2017 gamla meriter och preskriberade romanser

Mitt 2017 har präglats av förändring och ohälsa. Så skulle jag kort sammanfatta det hela. Jag brukade när jag var yngre säga att när jag genomgick större förändringar att man sällan kan leva på gamla meriter och preskriberade romanser. Och detta har präglat mitt liv detta år.

Under året har jag påbörjat en utbildning vid Trädgårdsakademin i Ängelholm. En utbildning med namnet arbetsledare grönyteförvaltning. Anledningen till att jag sökte var flera. En var att jag uppfattade att mina utbildningar och erfarenheter hade blivit för gamla helt enkelt. Det är så med utbildningar numera. De blir för gamla. Man behöver skaffa sig nya meriter helt enkelt. En annan orsak är att jag behövde en förändring i mitt liv på flera plan. Framför allt när det gällde min roll i familjen. Är det något jag har tagit på största allvar i mitt liv så är det min familj. Jag har haft insikten om det sociala arvets påverkan på individen så länge nu att jag kom på mig själv att jag aldrig i hela mitt liv satt mig själv först i några sammanhang. Jag har varit pådrivande, engagerad, fokuserad, fodrande, elak, snäll och delande med varje individ i min lilla familj. Jag har dessutom inte varit rättvis. Alla har fått efter sina egna behov. Det har gett resultat faktiskt. Alla är de självständiga individer, med bra jobb i ledande positioner och har ett bra liv i övrigt. Enligt Mazlow så är de på nivån självförverkligande. Och det är jag stolt över. Den enda i familjen som inte är där är jag.

Jag upplever inte att jag får inte så mycket tillbaka heller. Ta nu inte detta som att jag skulle vara bitter. Bitterhet ligger inte för mig. Problemet ligger nog hos mig och att jag har en sådan personlighet. Att jag är både extrovert och introvert. Extrovert när det gäller det samhälleliga (gesellschaft) och introvert (gemeinschaft) när det gäller mitt privatliv. Jag har helt enkelt inte krävt av dem eller omgivningen att vara supportande. Men idag anser jag att de har kommit till en punkt i livet att nu är de vuxna och bör släppa mig och min ansvarskänsla för dem. Att de kanske har en skyldighet att supporta själva. Att de kommer för alltid, som självförverkligande vuxna, behöva både ta ansvar och konsekvenserna av sina val. Om deras val handlar om att de inte kan supporta, så är det så. Min vinst är att jag har lyckats. Jag har brutit det sociala arvet. För mig kan vi aldrig heller gå tillbaka. Vi kommer aldrig hamna där igen.

Så jag beslutade mig för att avveckla ateljén, söka utbildningen och ta mig fram på egen hand framöver. Om min familj är kvar hos mig när jag om några år går till nya utmaningar visar sig. Det är inte mitt val.

När det gäller politiken så har mitt engagemang för denna varit försiktigt avståndstagande. Inte för att jag inte delar mitt partis värderingar eller att jag inte är engagerad i frågorna längre. Inte alls! Men jag har kommit fram till att politiskt engagemang inte gagnar kvinnor. Tvärtom faktiskt. Kvinnor förlorar på att engagera sig politisk och att ta plats på flera plan. Kvinnor som lämnar politiken har svårt att få jobb. Kvinnor som tar plats med starka åsikter får se sig betraktade som häxor faktiskt. Jag känner ett antal kvinnor som lämnat politiken sedan valet 2014, som har haft svårt att få nya jobb. Jag känner ett antal kvinnor som idag sitter inlåsta på partikanslierna runt om i landet, som inget annat heller önskat att kunna byta jobb och roll, men som har svårt att hitta nytt och därför sitter kvar på sina jobb. Det är konstigt faktiskt, med tanke på att politik ofta handlar om ledarskap och en kompetens om samhället, som går förbi varenda universitetsutbildning i världen.

I mitt parti så är väl det största uttrycket för detta hur politiken slår tillbaka mot kvinnor det som hände med AKB. De flesta av mina partivänner om jag hade dem framför mig skulle nu säga till mig att ”kom över det där nu Maria”. Jag kan lugna er – jag har kommit över det. Men likväl så står jag fortfarande för att moderater har betett sig som praktarslen när det gäller AKB och att detta aldrig hade inträffat om hon varit man. För när man tittar på vad som hände så kan man se att så fort partiet valde Ulf Kristerson till ny partiordförande så dök tunga moderata namn upp som support till honom på ett hela annat sätt än hur de supportat AKB. Tunga moderata namn, som levt en periferi tillvaro ända sedan valet 2014. Ja, det är ett problem att jag är utbildad sociolog. Jag betraktar organisationer från ett sociologiskt perspektiv och när jag dessutom har tillhörighet till en organisation, dessutom i utkanten, samt metoderna så har det mesta varit uppenbart för mig.

Trots detta tror jag att Ulf nu är rätt man att se till att Alliansen blir störst i valet 2018 och att detta ska innebära att vi kan byta regering och styre i Stockholms stad.

När det gäller politiken för övrigt tycker jag att debatterna talar för sig själva. Det har aldrig varit så låg nivå på det politiska styret och beslutfattandet någonsin. Det resulterar att inget fungerar, inget händer och ingen tar ansvar. Det är en katastrof för var och en av oss och vardagen fungerar dåligt för många.

Nu så till ohälsan. Det är när det gäller denna del jag fortfarande ser att jag är stark och har hopp. För några år sedan drabbades min man av twar och han utvecklade efter det kroniska astma, med ganska stora besvär för honom. Vi löser det med mycket medicin. Men han blir rätt trött och oengagerad. Under detta år ska jag försöka få igång hans kondition och sjukvården hjälper till med vad de kan, som andningsyoga t ex. Ett av våra barn har drabbats av kronisk B12-brist. Det är en ärftlig åkomma som finns hos fler i släkten och som vi fått av farfar. B12-brist kan låta banalt. Men det innebär att du har blodbrist och med besvär från depression till svåra ledsmärtor. Barnet kom själv fram till att det var något fel med att hen för några år sedan fått diagnosen utmattning. Efter en tvåårsperiod med terapi och åtgärder på jobbet kunde hen ändå vara i jobb men tröttheten lämnade inte. En kollega berättade då att denne hade sköldkörtelproblem och medicinerade. Så barnet gick till doktorn och krävde en hälsoundersökning och då upptäcktes B12-bristen. Så nu medicinerar barnen och mår bra.

Detta har för mig väckt frågan när vi pratar om den psykiska ohälsan numera som sägs öka lavinartat. Med en växande befolkning kanske det är så att ökningen av psykisk ohälsa är modest och att en viss ökning kan tillskrivas autoimmuna sjukdomstillstånd, som B12-brist, sköldkörtelproblem och annat. Jag vet att psykiatrin i Stockholms län testar för sköldkörtelproblem när personer söker för depression. Men de testar inget annat. Primärvården testar inget av det när man kommer och söker för utmattning. Att testa för andra sjukdomar borde i stället vara rutin. Jag menar finns mitt vuxna barn, som är frisk för övrig med en kronisk sjukdom, som orsakar trötthet och nedstämdhet så finns det sannolikt andra, som aldrig upptäcks. Eftersom jag vet att åkomman är ärftlig och att jag själv känner mig till och från låg och trött har jag börjat själv medicinera med B12 (receptfritt med dubbel dos). Jag känner mig piggare faktiskt och mindre nedstämd.

En annan ärftlig sjukdom har drabbat mig själv. Jag har fått glaukom, så kallad grönstarr. Det upptäckte min optiker när jag skulle gå och skaffa nya glasögon. Istället för nya glasögon där och då skickade optikern mig till ögonakuten med ett skyhögt tryck på bägge ögonen. Detta har jag ärvt av min farmor, så jag är väl insatt i att de är obotligt och gör dig blind. Jag satt där i väntrummet i fyra timmar och tänkte bara F@N! Inte det också! Men jag har klarat synnerven och medicinerar nu varje dag för att hålla trycket i schack. Mina nya glasögon har fått och nu kan jag återigen läsa obehindrat. Lycka!

Så till sist men allra störst. Hunden mår inte bra. Vår hund har sen många år tillbaka epilepsi. I somras försämrades han med fler kramper. Vi beslutade oss för att börja medicinera honom efter att vi fick klart för oss att hans blodprover och framför allt hans levervärden var bra. Sen den 11 december fick han ändå ett anfall, som varade i fem timmar, vilket gjorde att vi åkte akut in med honom. Efter det att anfallet hävts och de tagit blodprov på han åkte vi hem igen. Dagen efter ringde de oss och berättade att hans levervärden var skyhöga. Inte bra på en gammal hund. Nu har vi gjort två undersökningar på han. Bland annat ett ultraljud som visade att han var lite inflammerad i lever och bukspottskörtel. Där är vi idag. Först den 11 januari ska vi träffa veterinären för utlåtande och hur vi går vidare. Det är en paradox att hunden är i medelålder och börjar få krämpor som vi. Men så är livet. Det kan tyckas banalt att jag tagit så hårt att hunden mår dåligt. Men vår lilla Atlas är ändå en familjemedlem som man inte byter ut hur som helst. Han är dessutom den som jag spenderar mest tid med av alla familjemedlemmar och som jag har ansvar för. Hunden är den enda länken till mitt gamla jag. Med den ansvarskänsla och engagemang som är jag också. Därför är det väldigt sorgligt.

Hur som helst. Nu ska fylla 2018 med mig själv. Med studier för att uppnå målet om examen, med valrörelse och med utveckling på andra nivåer. Och sannolikt också nya motgångar, som inte vet något om idag. Men dessa tar vi då. Just nu njuter jag av att jag känner mig vuxen, stark och glad.

Varmt välkommet 2018!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *