Äntligen!

Så äntligen har Anna Kindberg Batra gjort slag i saken och gjort M till relevant opposition. Det istället för att lajva opposition och demokrati i parlamentet. Det blev AKB i samma stund som hon gick ut och deklarerade att hon ville lägga en gemensam Alliansbudget. Naturligtvis fick inte AKB några stående ovationer för tilltaget från majoriteten eller centern och liberalerna. Men vem hade räknat med det?

Men för mig, som fortfarande är partist, trots allt som har gått fel sen valet 2014, var min enda kommentar till det hela ett stort Äntligen!

Med handen på hjärtat har jag länge undrat vad Alliansen har hållit på med? Ja, nog förstår jag att vi förlorade valet och tanken om att hålla SD utanför inflytande kunde göras med en DÖ och med att driva regeringen åt vänster, för att själva framstå som det enda egentliga alternativet i valet 2018. Det med att M dessutom bytte partiledning och antagligen ville göra AKBs första tid som partiordförande så smidig som möjligt. Men vad Alliansen missbedömde från början var kraften i väljarnas förmåga att välja själv och ta konsekvenserna av sina val.

Sug på den en stund! För egentligen borde Alliansen, som är den enda kraften i svensk politik som är för valfrihet, jubla över väljarnas förmåga att kunna göra ett val och ta konsekvenserna av detta sitt val! Vad är det annars man har velat uppnå med politiken sedan 1932, då socialdemokraternas mentala inverkan på landet tog sin början?

Väljarna har helt enkelt valt att skjuta SD framför sig för att få de andra partierna att göra som väljarna vill. Och nu har äntligen AKB och moderaterna förstått det och inser att lajva politik och opposition, genom att inte vilja genomföra en relevant politik i riksdagen. är det som kommer leda till att den parlamentariska situationen kommer bli än mer problematisk efter 2018 års val. Om inget annat händer. Och nu hände det och det tack vare Moderaterna.

Alliansens tanke om att väljarnas förnuft skulle ta över och att de skulle välja bort en regering som går alldeles för långt åt vänster och tillfredsställer bara Jonas Sjöstedt agenda, är en tanke som är lika bra som att man ska tro på tomten också.

I motsats till många andra så tror jag att chansen är ganska stor att vi får en Alliansbudget i höst. Det finns flera orsaker till att jag tror det och det handlar inte om mina egna tankar. Utan mer om andra – mer upphöjda i samhällsdebatten än vad jag är. Jag återkommer till detta. Först måste jag bara beskriva min syn på C och L hållning i frågan.

Jag tycker inte att centerns hållning om en Alliansbudget är så väldigt svårt att förstå, när man förstår Alliansen utveckling under mandatperioden 2010-2014.

För efter valet 2010, med SDs inträde i riksdagen, var moderaternas hållning också att man kunde vara den där kraften för de som inom partiet benämndes som s k ”vita” eller goda väljare. Det gjorde man med Fredrik Reinfeldts ord i valspurten om att den som vill Sverige väl röstar inte på Sverigedemokraterna. Redan där hade Alliansens partier slagit fast att SDs väljare var rasister hela bunten. När så M fick nästan 30 procent av väljarstödet och SD ändå kom in i riksdagen, tog man det som intäkt för att M och Fredrik hade fått mandatet att vara det partiet som skulle få SD ut ur riksdagen 2014. Feltolkningen här var total. För det väljarna röstat på var inte Alliansen eller SD utan Alliansen eller Mona Sahlin.

Så vad kommer då C in i allt det här. Jo, centern har ända sedan 2010 velat vara för väljarna vad MP har varit för väljarna – ända tills MP hamnade i regeringsställning och totalhavererade. Centern gick till val 2014 med parollen – nybyggarlandet Sverige! I denna paroll ligger just tanken om att man – likt de tidiga amerikanska utvandrarna – mycket väl kan förena invandring med utveckling ekonomiskt och socialt. Och varför skulle man inte tro så i centern. Opinionssiffrorna har gått stadigt uppåt för C och förtroendet för Annie Lööf har stadigt ökat. Problemet är bara att C tar inte väljarna från MP direkt. Utan C tar väljare från M till största del och antagligen de som ser att Annie Lööf är den enda partiledaren som varit tydlig i sakfrågorna i Alliansen.

För Liberalerna har den senaste tiden varit – tja vad ska man säga – kanske problematiskt. Liberalerna (eller det gamla folkpartiet) var 2002 års valvinnare, med lejonkungen (Lars Leijonborg) och deras språktest för integrationens skull. Så mycket skit som L har fått för det ställningstagandet genom åren fram till 2010. Jag ser det som ganska naturligt därav att L släppte denna fråga när de väl fick bli Allians. Det räckte sannolikt att de som litet parti, fick stämpeln om att vara betongliberaler. Efter att de aldrig lyckats med att bli varken hårda höger- eller mjuka vänsterliberaler. Att L är tveksamma idag till att gå all in med en gemensam Alliansbudget är förståeligt. De har ju inte ens en egen profilfråga att drämma till med i förhandlingar med Alliansen. En tredje pappamånad och starkare försvar förslår inte ändå.

Nu till det som jag tror kommer avgöra frågan om en Alliansbudget eller inte hösten 2017 och jag kommer lista det hela.

  1. Polisen och tryggheten: Känslan av trygghet minskar i landet. Framför allt minskar den för kvinnor. Inget block kan ignorera kvinnors känsla av otrygghet i det här landet. Det gäller allt från att slippa vara utsatta för våld och sexuellt våld och tvång. Att hålla sossarna bakom ryggen när det gäller polisens resurser och upplevelsen av otrygghet för att inte orsaka politisk cirkus i parlamentet (det är ju ingen överraskning att väljarna tycker redan parlamentet är en cirkus) kommer tvinga C att göra upp med Alliansen i denna fråga.
  2. Välfärden: OM centern på allvar tror att väljarna skulle välja att försörja invandrarna framför sjukvården eller äldreomsorg för sina gamla föräldrar, så lever de i en väldigt dålig verklighet. Det kommer inte hända. Alla kriser framöver i samhället kommer tillskrivas invandringen och konsekvensen av denna. Det spelar ingen roll om det inte är sant. Väljarna har redan den uppfattningen.
  3. Boendekrisen: När finansieringen av bostadsbyggandet ser ut som den idag gör och som bidrar till att väljarnas barn inte kan flytta hemifrån för att man inte kan låna till en bostad eller att man inte har råd med nybyggda hyresrätter, samtidigt som myndigheterna uthärdar att snabbt bygga upp modulhus och bostäder för de nyanlända. Då blir människor helt enkelt förbannade. Yimby i all ära. Men den tiden är förbi. De nya protesterna när det gäller bostadsbyggandet står inte längre Nimby för. De nya protesterna handlar om att invandrarna får gräddfiler när det gäller boenden.
  4. Jobben: Än så länge har inte jobbfrågan kommit upp i debatten. Men den kommer göra det ganska snart. Det för att de flyktingar som kom under 2016 och som fått PUT, kommer att komma in i statistiken hos arbetsförmedlingen under hösten 2017 och hela 2018. Jobben kommer som vanligt att vara en stor valfråga 2018.

Till slut måste jag ändå sammantaget skriva att jag ger inte så himla mycket för de analyser som statsvetare, journalister och opinionsbildare gör nu förtiden. De hade fel när det gällde Brexit. De hade fel när det gällde Trump. Idag väljs Trump in som USAs 45:e president. Det oavsett vad världen tycker. Jag är helt övertygad om att väljarna kommer tvinga fram en Alliansbudget till hösten – det oavsett vad alla andra tycker.

Folket resonerar idag att antingen är ni med oss eller så är ni mot oss och med handen på hjärtat att det struntar vi i.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *