Alakoski är förödande för utanförskapets människor

Jag kunde inte låta bli att titta på gårdagens SVT Debatt, fast det var länge sedan jag lovade mig själv att inte göra det. Just nu har vi så dåliga samhällsprogram i TV och i synnerhet när det gäller SVT Debatt. Gårdagens program var inget undantag. Det är helt uppenbart att SVTs Debatt dåliga rykte sprider sig. Det är väl så att de som har något vettigt att säga och någon tyngd i debatten inte vill delta antar jag. Så förutom att de lyckats locka dit en vänsteraktivist tillika jude som ett alibi för Ilmar Reepalus antisemitiska uttalanden hade de ingen annan tydligen att sätta in när det gällde barnfattigdomen, än den person i Sverige som är mest farlig för utanförskapets människor – Susanna Alakoski.

För om man lyssnar på vad Susanna Alakoski själv säger i debatter och genom sina böcker finner man att hon genom sitt berömda författarskap medvetet och på ett framgångsrikt sätt lyckats politisera de grupper i samhället som hon utbildats i att arbeta för. Susanna Alakoski säger själv att det hon vill uppnå är att avdramatisera verkligheten som hon känner den. Hon kan likväl ändå inte låta bli att låta sin verklighet, som hon känner den,  också gälla för oss alla andra. Det framgångsrika i hennes sätt att hantera sin verklighet är att hon fått, genom sitt berömda författarskap, alla andra att tro på att hennes verklighet är den sanna. Så nu är hon en auktoritär inom området och där allt från socialarbetare, socionomer till politiker lyssnar på hennes erfarenheter och använder denna till och med i socionomutbildningarna.

När jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna läste jag den med mina ”utanförskapsglasögon” på mig. Jag kom på mig själv att jag mest tyckte det hela var komiskt och väldigt dråpligt. För Susanna Alakoskis avdramatisering av tillvaron i boken fann jag mer stämde in på mina barn fars uppväxt i en finsk invandrad familj under 60- och 70-talet. När jag såg filmen på bio tillsammans med min nuvarande man så började han, som den enda i salongen, helt plötsligt skratta för att allt var så dråpligt. Jag fann det själv inte ett dugg lustigt då vi befann oss mitt bland den urbana medelklassen som gick på att det var så där det gick till bland pöbeln på den tiden det begav sig. Hela salongen tittade nämligen väldigt ogillande på oss och undrade om vi inte hade någon empati för de stackars människorna på andra sidan staketet. För Susanna Alakoskis definition på vad empati är verkar sträcka sig till att vi alla ska tycka synd om DOM som inte har det lika bra som VI. Det handlar väldigt lite om empati faktiskt.

I gårdagens Debatt fick så Susanna Alakoski fullt utrymme tillsammans med Daniel Suhonen från den socialdemokratiska tidningen Tiden, att oavbrutet delge oss alla deras socialrealistiska syn på vad utanförskap och fattigdom innebär (för oss alla). Det var i det närmaste komiskt hur Susanna Alakoski i sin självpåtagna roll som Sveriges enda kännare av fattigdomens vedermödor inte kunde hantera att någon annan har en annan uppfattning av det hela. Då tänker jag på den kvinnan, tillika journalist, som uppgav att hon levt som ensamstående fattig kvinna med barn under ganska lång tid och som tyckte på fullaste allvar att individen själv har ansvar för sitt eget liv och också ansvar för att komma från sin egen fattigdom. En annan syn på- eller mothugg om bilden av verkligheten klarar inte Susanne Alakoski av. För helt plötsligt så sa hon

att det kan ju gälla för alla de barn som inte växer upp i en dysfunktionell familj.”

Helt plötsligt så handlade debatten inte längre om Rädda barnens årliga rapport om fattigdom utan nu tog Susanna Alakoski på sig socionomglasögonen och började politisera alla de dysfunktionella familjerna som lider av psykiska sjukdomar, sjukskrivna, utförsäkrade och familjer med barn som har ADHD.

Det tragiska med Susanna Alakoski är nog inte att hon blandar ihop sin egen verklighet som hon känner det med rollen som socionom utan att hon politiserar den att gälla för alla oss andra. När hon inte klarar av motståndet så använder hon sig av sin fulla auktoritet både som prisbelönt författare och socionom.

Nu ska jag släppa det hela. Jag är också född i en av utanförskapets familjer med psykiskt sjukdom i familjen, missbruk och brist på reda pengar. Jag har genom åren, som barn hunnit förbruka en hel del socionomer, pyssiologer, förstå-sig-påare och själv blivit mobbad i skolan för jag hade urvuxna kläder och fått avstå från mycket. Jag har också som vuxen och i min egen profession låtit andra tiders socionomer passera revy på ett helt annat sätt. Med min bakgrund har jag också några av mina bästa vänner som kommer från utanförskapet och som många gånger lever kvar i det och som överför utanförskap och fattigdom till sina egna barn. Vänner som är missbrukare, kriminella, ensamstående morsor med dålig skolbakgrund. Många av dem är idag döda kanske på grund av psykiskt sjukdom, missbruk och utanförskapets vedermödor.

Men inte en endaste gång har jag hört dessa vänner och människor säga att mitt liv ser ut som det gör på grund av politiken eller på grund av att socionomerna inte har resurser att göra sitt jobb. Det är faktiskt precis TVÄRTOM!

Den samlade bilden jag har om vad dessa människor tycker om politikens och socionomernas välvilja är sammantaget att med socialtjänsten och samhället ska man ha så lite med att göra för det blir bara VÄRRE då.

I min värld, som jag kommer från är socionomer och politiker som Susanna Alakoski de värsta av de alla. För de tror på fullaste allvar att vad som är rätt för dom är också rätt för alla andra. Därför att deras erfarenheter säger så. När det egentligen handlar om dessa personers egna inre nöd och en inre femåring som skriker om att om bara mina föräldrar hade fått den där simdräkten av socialen så hade jag sluppit uppleva vår fattigdom och känna mig utanför. Det är sådana socionomer som Susanna Alakoski som blir kära i sina klienter, inte för att de egentligen blir kära, utan för att de ska bevisa för hela världen att vad deras egen mamma inte klarade av att hantera när det gäller deras pappa inte gäller för dom. Deras själsliga nöd och femårings längtan osar ifrån dom och jag som själv har mina rötter i ett verkligt utanförskap kan nästan ta på det hela.

Många genom åren har föreslagit för mig att jag ska skriva en bok om mina erfarenheter och uppväxt. Men jag har alltid avböjt. Den finns en anledning till det. Jag anser mig inte vara representativ för gruppen, att ingen skulle tro att det jag hade skrivit kunde vara sant. Eller som en präst sa till mig en gång när jag mådde lite dåligt över en närståendes död och jag själv föreslog att jag skulle skriva en bok om hur man överlever. Ingen idé sa prästen. Det är nämligen ingen som skulle tro dig. För i statistiken som beskriver människor som dig Maria så finns inte du.

Men jag vet att vi finns. Jag har nämligen vänner, bekanta och annat löst folk i min närhet som överlevt precis på samma sätt som jag. Det gemensamma med oss är att vi alltid har haft en längtan av att få klara oss själva och hålla socialtjänsten och politikens välgörenhet på milslånga avstånd. Därför att deras välgörenhet låser in oss i utanförskapet och gör allting värre. Det bästa med oss  är att vi inte har behovet av att göra oss kända för att komma tillrätta med vår utsatthet. Nej vi är nog ganska nöjda med att få leva i frihet med våra barn och skratta gott åt de där som försöker klistra på oss att bara vi får en simdräkt betald av socialtjänsten så ska vår upplevelse av utsatthet, fattigdom och elände försvinna bort i tomma intet och bytas ut mot tacksamhet.

En sådan tillvaro som Susanna Alakoski alltså vill se och som hon i sitt framgångsrika författarskap och med en yrkestitel har fått hela samhället att gå på. I min värld är människor som Susanna Alakoski en fara för min mentala hälsa och utveckling. Helt enkelt den farligaste personen i hela Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Äntligen hemma?

Äntligen hemma skriver Leif GW Persson i sin krönika i Expressen i söndags med anledning av att Socialdemokraterna valde Stefan Löfven till ny ordförande. Leif GW Persson menade att Stefan Löfven har skänkt honom hoppet åter. Hoppet om att vi ska kunna återvinna det politiska arv som tyvärr gick förlorat under Mona Sahlin och Håkan Juholts ledning. En socialdemokrati som Leif GW Persson har identifierat sig med i hela sitt liv utifrån sin enkla bakgrund i arbetarklassen som kommit upp sig i samhällshierarkin. Jag får väl säga ett grattis då GW och hoppas att du inte blir besviken igen.

Margareta Winberg är inne på samma tankar när hon säger till Aftonbladet att partiet har gått vilse i tiden. Väljarna svek partiet när de (sossarna) var naiva att tro att valfriheten handlade om lokala engagemang när det gällde välfärden och när de (sossarna) fick för sig att väljarna inte tyckte att modellen längre dög.

Jag skulle vilja hävda att både Leif GW Perssons och Margareta Winberg har med sina tankar fångat den identitetskris som Socialdemokraterna faktiskt lider av. För bägge två uttrycker att Socialdemokrati = den svenska/nordiska modellen. När nu så människor ställer lite andra krav tycker socialdemokraterna att väljarna har svikit och letar febrilt efter en ledare som värnar den svenska modellen mer än partiets värderingar. Under tiden har väljarna börjat ägna sig åt valfrihet, egoism, avregleringar och nyliberalism. Det om något ska inte medborgarna i norden få ägna sig åt. Inget fel i det och jag önskar dom lycka till. Men att det ska behövas forskning för att socialdemokratin ska kunna anpassa sig till samtiden, hitta gemensamma värderingar och sin identitet utan att sammankoppla partiet med den nordiska modellen känns ju lite som att de erkänner att de inte har något existensberättigande längre.

Jag skrev redan dagarna efter valet 2010 att solidariteten har skiftat fokus. Där människorna istället för att förlita sig på politikens tillrättaläggande av livet vill att samhället och politiken ska se hela människans potential och systemet ska vara utformat för att stötta människan till självständighet och egenmakt. Att politiken ska vara i samklang med samhällsutvecklingen och människans behov i övrigt. I det fallet anser jag att socialdemokratin har gått från att vara reformistiska socialister till att vara funktionssocialister, d v s att värna de utsattas välfärd mer än att förändra ägandet eller klasstrukturerna. För privat ägande och vinster måste de trots allt tillåta i en globaliserad värld om de inte ska uppfattas som helt lost. Fast deras identitet är fortfarande att de är ett parti som sysslar med reformistisk socialism. Det är lite som den där bilden som spreds sig för många år sedan innan Facebook fanns.

Så under tiden Socialdemokraterna hittar sin egen identitet så kommer vi alla behöva stå ut med dessa kvarlevor och återblickar där vissa grupper åker på bussresor för att odla sitt klasshat, gillar en nyvald ledare utan att denne åstadkommit ett jota, eller tycker att ingen tar ansvar längre för den svenska modellen eller sprider illvilliga myter om motståndarnas reformer.

Under tiden går livet för oss andra vidare och som en bekant till mig frågade häromdagen.” De säger att de senaste åren flyttat in en busslast om dagen till Stockholmsregionen. Människor från landet som sägs rösta på socialdemokraterna i stället för på Alliansen. Ändå faller sossarna som en gråsten i opinionen. Kan du förklara det Maria?”

Jag ska vara ärlig – det kan jag faktiskt inte svara på men antar att människan anpassar sig till sin miljö, omgivning och samhällsutvecklingen i stort.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu har jag gift mig!

I går gifte jag mig med min älskade Jan-Eric! Det var ett helt fantastiskt litet bröllop i Stockholms stadshus i strålande solsken. Birgitta Holm min gode vän och hennes sambo var våra vittnen och förutom våra barn så deltog våra närmaste vänner på den lilla festen efteråt.

Vi har planerat det här bröllopet några år faktiskt men det har inte blivit av tidigare. Jag kommer att behålla mitt eget efternamn och inte ens lägga till min mans efternamn. Min man behåller också sitt efternamn sen tidigare.  Med facit i hand så blev det en helt fantastisk dag! Tack till vår familj och våra vänner för att ni bidrog till att göra dagen till en av de bästa i mitt liv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Varit på operan!

Håkan Juholt har varit och sett ”Les Misérables” på Malmö opera och hittade oroande paralleller med Sverige 2011. I högerns kalla samhälle har vi alla reducerats till varor som man handlar med. Ingen solidaritet och den enda värmen kommer av den globala uppvärmningen.

Nu vet vi varifrån Håkan Juholt hämtar stoffet till sina samhällsanalyser. Därför kommer vi antagligen f o m nu få svar på hur Håkan Juholt avser att

Bekämpa narkotikamissbruk genom att han tittat på musikalen Hair,

Hur vi ska komma till rätta med gängkriminaliteten såsom upplopp och brännandet av bilar genom att Håkan Juholt har analyserat musikalen West Side Story, samt

Hur vi ska komma tillrätta med kriminella och psykopater genom att Håkan Juholt analyserat innebörden av Stanley Kubrick gamla kultfilm A Clock Work Orange

Välkommen alla till Håkan Juholts varma och sköna kultur Sverige

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Till minne av

Jarmo Pekka Koivusaari 24 september 1959 – 24 september 1991.

Det är idag 20 år sedan jag möttes av tidningsrubriker på min väg till jobbet om att du hade dött under natten. Trots att vi hade två barn gemensamt hade ingen förstått att meddela mig om det hela för de visste antagligen inte att vi fanns ens en gång då vi redan hade gått skilda vägar. Det är faktiskt också i år närmare 30 år sedan vi träffades och fell in love. En kärlek som resulterade i två otroligt vackra och väl fungerande barn som överlevt mer än vad många barn skulle behöva göra.

Den så kallade arvssynden överträffar sig själv. Men likväl inger den hopp. För du med din sisu och jag med min ilska över orättvisor vad kunde det egentligen bli fel? Du med en far som var svensk mästare i boxning, trots att han var invandrad, och jag med min livserfarenhet redan som fyraåring, vad annat kunde det bli?

Du var inte den enda på 90-talet som avled i min familj. Praktiskt taget alla gick åt under dessa år och jag har sammanfattat det hela som att jag  begravde en om år under denna tidsperiod.

Ursäkta, ursäkta och återigen ursäkta. Men eras död har också varit min och mina barns befrielse. Den gamla arvsynden lyftes också av mina axlar och jag kunde utgå från att jag var en individ som hade rätt att välja. Välja min egen framtid och mina egna åsikter.

Likväl saknar jag dig Jarmo Pekka Koivusaari. Jag tycker det är så sorgligt att du inte fick vara med i dina barns resor. För jag kan inte tro något annat än att de hade blivit precis så fina som de är idag om du hade varit kvar bland oss. Vi var så unga Jarmo och visste nog inte riktig hur vi skulle leva. Men ansvar tog vi. Och älskade gjorde vi. Barnen, varandra och egentligen alla. Men vardagen var för svår. Vi hade svårt att hålla ihop. Likväl blir allt vardag år för år, nya erfarenheter läggs till gamla och fast såren blir till ärr som bleknar mer och mer så en sak kan jag säga ändå att jag saknar dig trots allt också efter 20 år.

Vila i frid älskade Jarmo Pekka Koivusaari.

Det här är inte något intressant överhuvudtaget!

Läs även andra bloggares åsikter om

De som inte kan föra sin egen talan

Idag har P4, Skaraborg rapporterat om att Socialstyrelsen i Västsverige ska granska fler kommuner efter det uppmärksammade fallet i Marks kommun, där två barn blev omplacerade från ett familjehem till ett annat. Detta efter att barnen hade bott många år i det första familjehemmet.

Jag har skrivit om fallet tidigare på min blogg där jag ansett att Marks kommun borde ha tvångsomhändertaget socialnämnden istället för barnen. Som jag har förstått det så ville inte dessa barn flytta från sitt första familjehem. Socialnämnden i Marks kommun har med hela sin auktoritär visat på att man inte är vuxen sin uppgift som nämnd och förtroendevalda för barn som inte kan (har rätt) föra sin egen talan.

Jag har skrivit om det tidigare. Alla vi som har ett förtroendeuppdrag i sociala delegationer, utskott, beredningar och socialnämnder borde förstå att vår huvuduppgift och särskilda ansvar är just personer som av en eller annan anledning inte själva kan föra sin egen talan. Det gäller barn, likväl som vuxna. Det gäller när det handlar om samhällets omhändertagande av barn, likväl som vid adoptioner. Vi måste hela tiden förstå att det handlar om att ta tillvara de barn som inte kan föra sin egen talan oavsett att alla ”vuxna” som det berör ”tycks vara reko” människor. Om inte så borde man åtminstone lyssna på vad dessa barn själva säger och önskar. Ni skulle bli förvånade vad bra resultatet kan bli om vi gjorde detta istället för att tro att vi alltid vet bäst.

I Marks fallet så har man inte ens lyssnat på barnen utan gått in och intervenerat på ett högst olämpligt sätt. Om man inte förstår vad ett omhändertagande bidrar till i ett barns fortsatta liv kan ni få gå kurs hos mig och hos mina vänner. Missförstå mig rätt nu. Det finns barn som i allra högsta grad inte ska eller kan bo kvar i sin familj eller hos sina vårdnadshavare. Men det är inte vår subjektiva uppfattning som ska styra ett omhändertagande. Framför allt inte när det verkar som att det inte förekommer några oegentligheter i familjerna.

Det är helt möjligt att man kan gå in och tvångsomhänderta en socialnämnd i en kommun. Det är bara att man gör denna nämnd till ett utskott i kommunstyrelsen istället. I och för sig är det inte en garanti för att det inte i kommunstyrelsen sitter lika oförstående tjänstemän och förtroendevalda,  som det tydligen har gjort i socialnämnden i Marks kommun. Men i fall som detta borde ett tvångsomhändertagande av en socialnämnd vara en regel. Man har praktiserat sådana här saker tidigare i världshistorien men oftast då socialnämndernas budgetar haft stora underskott.

Jag hoppas verkligen att det inte är fler kommuner som betett sig likadant nu när granskningen genomförs. Om det visar sig att så är fallet så bör vi nog titta på hur lagstiftningen eller regelverket är utformat och åtgärda detta.

Intressant?

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Junior är hemma igen!

Kejsarpingvinen som råkade förirra sig över 300 mil och som hamnade på en strand i Nya Zeeland istället för på Antarktis är hemma igen. Världen döpte pingvinen till Happy Feet men jag döpte honom till Juholt Junior för att pingviner har så stor betydelse för (S) partiordförande Håkan Juholt. Jag hoppas nu att Junior kan få vara i sin naturliga miljö och inte simmar fel igen.

 

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Junior får äntligen komma hem

Jag har tidigare rapporterat om Pingvinen som råkade simma 320 mil fel och istället för att hamna på Antarktis hamnade på en strand i Nya Zeeland. Världen döpte pingvinen till Happy Feet men jag döpte den till Juholt Junior då jag uppfattat att pingviner har stor betydelse för (S) nya partiordförande Håkan Juholt.

Nu rapporterar Aftonbladet att ett forskningsfartyg ska ta med sig Junior hem igen. Som tur är har de satt en GPS sändare på Juniors rygg så vi alla kan följa att han verkligen simmar rätt igen. Men kanske vill han inte hem igen till det kalla pingvin samhälle som han lämnade. För de verkar ju inte vara direkt snälla mot varandra.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Årets Pride

Nu är semestern slut och jag har börjat jobba igen och det gör jag som alltid genom att tillsammans med Öppna Moderater – (M)s HBT-nätverk – vara deltagande i Stockholms Pride under hela veckan.

För mig är det självklart att jag som aktiv i (M) också är medlem i Öppna Moderater för att försöka påverka och att sätta fokus på HBT-personers livssituation och rättigheter. I år är det kanske viktigare än tidigare att få visa mitt engagemang för ett samhälle som präglas av mångfald, likabehandling och individens rätt. Det handlar om respekt för människans lika värde, demokrati och öppenhet.

Temat för årets Pride är Öppenhet. Detta innebär att Pride har flyttat till Kungsträdgården och det är fri entré till festivalområdet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tillbaka i stan

Nu är jag tillbaka i ”stan” efter väldigt händelserika 2,5 vecka i paradiset och vårt land i skogen i Dalarna.

Det har varit mycket jobb med nya gäststugan och bastun, allt för att hinna klart till kärlekens 50-årsfest som gick av stapeln i lördags. Bilder från denna får ni vänta med då jag inte tog en enda bild under kvällen. Men det var det många andra som gjorde och som har lovat att skicka dessa till oss inom kort. En sak kan jag lova i alla fall. Det var en väldigt lyckad och rolig fest. I alla fall hade jag det och kärleken också. Jag kom inte i säng förrän 6 på morgonen.

Ett äppelträd fick kärleken med fyra sorter i ett träd så att säga. Jag blev jätteglad över detta och bestämde att vi skulle plantera detta på bästa plats i trädgården för att minnas och hedra de som omkom i Norge för en vecka sedan, samt för att manifestera att vi fyra länder i Norden är för alltid intimt sammankopplade med varandra. Då menar jag Norge, Sverige, Finland och Danmark. Det förpliktigar minst sagt att vi är gemensamt förenade i Norden och Norges sorg och bestörtning är också vår. Men mer om Norge ska jag skriva om i morgon när jag läst ikapp mig från det att jag haft en minst sagt arbetsam  vecka och inte alltid så god internetuppkoppling i skogen.

Hur som helst så här långt han få i ordning i gäststugan innan festen. Det var så det skrek minst sagt men gjorde att vi kunde sova i stugan åtminstone så att våra gäster fick rum i stora stugan under natten.

Men sen gjorde klart det mesta efter festen och jag måste säga att jag är nöjd. Jag hann t o m patinera bordet som jag har i gäststugan. Det trodde jag aldrig.

Nu är det bara bastun och en diskbänk med ho och spis som ska till i stugan. Sen är det färdigt! Då ska vi börja på nästa projekt. En rök och en jordkällare. Jag kan lova er att varenda miljöpartist skulle älska mitt smultronställe. Varenda människa kommer antagligen älska detta ställen när jag så småningom kommer installera solel dessutom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Sida 10 av 12« Första...89101112