktingar, är den rätt för att minska mina egna rädslor.  Ändå envisas etablerade partier att förklara för väljarna att de har fel och att de ger SD luft. Att det är populism att vara rädd. Det är i det spänningsfältet som den etablerade politiken också går på pumpen varje gång. Det är därför vi idag får gå igenom Brexit eller att vi har en Trump i vita huset. Inte att SD och Marine Le Pen finns med förenklade lösningar på komplexa problem.

För väljarna ser inte det här som komplexa problem. De ser det som ganska enkelt egentligen. Väljarna ger politiken mandat för att hantera deras rädslor och behov för fyra år i taget. Då förväntar sig medborgarna att politiken hanterar frågorna på allvar. De förväntar sig dessutom att polis och rättsväsende fungerar, de förväntar sig att vi som jobbat och betalar skatt på en stor del av våra intjänade pengar också har rätt att få stöd när tillvaron sviktar. Att skolan gör sitt jobb och att man ska kunna bo i trygghet med en hyffsad avans på sitt lägenhetsköp (det är det system vi har idag, att man måste köpa sig en lägenhet och vill naturligtvis ha avkastning på investeringen) , som man köpt för dyra pengar. Debatten om för och mot fyrverkerier var just ett utslag för allt detta och något större, än att man var för eller mot.

Det väljarna däremot inte förväntat sig är att de under fyra års tid ska behöva skrika till sina folkvalda med megafon att ni inte tar mina rädslor på allvar. Ni lajvar vår vardag och min trygghet!

Det är det samhällskontraktet som nu håller på att brytas. Inte samhällskontraktet mellan utanförskapets människor och innanförskapets. Det enda kontrakt som är brutet är mellan etablerad politik och väljare och i det nya avtalet som nu mejslas fram så verkar SD ta hem allt.

Jag skulle ljuga om jag inte sa att det kanske är lika bra! Det kanske är den enda vägen att gå för att få politiken att förstå att det är medborgarnas vilja och önskan om samhället som är politikens uppdrag.

Intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *