God Jul!

JulhälsningIdag skulle jorden gå under enligt Mayakalendern. Nu verkar det inte som den gör det trots allt. Det var nog tur för mig då jag efter nyår kommer vara verksam som egen företagare. Det har varit en höst som varit relativt turbulent minst sagt. Men denna turbulens har lett till att jag har fått en möjlighet att få göra något framöver som känns väldigt meningsfullt. Jag startar därför det egna företaget Reletik. Min företagsidé handlar om att skapa kvalitet i verksamheter och företag som verkar inom den offentliga sektorn.  Jag håller bland annat på att skriva en handbok om hur man skapar och säkrar kvaliteten för den enskilde. Efter nyår kommer ni få lite mer information om Reletik och vad jag kommer vara behjälplig med.

Några av er kanske undrar vad som händer med politiken i mitt liv. Jo, den finns kvar. Men efter denna höst har jag kommit att omvärdera rätt mycket. Det gör jag efter att jag uppfattar att det är otroligt lågt i tak just nu i partiet. Det var inte min tanke med att vara engagerad partipolitiskt att alla skulle stöpas i samma form och tycka likadant om allt som partiet hittar på. Den här tysta kulturen som brett ut sig under sista tiden har lett till att jag funderar väldigt noga på om jag ens ska kandidera till valet 2014. Men, men vi får se hur det utvecklar sig.

Julen kommer vi att tillbringa på landet! Min temabild här på bloggen är landet och det är otroligt mysigt att fira jul där! Så med detta önskar jag alla en riktig God Jul!

Intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rut och LOV ger en sundare marknad

Häromdagen släppte nya Moderaterna en rapport, Trygga tillsammans, som anger partiet ”nya” syn på gemensamt ägande. Rapporten möttes med en skepsis från praktiskt taget hela den borgerliga sidan. Med all rätt. I stort sett håller jag med i antagandena som beskrivs i rapporten. Men slutsatsen saknar den stringens som behövs tycker jag för att partiet ska ändra sin syn på frågan.  För mig framstår det ganska tydligt att de inte lyckats svara på VARFÖR ska vi förändra vår syn på det gemensamma ägandet? Istället landar man i vad Maria Ludvigsson skriver i SVD – i snömos.

Men nu är ju inte jag, jag för inte. Jag kan också läsa in en befriande självinsikt i rapporten. Den borgerliga sidan har i årtionden trott att en ökad mångfald i ägande och en ökad valfrihet för den enskilde – alltid – leder till högre kvalitet.  Men så är det inte skulle jag vilja hävda. En orsak till detta kan ju vara att det är fortfarande så att verksamheterna till 90 procent drivs i kommunal regi.  Ett annat tecken på att detta antagande stämmer är att det finns fortfarande problem med det fria skolvalet t ex och att man inte kommit tillrätta med brister i vården och omsorgen trots Lex Sarah och Lex Maria.

Först vill jag klargöra hur min syn på kvalitet är innan jag går vidare i resonemanget. För mig bestäms kvaliteten utifrån hur den enskilde har definierat den, samt vilken betalningsvilja den enskilde har för att få en viss sorts kvalitet. Kvalitet har ingenting med generella inkomstklyftor eller valmöjligheter i samhället att göra. När det uppstår problem i förståelse om kvaliteten beror det nästan uteslutande på att ingen har frågat den enskilde om vad kvalitet är för denne. Än mindre har man frågat vad den enskilde i så fall är villig att betala för kvaliteten. Man bara antar idag utifrån verksamheternas och personalens kompetens och erfarenheter. Sen beslutar politiken om avgiften för dessa antaganden.

Men min syn att en ökad valfrihet och mångfald bidrar till att vi kan få en ökad kunskap och insikt om vad kvaliteten för den enskilde betyder och vad denne är villig att betala för. Vi tar det här med RUT och städtjänster t ex. Om den enskilde blir beviljad en s k servicetjänst städning i hemmet av en biståndshandläggare på kommunen, innebär det att politikerna har beslutat om vad dessa städtjänster ska innehålla, genom s k riktlinjer. Detta för att man inte kan ge hur mycket städning som helst p g a personalekonomiska skäl. Dessa riktlinjer säger ofta att du får ditt kök, badrum, vardagsrum och sovrum normalstädat varje vecka. Bor du då i en större lägenhet eller hus så täcker inte biståndet städning av de andra rummen. För denna servicetjänst får den enskilde sedan betala en avgift. Denna avgift är oftast inkomstbaserad men numera finns också en maxtaxa inom äldreomsorg. Det vill säga att har du en hög inkomst så får du betala idag max 1790 kronor i avgift i månaden.  Om du då som enskild kan anlita ett RUT-företag för städning i stället, där du kan få bestämma själv, utan några riktlinjer vad du ska få städat i veckan, kanske till en lägre kostnad dessutom, på de tider du själv önskar, så har du som enskild troligtvis fått en upplevd högre kvalitet.

På samma sätt verkar detta med friskolereformen. Oavsett att det inte kan påvisas att det fria skolvalet har bidragit till en högre kvalitet, så visar ändå undersökningar att i kommuner som har en mix av friskolor och kommunalt drivna skolor leder det också till högre måluppfyllelse också inom de kommunala skolorna. Detta i jämförelse med kommuner där skolorna nästan uteslutande drivs i kommunal regi. Jag vill tillägga att skolan inte har samma kvalitetsmål att uppnå som vård och omsorg har.

Med det här resonemanget skulle jag vilja hävda att RUT och LOV kommer leda till en sundare marknad framöver. Den enskildes valfrihet ökar däremot inte kvaliteten automatiskt. Men däremot så ökar det förmågan att undersöka betalningsviljan för tjänsterna och verksamheterna. På så sätt kan man också få insikt om vilken kvalitet som efterfrågas. För när man kan välja bort en dålig utförare eller en dålig skola framför en som framstår som bättre och kanske till en lägre kostnad för den enskilde, så kommer marknaden automatiskt att bli sundare och själv jobba för att kunna ge en högre kvalitet.

Med det här resonemanget så förstår ju jag inte alls varför nya moderaterna kom med den här rapporten. De finns en befriande insikt om att mångfald i utförande och valfrihet inte leder till ökad kvalitet. Men man har misslyckats i att beskriva vad det är som gör det. Sannolikt beror detta på att man famlar själva.  Men att säga att man ska värna det gemensamma ägandet mer idag än tidigare är tycker jag att inte se till att skapa den kvalitet som den enskilde faktiskt har betalningsvilja för.

Intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Gasellgalan 2012

Ikväll har jag deltagit i årets Gasellgala som arrangeras varje år av Dagens industri. Det var väldigt inspirerande och en riktig vitamininjektion för mig. Det stärkte mig minst sagt. Gästerna som var där gick inte av för hackor heller eller vad sägs om Petter Stordalen, Nordic Choice Hotel, Richard Berfort, VD Max hamburgare, Dan Olofsson, IT-entreprenör och ägare till Danir och Josefine Olsson, grundare till modeföretaget Greta som etablerat sig i Kina.

Förutom att dela ut pris och diplom till årets gasellföretag i Stockholm och Uppsala län, delades priser och diplom ut till årets maratongasell och årets digitala gasell. Dessutom delade Prins Carl Philip ut priset till årets Supergasell, som i år blev Proactive Gaming.

Förutom det har jag idag letat i källaren efter matnyttiga böcker och hittade där Stefan Einhorns Konsten att vara snäll. Jag hade glömt bort hur bra jag tyckte boken var första gången jag läste den. Tror jag ska köpa upp ett gäng och ge bort i julklapp.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Att vara kvinna ska tydligen alltid vara ett kall!

Åsa Moberg har skrivit en artikel om att kvinnor alltid ska nöja sig med mindre pengar. Det hela handlar om LO kamp om vinstförbud inom välfärden där Åsa Moberg menar att LO följer en uråldrig tradition inom arbetarrörelsen.

Är det inte lite på det sättet överlag att vara född kvinna ska helst vara ett kall. Som kvinna förväntas du vara nöjd med mindre överlag.  Är det inte därför jämställdheten inte har nått längre än vad den gjort? Vi förväntas underordna oss normer och osynliga måsten utifrån synen på den goda modern som väsentlig för samhällets reproduktion och ord som ansvar och för barnens bästa. Är det inte därför kvinnor fortfarande är chef i hemmet och deltagandet i samhällsbyggandet kräver bra mycket mer tid och energi av en kvinna än vad den gör för en man i samma situation. För det är faktiskt rena nonsens att en anledning till att kvinnor tjänar mindre än män är på grund att de inte jobbar lika många timmar som män gör. Vi är ju från början i princip belagda med näringsförbud och yrkesförbud också inom vissa områden.

Det är av denna anledning alla de där kvoteringsmotståndarna (inklusive jag själv) aldrig lyckas få kvinnor att förstå att bara du jobbar lite mer, är föräldraledig lite mindre och inte är den som alltid måste vabba eller vara sjuk själv, så kommer det jämställda automatiskt uppnås. För det stämmer inte. Därför att kvoteringsmotståndarna inte har upptäckt alla de där osynliga barriärerna som finns lite här och där som syftar till att korrigera kvinnorna in i det traditionella tänkandet igen.

Att det finns kvinnor som själva har gått på den där myten om att underordning och att inte hamna i skottlinjen är den bästa metoden för att uppnå en god välfärd och ett jämställt samhälle, som t ex Lena Sommestad, är ju bara tragiskt. Lena Sommestad har sagt följande

”Det stora flertalet kvinnor i Sverige kan inte bli företagare. Det är till och med så att forskare undrar: är det rätt att uppmuntra kvinnor att bli företagare i den här sektorn, eftersom man helt enkelt cementerar en gammal uppdelning. Kvinnor går från att vara lågbetalt anställda till att bli företagare med låg lönsamhet.”

Tack för omtanken om mig som kvinna Lena Sommestad. Men om det nu är så dålig lönsamhet att driva ett företag inom välfärdssektorn. Varför då diskutera vinstförbud alls? Jag tycker att uttalandet är en ren skandal faktiskt och man kan ju undra över hur resonemangen i det största partiets kvinnoförbund förs inom andra områden? Är det av denna anledning de kvinnodominerade fackförbunden inte protesterar mer när det gäller LO non-profit kamp? Är det därför vänsterns kvinnor gillar att underordna sig och inte vill hamna i skottlinjen för att man helt enkelt accepterat arbetarrörelsen uråldriga traditioner om att kvinnor ska tjäna mindre pengar än män?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Tjuren från Wales Ägde!

I helgen har vi haft besök av goda vännerna Birgitta och Lennart och för första gången på två veckor hade vi riktigt tur med vädret och Dalarna kunde visa sig från sin bättre sida. Vi har besökt de flesta platser i Rättvik som är värda att besöka. Mest uppskattat av Birgitta blev dock mörksuggan eller Rättvikssuggan som vi kallar figuren. Mörksuggan är från början visualiserad av konstnären Verner Molin och är en skapelse som tillkommit från början för att skrämma barnen på orten med. Idag har mörksuggan en annan betydelse i folktron – den skyddar nämligen mot onda krafter.

Under lördagen ägnade vi oss åt svensk semesterkultur som att äta sillunch och bada tunna på kvällen och dricka bubbel. Fantastiskt roligt och trevligt på alla sätt och vis. Gästerna passade till och med på att bada i tjärnen fast det var riktigt, riktigt kallt.

Så kom vi till helgens höjdpunkt som var att gå och se Tom ”Tjuren från Wales” Jones på Dalhalla. Det var mitt första besök på Dalhalla någonsin och vilken upplevelse det var.

Så kom han in då denna 72-åriga legend och levererar en artistupplevelse som heter duga! Vilken röst!

När så Tjuren så sjunger den välkända låten Delilah visade några damer i publiken den goda smaken att vifta med några trosor upphängda på galgar. Ja, det var sannerligen en upplevelse att se denna legend leverera på samma sätt som i stort sett när det begav sig på 60-talet. Vi var överens om att upplevelsen var så stor med platsen och artisten att vi borde göra ett Dalhallabesök till ett årligt evenemang under vår semester.

Till sist vill jag tacka Birgitta och Lennart för att ni ville komma och besöka oss i helgen. Ni förgyllde vår helg med kulturupplevelser, festligheter, god mat och ert väldigt trevliga sällskap.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Alla kan få en lycklig barndom

För någon vecka sedan var jag på semester och flög charter hem mitt i natten. Alltså vi lämnade vår semesterort i Turkiet 23.50 och landade 3,5 timme senare på Arlanda. Under denna tid var det ett antal småbebisar (alltså under 2 år) som skrek konstant hela denna resa i luften. Observera en än gång att vi flög på natten. När jag kom hem ifrågasatte jag på Fejjan vad det var för föräldrar som lät sina barn dels vara vakna på natten och dels utsatte dom uppenbart för ett obehag med flygresan eftersom dessa bebisar skrek konstant under 3,5 timme mitt i natten. Detta ifrågasättande fick jag hård kritik för och uppenbart tyckte några av mina vänner att jag kunde välja att resa reguljärt om jag inte stod ut med att familjer tydligen hade en större rätt att resa charter än vad jag hade (jag som är så rik tydligen). Vissa tyckte t o m jag skulle förlägga min semester till någon annan vecka då det uppenbart var bra för föräldralediga att ta sig en chartervecka innan det blev för varmt kring Medelhavet. Precis som om jag skulle tycka det var så intressant att semestra själv när det är runt 40 grader ute.

Häromdagen skrev Eva Rusz i Aftonbladet om att hon inte tyckte det var bra för barn att vara på förskolan innan de fyllt två år. Eva Rusz är tydligen väldigt upprörd över att föräldrarna tänker mer på sitt eget självförverkligande än på att barnen behöver en bättre anknytning till sina föräldrar. Eva Rusz tyckte detta är så allvarligt att föräldrar inte förstår sådant att hon tyckte fenomenet är värre än barnfattigdomen.

Eva Rusz fick så klart mothugg för detta påstående, men inte så mycket om själva ställningstagandet om vad som är bra eller inte för bebisar under 2 år. Utan mer för att hon skuldbelägger föräldrarna. Ungefär på samma sätt som jag tydligen gav de föräldrar skuld för att de flög mitt i natten med sina barn som uppenbart hade obehag av att flyga under en tid på dygnet när de flesta bebisar oftast vill sova.

Johan Hakelius AB skriver om detta med att denna generation tydligen är den första som inte ska behöva känna skuld.

Men sen måste jag säga mot Eva Rusz när det gäller jämförelsen om barn under 2 år och fattigdomen. Ju mer vi lär oss om detta med hur fattigdomen i familjer fungerar, så skulle jag nog vilja hävda att jag ser nog detta som lite allvarligare än att vara på förskolan från cirka 1 års ålder. För fattigdomen i vårt land har blivit ett socialt arv på så sätt att är du född i en familj som levt på bidrag och på marginalen under hela din barndom så går dessa förhållanden ofta i arv på något konstigt sätt. Jag brukar uttrycka det som att man blir som sin omgivning om man inte blir medveten om det och därigenom börjar bryta mönster. Vi vet också att ju längre tid du lever i fattigdom, desto svårare är det att bryta denna utsatthet.

Däremot kan en dålig anknytning till andra människor faktiskt återskapas helt klart i vuxen ålder, om man blir medveten om detta på olika sätt. Jag är själv ett levande bevis på det, då jag inte hade sunda vuxna runt omkring ens då jag var nyfödd och liten bebis. Man får jobba hårt för det och man går på sina nitar. Men jag är väldigt glad över att jag själv har bidragit till att bryta fattigdomsmönstret i min egen familj och har idag vuxna barn som inte själv är drabbade av fattigdom i form av pengar. Det borgar för att de (om de nu har problem med relationer som vuxna) kanske åtminstone kan betala för att komma tillrätta med sådana problem. Om detta nu är ett samhällsproblem att vi har ett antal individer som inte lyckas hålla ihop sina förhållanden.

Sen är det ju uppenbart så att det är ju ingen garanti för att barn växer upp med föräldrar som inte självförverkligar sig och är ego ändå, trots att de inte lämnar barnen på förskolan innan barnen är två år. Den där flygresan mitt i natten med ett antal bebisar under 2 år, säger mig ju att så är ju fallet. För vad i ligger det nödvändiga med att familjer åker med så små bebisar på en veckas semester till ett varmt och fuktigt Medelhavsland? För ingen psykolog eller pedagog kan väl hävda att detta är något som en bebis har någon behållning av i sitt fortsatta liv framöver?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kling & Klang in real life!

Aftonbladet är inte den tidning som jag läser i första hand direkt. Tycker ofta deras journalistik är undermålig på många sätt och deras ledarsida har inte högre klass än vad bloggen Alliansfritt har. Men under senaste veckorna har de rapporterat om polisen gör sitt jobb och den granskningen har jag tyckt varit ganska bra.

Inte helt oförståeligt har också polisens metoder diskuterats under sista veckan med Kalla Faktas rapportering om vad som hände när den där unga killen körde ihjäl sig i nästan 300 blås på Nynäsvägen i Stockholm efter att ha jagats av polisen, som själva sicksackade mellan bilarna i 245 blås på självaste Nynäsvägen.  Just nu är det min stora skräck i livet detta med motorcyklar, då sonen envisas att köra omkring på en i höga hastigheter och att han därigenom ska förolyckas i trafiken. Men ännu har inte mina vädjanden gett resultat.

Låt mig slå fast en sak först innan jag går vidare. Det är aldrig ok att någon dör pga av en polisinsats oavsett att ett brott har begåtts. Om man då inte ödmjukt och självkritiskt kan ställa sig frågan, som polis och myndighet, att vad hade vi kunnat göra annorlunda för att spara det där livet, tycker jag är mycket märkligt. Har aldrig förstått den där starka kårandan om att säga att man inte gjort något fel, hålla varandra bakom ryggen, eller klara sig undan ett moraliskt tänkande på grund av att inget brott har begåtts.

Låt mig slå fast en annan sak också först innan jag går vidare. Jag älskar personligen polisen och enskilda poliser. Jag tror det har att göra med mina första år i livet. För alltid när det var stökigt hemma och min styvfar misshandlade min biologiska mor och polisen kom hem till oss så blev det alltid lugnt och positiva konsekvenser för mig på det personliga planet. Den där blåskjortan som jag luktade på när de lyfte upp oss och överlämnade oss till mormor eller socialtjänsten har minsann satt sig i mitt psyke på något sätt. Så alltid när jag stött på poliserna i olika sammanhang i vuxen ålder har jag alltid välkomnat dem med öppna armar.

Hur som helst men nu ska jag återge en historia som en vän till mig berättade för något halvår sedan. Min vän hade fått en skada på sin bil på en parkering och var tvungen att ta sig till en polisstation för att kunna göra en skaderapport. När min vän satt där och fyllde i papperen så kommer det in ett ungt par på polisstationen med ett barn i barnvagn och en katt i en trasig så kallad kattransportlåda.

Paret berättade att de hittat katten när de var på väg till tunnelbanan och ville att polisen skulle ta hand om den övergivna katten. Men det ville däremot inte Kling & Klang på polisstationen. De skulle nämligen sluta sin arbetsdag och de hade ingen bil i närheten som kunde köra katten till katthemmet som brukar lösa sådana här saker åt polisen. Efter mycket dividerande där polisen på allvar tyckte att paret kunde ta bussen till katthemmet och lämna av katten, men där paret menade på att katten inte var var deras ansvar utan de hade bara sett till att katten inte blev överkörd eller något så blev ju stämningen ganska löjeväckande, enligt min vän som satt och smålog för sig medan hon fortsatte att fylla i sina papper.

Nåja diskussionen fortsatte mellan paret om vem som skulle ordna för katten och min vän såg att mannen som kommit in med katten började bli rätt frustrerad av hela situationen. Till slut utbrast mannen till sin fru

–          Jag sa ju det att vi skulle låta kattjäveln vara och att vi bara skulle få problem om vi gjorde allting rätt!

Hur det hela slutade kom jag inte riktigt ihåg men jag tror att katten ändå blev ett problem för polisen och att paret fick lämna utan katt och fortsätta sin eftermiddag som de tänkt från början.

När min vän berättade om vad som hänt där på polisstationen så skrattade jag så att jag grät för det lät precis som en scen i Jönssonligan och där polisen blev Kling & Klang personifierade.

Jag vet i alla fall att jag, som skattar polisen så högt i alla sammanhang, hade fått min syn knäckt på något sätt om jag stött på dessa lata poliser, som på grund av att de skulle sluta sin arbetsdag inte ville få något kattproblem på halsen den sista timmen som polisstationen hade öppet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Alakoski är förödande för utanförskapets människor

Jag kunde inte låta bli att titta på gårdagens SVT Debatt, fast det var länge sedan jag lovade mig själv att inte göra det. Just nu har vi så dåliga samhällsprogram i TV och i synnerhet när det gäller SVT Debatt. Gårdagens program var inget undantag. Det är helt uppenbart att SVTs Debatt dåliga rykte sprider sig. Det är väl så att de som har något vettigt att säga och någon tyngd i debatten inte vill delta antar jag. Så förutom att de lyckats locka dit en vänsteraktivist tillika jude som ett alibi för Ilmar Reepalus antisemitiska uttalanden hade de ingen annan tydligen att sätta in när det gällde barnfattigdomen, än den person i Sverige som är mest farlig för utanförskapets människor – Susanna Alakoski.

För om man lyssnar på vad Susanna Alakoski själv säger i debatter och genom sina böcker finner man att hon genom sitt berömda författarskap medvetet och på ett framgångsrikt sätt lyckats politisera de grupper i samhället som hon utbildats i att arbeta för. Susanna Alakoski säger själv att det hon vill uppnå är att avdramatisera verkligheten som hon känner den. Hon kan likväl ändå inte låta bli att låta sin verklighet, som hon känner den,  också gälla för oss alla andra. Det framgångsrika i hennes sätt att hantera sin verklighet är att hon fått, genom sitt berömda författarskap, alla andra att tro på att hennes verklighet är den sanna. Så nu är hon en auktoritär inom området och där allt från socialarbetare, socionomer till politiker lyssnar på hennes erfarenheter och använder denna till och med i socionomutbildningarna.

När jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna läste jag den med mina ”utanförskapsglasögon” på mig. Jag kom på mig själv att jag mest tyckte det hela var komiskt och väldigt dråpligt. För Susanna Alakoskis avdramatisering av tillvaron i boken fann jag mer stämde in på mina barn fars uppväxt i en finsk invandrad familj under 60- och 70-talet. När jag såg filmen på bio tillsammans med min nuvarande man så började han, som den enda i salongen, helt plötsligt skratta för att allt var så dråpligt. Jag fann det själv inte ett dugg lustigt då vi befann oss mitt bland den urbana medelklassen som gick på att det var så där det gick till bland pöbeln på den tiden det begav sig. Hela salongen tittade nämligen väldigt ogillande på oss och undrade om vi inte hade någon empati för de stackars människorna på andra sidan staketet. För Susanna Alakoskis definition på vad empati är verkar sträcka sig till att vi alla ska tycka synd om DOM som inte har det lika bra som VI. Det handlar väldigt lite om empati faktiskt.

I gårdagens Debatt fick så Susanna Alakoski fullt utrymme tillsammans med Daniel Suhonen från den socialdemokratiska tidningen Tiden, att oavbrutet delge oss alla deras socialrealistiska syn på vad utanförskap och fattigdom innebär (för oss alla). Det var i det närmaste komiskt hur Susanna Alakoski i sin självpåtagna roll som Sveriges enda kännare av fattigdomens vedermödor inte kunde hantera att någon annan har en annan uppfattning av det hela. Då tänker jag på den kvinnan, tillika journalist, som uppgav att hon levt som ensamstående fattig kvinna med barn under ganska lång tid och som tyckte på fullaste allvar att individen själv har ansvar för sitt eget liv och också ansvar för att komma från sin egen fattigdom. En annan syn på- eller mothugg om bilden av verkligheten klarar inte Susanne Alakoski av. För helt plötsligt så sa hon

att det kan ju gälla för alla de barn som inte växer upp i en dysfunktionell familj.”

Helt plötsligt så handlade debatten inte längre om Rädda barnens årliga rapport om fattigdom utan nu tog Susanna Alakoski på sig socionomglasögonen och började politisera alla de dysfunktionella familjerna som lider av psykiska sjukdomar, sjukskrivna, utförsäkrade och familjer med barn som har ADHD.

Det tragiska med Susanna Alakoski är nog inte att hon blandar ihop sin egen verklighet som hon känner det med rollen som socionom utan att hon politiserar den att gälla för alla oss andra. När hon inte klarar av motståndet så använder hon sig av sin fulla auktoritet både som prisbelönt författare och socionom.

Nu ska jag släppa det hela. Jag är också född i en av utanförskapets familjer med psykiskt sjukdom i familjen, missbruk och brist på reda pengar. Jag har genom åren, som barn hunnit förbruka en hel del socionomer, pyssiologer, förstå-sig-påare och själv blivit mobbad i skolan för jag hade urvuxna kläder och fått avstå från mycket. Jag har också som vuxen och i min egen profession låtit andra tiders socionomer passera revy på ett helt annat sätt. Med min bakgrund har jag också några av mina bästa vänner som kommer från utanförskapet och som många gånger lever kvar i det och som överför utanförskap och fattigdom till sina egna barn. Vänner som är missbrukare, kriminella, ensamstående morsor med dålig skolbakgrund. Många av dem är idag döda kanske på grund av psykiskt sjukdom, missbruk och utanförskapets vedermödor.

Men inte en endaste gång har jag hört dessa vänner och människor säga att mitt liv ser ut som det gör på grund av politiken eller på grund av att socionomerna inte har resurser att göra sitt jobb. Det är faktiskt precis TVÄRTOM!

Den samlade bilden jag har om vad dessa människor tycker om politikens och socionomernas välvilja är sammantaget att med socialtjänsten och samhället ska man ha så lite med att göra för det blir bara VÄRRE då.

I min värld, som jag kommer från är socionomer och politiker som Susanna Alakoski de värsta av de alla. För de tror på fullaste allvar att vad som är rätt för dom är också rätt för alla andra. Därför att deras erfarenheter säger så. När det egentligen handlar om dessa personers egna inre nöd och en inre femåring som skriker om att om bara mina föräldrar hade fått den där simdräkten av socialen så hade jag sluppit uppleva vår fattigdom och känna mig utanför. Det är sådana socionomer som Susanna Alakoski som blir kära i sina klienter, inte för att de egentligen blir kära, utan för att de ska bevisa för hela världen att vad deras egen mamma inte klarade av att hantera när det gäller deras pappa inte gäller för dom. Deras själsliga nöd och femårings längtan osar ifrån dom och jag som själv har mina rötter i ett verkligt utanförskap kan nästan ta på det hela.

Många genom åren har föreslagit för mig att jag ska skriva en bok om mina erfarenheter och uppväxt. Men jag har alltid avböjt. Den finns en anledning till det. Jag anser mig inte vara representativ för gruppen, att ingen skulle tro att det jag hade skrivit kunde vara sant. Eller som en präst sa till mig en gång när jag mådde lite dåligt över en närståendes död och jag själv föreslog att jag skulle skriva en bok om hur man överlever. Ingen idé sa prästen. Det är nämligen ingen som skulle tro dig. För i statistiken som beskriver människor som dig Maria så finns inte du.

Men jag vet att vi finns. Jag har nämligen vänner, bekanta och annat löst folk i min närhet som överlevt precis på samma sätt som jag. Det gemensamma med oss är att vi alltid har haft en längtan av att få klara oss själva och hålla socialtjänsten och politikens välgörenhet på milslånga avstånd. Därför att deras välgörenhet låser in oss i utanförskapet och gör allting värre. Det bästa med oss  är att vi inte har behovet av att göra oss kända för att komma tillrätta med vår utsatthet. Nej vi är nog ganska nöjda med att få leva i frihet med våra barn och skratta gott åt de där som försöker klistra på oss att bara vi får en simdräkt betald av socialtjänsten så ska vår upplevelse av utsatthet, fattigdom och elände försvinna bort i tomma intet och bytas ut mot tacksamhet.

En sådan tillvaro som Susanna Alakoski alltså vill se och som hon i sitt framgångsrika författarskap och med en yrkestitel har fått hela samhället att gå på. I min värld är människor som Susanna Alakoski en fara för min mentala hälsa och utveckling. Helt enkelt den farligaste personen i hela Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Äntligen hemma?

Äntligen hemma skriver Leif GW Persson i sin krönika i Expressen i söndags med anledning av att Socialdemokraterna valde Stefan Löfven till ny ordförande. Leif GW Persson menade att Stefan Löfven har skänkt honom hoppet åter. Hoppet om att vi ska kunna återvinna det politiska arv som tyvärr gick förlorat under Mona Sahlin och Håkan Juholts ledning. En socialdemokrati som Leif GW Persson har identifierat sig med i hela sitt liv utifrån sin enkla bakgrund i arbetarklassen som kommit upp sig i samhällshierarkin. Jag får väl säga ett grattis då GW och hoppas att du inte blir besviken igen.

Margareta Winberg är inne på samma tankar när hon säger till Aftonbladet att partiet har gått vilse i tiden. Väljarna svek partiet när de (sossarna) var naiva att tro att valfriheten handlade om lokala engagemang när det gällde välfärden och när de (sossarna) fick för sig att väljarna inte tyckte att modellen längre dög.

Jag skulle vilja hävda att både Leif GW Perssons och Margareta Winberg har med sina tankar fångat den identitetskris som Socialdemokraterna faktiskt lider av. För bägge två uttrycker att Socialdemokrati = den svenska/nordiska modellen. När nu så människor ställer lite andra krav tycker socialdemokraterna att väljarna har svikit och letar febrilt efter en ledare som värnar den svenska modellen mer än partiets värderingar. Under tiden har väljarna börjat ägna sig åt valfrihet, egoism, avregleringar och nyliberalism. Det om något ska inte medborgarna i norden få ägna sig åt. Inget fel i det och jag önskar dom lycka till. Men att det ska behövas forskning för att socialdemokratin ska kunna anpassa sig till samtiden, hitta gemensamma värderingar och sin identitet utan att sammankoppla partiet med den nordiska modellen känns ju lite som att de erkänner att de inte har något existensberättigande längre.

Jag skrev redan dagarna efter valet 2010 att solidariteten har skiftat fokus. Där människorna istället för att förlita sig på politikens tillrättaläggande av livet vill att samhället och politiken ska se hela människans potential och systemet ska vara utformat för att stötta människan till självständighet och egenmakt. Att politiken ska vara i samklang med samhällsutvecklingen och människans behov i övrigt. I det fallet anser jag att socialdemokratin har gått från att vara reformistiska socialister till att vara funktionssocialister, d v s att värna de utsattas välfärd mer än att förändra ägandet eller klasstrukturerna. För privat ägande och vinster måste de trots allt tillåta i en globaliserad värld om de inte ska uppfattas som helt lost. Fast deras identitet är fortfarande att de är ett parti som sysslar med reformistisk socialism. Det är lite som den där bilden som spreds sig för många år sedan innan Facebook fanns.

Så under tiden Socialdemokraterna hittar sin egen identitet så kommer vi alla behöva stå ut med dessa kvarlevor och återblickar där vissa grupper åker på bussresor för att odla sitt klasshat, gillar en nyvald ledare utan att denne åstadkommit ett jota, eller tycker att ingen tar ansvar längre för den svenska modellen eller sprider illvilliga myter om motståndarnas reformer.

Under tiden går livet för oss andra vidare och som en bekant till mig frågade häromdagen.” De säger att de senaste åren flyttat in en busslast om dagen till Stockholmsregionen. Människor från landet som sägs rösta på socialdemokraterna i stället för på Alliansen. Ändå faller sossarna som en gråsten i opinionen. Kan du förklara det Maria?”

Jag ska vara ärlig – det kan jag faktiskt inte svara på men antar att människan anpassar sig till sin miljö, omgivning och samhällsutvecklingen i stort.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu har jag gift mig!

I går gifte jag mig med min älskade Jan-Eric! Det var ett helt fantastiskt litet bröllop i Stockholms stadshus i strålande solsken. Birgitta Holm min gode vän och hennes sambo var våra vittnen och förutom våra barn så deltog våra närmaste vänner på den lilla festen efteråt.

Vi har planerat det här bröllopet några år faktiskt men det har inte blivit av tidigare. Jag kommer att behålla mitt eget efternamn och inte ens lägga till min mans efternamn. Min man behåller också sitt efternamn sen tidigare.  Med facit i hand så blev det en helt fantastisk dag! Tack till vår familj och våra vänner för att ni bidrog till att göra dagen till en av de bästa i mitt liv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sida 10 av 13« Första...89101112...Sista »