Lyckligt lottad!

I helgen har vi varit på landet för att ordna med de blommor som jag i veckan köpte på Ulriksdals Slottsträdgård i Solna. Först blev jag lite ledsen när vi kom dit för det visade sig att förra helgen gick hårt åt mina blommor som jag planterat i krukorna. Däremot hade det som planterats i köksträdgården klarat sig bra. Jag bestämde mig ändå för att ge blommorna i krukorna en chans att repa sig. Vi får väl se om det fungerar.

Jag hade köpt 2 nya Flammentanz klätterrosor som jag skulle plantera vid husväggen. Men först skulle jag gräva ut och gjuta en ram runt rosrabatterna. Det är ju rätt bergigt på landet och de klätterrosor som jag planterat där tidigare utan att gräva en riktig rabatt gillade inte läget riktigt.

Jag tyckte det blev rätt bra när det blev färdigt.

Men vi hade också tid att njuta av lugnet med att bada tunna på lördagskvällen. Det var en otroligt vacker kväll. Jag förstår att jag aldrig vill åka hem till Stockholm när väl söndagen kommer. Jag är rätt lyckligt lottad som har denna vackra plats att bara njuta av.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Min nya köksträdgård!

Under den långlediga helgen hann vi också med att anlägga en ny köksträdgård. Nu vill jag knappt åka till storstan igen.

Jag var till trädgårdsmässan i Rättvik som genomfördes i helgen och köpte sättpotatis och några kryddörter. Så nu har jag satt potatisen och planterat, samt sått Dill, Persilja, Purjolök, Sallad, Morötter och Rädisa,  Sen kommer kryddorna o tomaterna  som jag drivit upp hemma att sättas nästa gång vi åker till landet!

Intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det är härligt med långledigt!

Vi har en långledig på landet i Dalarna. Vädret är sådär men vi har ändå så mycket praktiskt att göra med att bygga en spång till badtunnan.

Nu är denna färdig och visst blev det fint? Nu är nästa projekt att anlägga köksträdgården och till sist såga och klyva en massa träd som ska bli till ved. Det kommer helt klart bli en skön sommar på landet i år.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Alla kan få en lycklig barndom

För någon vecka sedan var jag på semester och flög charter hem mitt i natten. Alltså vi lämnade vår semesterort i Turkiet 23.50 och landade 3,5 timme senare på Arlanda. Under denna tid var det ett antal småbebisar (alltså under 2 år) som skrek konstant hela denna resa i luften. Observera en än gång att vi flög på natten. När jag kom hem ifrågasatte jag på Fejjan vad det var för föräldrar som lät sina barn dels vara vakna på natten och dels utsatte dom uppenbart för ett obehag med flygresan eftersom dessa bebisar skrek konstant under 3,5 timme mitt i natten. Detta ifrågasättande fick jag hård kritik för och uppenbart tyckte några av mina vänner att jag kunde välja att resa reguljärt om jag inte stod ut med att familjer tydligen hade en större rätt att resa charter än vad jag hade (jag som är så rik tydligen). Vissa tyckte t o m jag skulle förlägga min semester till någon annan vecka då det uppenbart var bra för föräldralediga att ta sig en chartervecka innan det blev för varmt kring Medelhavet. Precis som om jag skulle tycka det var så intressant att semestra själv när det är runt 40 grader ute.

Häromdagen skrev Eva Rusz i Aftonbladet om att hon inte tyckte det var bra för barn att vara på förskolan innan de fyllt två år. Eva Rusz är tydligen väldigt upprörd över att föräldrarna tänker mer på sitt eget självförverkligande än på att barnen behöver en bättre anknytning till sina föräldrar. Eva Rusz tyckte detta är så allvarligt att föräldrar inte förstår sådant att hon tyckte fenomenet är värre än barnfattigdomen.

Eva Rusz fick så klart mothugg för detta påstående, men inte så mycket om själva ställningstagandet om vad som är bra eller inte för bebisar under 2 år. Utan mer för att hon skuldbelägger föräldrarna. Ungefär på samma sätt som jag tydligen gav de föräldrar skuld för att de flög mitt i natten med sina barn som uppenbart hade obehag av att flyga under en tid på dygnet när de flesta bebisar oftast vill sova.

Johan Hakelius AB skriver om detta med att denna generation tydligen är den första som inte ska behöva känna skuld.

Men sen måste jag säga mot Eva Rusz när det gäller jämförelsen om barn under 2 år och fattigdomen. Ju mer vi lär oss om detta med hur fattigdomen i familjer fungerar, så skulle jag nog vilja hävda att jag ser nog detta som lite allvarligare än att vara på förskolan från cirka 1 års ålder. För fattigdomen i vårt land har blivit ett socialt arv på så sätt att är du född i en familj som levt på bidrag och på marginalen under hela din barndom så går dessa förhållanden ofta i arv på något konstigt sätt. Jag brukar uttrycka det som att man blir som sin omgivning om man inte blir medveten om det och därigenom börjar bryta mönster. Vi vet också att ju längre tid du lever i fattigdom, desto svårare är det att bryta denna utsatthet.

Däremot kan en dålig anknytning till andra människor faktiskt återskapas helt klart i vuxen ålder, om man blir medveten om detta på olika sätt. Jag är själv ett levande bevis på det, då jag inte hade sunda vuxna runt omkring ens då jag var nyfödd och liten bebis. Man får jobba hårt för det och man går på sina nitar. Men jag är väldigt glad över att jag själv har bidragit till att bryta fattigdomsmönstret i min egen familj och har idag vuxna barn som inte själv är drabbade av fattigdom i form av pengar. Det borgar för att de (om de nu har problem med relationer som vuxna) kanske åtminstone kan betala för att komma tillrätta med sådana problem. Om detta nu är ett samhällsproblem att vi har ett antal individer som inte lyckas hålla ihop sina förhållanden.

Sen är det ju uppenbart så att det är ju ingen garanti för att barn växer upp med föräldrar som inte självförverkligar sig och är ego ändå, trots att de inte lämnar barnen på förskolan innan barnen är två år. Den där flygresan mitt i natten med ett antal bebisar under 2 år, säger mig ju att så är ju fallet. För vad i ligger det nödvändiga med att familjer åker med så små bebisar på en veckas semester till ett varmt och fuktigt Medelhavsland? För ingen psykolog eller pedagog kan väl hävda att detta är något som en bebis har någon behållning av i sitt fortsatta liv framöver?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Är glad att det är säsong igen

Nu börjar säsongen på landet igen. I år är våra projekt för våren att bygga en spång till badtunnan från altanen, samt att anlägga ett nytt köksland. Den gamla köksträdgården fick lov att flytta på sig när vi byggde nya lillstugan förra året.

Men denna helg kunde vi ta premiärdoppet i badtunnan. Det var otroligt härligt att krypa ner i det 40-gradiga vattnet och bara mysa när det var 8 grader i luften.

Det här verkligen livskvalitet!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kling & Klang in real life!

Aftonbladet är inte den tidning som jag läser i första hand direkt. Tycker ofta deras journalistik är undermålig på många sätt och deras ledarsida har inte högre klass än vad bloggen Alliansfritt har. Men under senaste veckorna har de rapporterat om polisen gör sitt jobb och den granskningen har jag tyckt varit ganska bra.

Inte helt oförståeligt har också polisens metoder diskuterats under sista veckan med Kalla Faktas rapportering om vad som hände när den där unga killen körde ihjäl sig i nästan 300 blås på Nynäsvägen i Stockholm efter att ha jagats av polisen, som själva sicksackade mellan bilarna i 245 blås på självaste Nynäsvägen.  Just nu är det min stora skräck i livet detta med motorcyklar, då sonen envisas att köra omkring på en i höga hastigheter och att han därigenom ska förolyckas i trafiken. Men ännu har inte mina vädjanden gett resultat.

Låt mig slå fast en sak först innan jag går vidare. Det är aldrig ok att någon dör pga av en polisinsats oavsett att ett brott har begåtts. Om man då inte ödmjukt och självkritiskt kan ställa sig frågan, som polis och myndighet, att vad hade vi kunnat göra annorlunda för att spara det där livet, tycker jag är mycket märkligt. Har aldrig förstått den där starka kårandan om att säga att man inte gjort något fel, hålla varandra bakom ryggen, eller klara sig undan ett moraliskt tänkande på grund av att inget brott har begåtts.

Låt mig slå fast en annan sak också först innan jag går vidare. Jag älskar personligen polisen och enskilda poliser. Jag tror det har att göra med mina första år i livet. För alltid när det var stökigt hemma och min styvfar misshandlade min biologiska mor och polisen kom hem till oss så blev det alltid lugnt och positiva konsekvenser för mig på det personliga planet. Den där blåskjortan som jag luktade på när de lyfte upp oss och överlämnade oss till mormor eller socialtjänsten har minsann satt sig i mitt psyke på något sätt. Så alltid när jag stött på poliserna i olika sammanhang i vuxen ålder har jag alltid välkomnat dem med öppna armar.

Hur som helst men nu ska jag återge en historia som en vän till mig berättade för något halvår sedan. Min vän hade fått en skada på sin bil på en parkering och var tvungen att ta sig till en polisstation för att kunna göra en skaderapport. När min vän satt där och fyllde i papperen så kommer det in ett ungt par på polisstationen med ett barn i barnvagn och en katt i en trasig så kallad kattransportlåda.

Paret berättade att de hittat katten när de var på väg till tunnelbanan och ville att polisen skulle ta hand om den övergivna katten. Men det ville däremot inte Kling & Klang på polisstationen. De skulle nämligen sluta sin arbetsdag och de hade ingen bil i närheten som kunde köra katten till katthemmet som brukar lösa sådana här saker åt polisen. Efter mycket dividerande där polisen på allvar tyckte att paret kunde ta bussen till katthemmet och lämna av katten, men där paret menade på att katten inte var var deras ansvar utan de hade bara sett till att katten inte blev överkörd eller något så blev ju stämningen ganska löjeväckande, enligt min vän som satt och smålog för sig medan hon fortsatte att fylla i sina papper.

Nåja diskussionen fortsatte mellan paret om vem som skulle ordna för katten och min vän såg att mannen som kommit in med katten började bli rätt frustrerad av hela situationen. Till slut utbrast mannen till sin fru

–          Jag sa ju det att vi skulle låta kattjäveln vara och att vi bara skulle få problem om vi gjorde allting rätt!

Hur det hela slutade kom jag inte riktigt ihåg men jag tror att katten ändå blev ett problem för polisen och att paret fick lämna utan katt och fortsätta sin eftermiddag som de tänkt från början.

När min vän berättade om vad som hänt där på polisstationen så skrattade jag så att jag grät för det lät precis som en scen i Jönssonligan och där polisen blev Kling & Klang personifierade.

Jag vet i alla fall att jag, som skattar polisen så högt i alla sammanhang, hade fått min syn knäckt på något sätt om jag stött på dessa lata poliser, som på grund av att de skulle sluta sin arbetsdag inte ville få något kattproblem på halsen den sista timmen som polisstationen hade öppet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Alakoski är förödande för utanförskapets människor

Jag kunde inte låta bli att titta på gårdagens SVT Debatt, fast det var länge sedan jag lovade mig själv att inte göra det. Just nu har vi så dåliga samhällsprogram i TV och i synnerhet när det gäller SVT Debatt. Gårdagens program var inget undantag. Det är helt uppenbart att SVTs Debatt dåliga rykte sprider sig. Det är väl så att de som har något vettigt att säga och någon tyngd i debatten inte vill delta antar jag. Så förutom att de lyckats locka dit en vänsteraktivist tillika jude som ett alibi för Ilmar Reepalus antisemitiska uttalanden hade de ingen annan tydligen att sätta in när det gällde barnfattigdomen, än den person i Sverige som är mest farlig för utanförskapets människor – Susanna Alakoski.

För om man lyssnar på vad Susanna Alakoski själv säger i debatter och genom sina böcker finner man att hon genom sitt berömda författarskap medvetet och på ett framgångsrikt sätt lyckats politisera de grupper i samhället som hon utbildats i att arbeta för. Susanna Alakoski säger själv att det hon vill uppnå är att avdramatisera verkligheten som hon känner den. Hon kan likväl ändå inte låta bli att låta sin verklighet, som hon känner den,  också gälla för oss alla andra. Det framgångsrika i hennes sätt att hantera sin verklighet är att hon fått, genom sitt berömda författarskap, alla andra att tro på att hennes verklighet är den sanna. Så nu är hon en auktoritär inom området och där allt från socialarbetare, socionomer till politiker lyssnar på hennes erfarenheter och använder denna till och med i socionomutbildningarna.

När jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna läste jag den med mina ”utanförskapsglasögon” på mig. Jag kom på mig själv att jag mest tyckte det hela var komiskt och väldigt dråpligt. För Susanna Alakoskis avdramatisering av tillvaron i boken fann jag mer stämde in på mina barn fars uppväxt i en finsk invandrad familj under 60- och 70-talet. När jag såg filmen på bio tillsammans med min nuvarande man så började han, som den enda i salongen, helt plötsligt skratta för att allt var så dråpligt. Jag fann det själv inte ett dugg lustigt då vi befann oss mitt bland den urbana medelklassen som gick på att det var så där det gick till bland pöbeln på den tiden det begav sig. Hela salongen tittade nämligen väldigt ogillande på oss och undrade om vi inte hade någon empati för de stackars människorna på andra sidan staketet. För Susanna Alakoskis definition på vad empati är verkar sträcka sig till att vi alla ska tycka synd om DOM som inte har det lika bra som VI. Det handlar väldigt lite om empati faktiskt.

I gårdagens Debatt fick så Susanna Alakoski fullt utrymme tillsammans med Daniel Suhonen från den socialdemokratiska tidningen Tiden, att oavbrutet delge oss alla deras socialrealistiska syn på vad utanförskap och fattigdom innebär (för oss alla). Det var i det närmaste komiskt hur Susanna Alakoski i sin självpåtagna roll som Sveriges enda kännare av fattigdomens vedermödor inte kunde hantera att någon annan har en annan uppfattning av det hela. Då tänker jag på den kvinnan, tillika journalist, som uppgav att hon levt som ensamstående fattig kvinna med barn under ganska lång tid och som tyckte på fullaste allvar att individen själv har ansvar för sitt eget liv och också ansvar för att komma från sin egen fattigdom. En annan syn på- eller mothugg om bilden av verkligheten klarar inte Susanne Alakoski av. För helt plötsligt så sa hon

att det kan ju gälla för alla de barn som inte växer upp i en dysfunktionell familj.”

Helt plötsligt så handlade debatten inte längre om Rädda barnens årliga rapport om fattigdom utan nu tog Susanna Alakoski på sig socionomglasögonen och började politisera alla de dysfunktionella familjerna som lider av psykiska sjukdomar, sjukskrivna, utförsäkrade och familjer med barn som har ADHD.

Det tragiska med Susanna Alakoski är nog inte att hon blandar ihop sin egen verklighet som hon känner det med rollen som socionom utan att hon politiserar den att gälla för alla oss andra. När hon inte klarar av motståndet så använder hon sig av sin fulla auktoritet både som prisbelönt författare och socionom.

Nu ska jag släppa det hela. Jag är också född i en av utanförskapets familjer med psykiskt sjukdom i familjen, missbruk och brist på reda pengar. Jag har genom åren, som barn hunnit förbruka en hel del socionomer, pyssiologer, förstå-sig-påare och själv blivit mobbad i skolan för jag hade urvuxna kläder och fått avstå från mycket. Jag har också som vuxen och i min egen profession låtit andra tiders socionomer passera revy på ett helt annat sätt. Med min bakgrund har jag också några av mina bästa vänner som kommer från utanförskapet och som många gånger lever kvar i det och som överför utanförskap och fattigdom till sina egna barn. Vänner som är missbrukare, kriminella, ensamstående morsor med dålig skolbakgrund. Många av dem är idag döda kanske på grund av psykiskt sjukdom, missbruk och utanförskapets vedermödor.

Men inte en endaste gång har jag hört dessa vänner och människor säga att mitt liv ser ut som det gör på grund av politiken eller på grund av att socionomerna inte har resurser att göra sitt jobb. Det är faktiskt precis TVÄRTOM!

Den samlade bilden jag har om vad dessa människor tycker om politikens och socionomernas välvilja är sammantaget att med socialtjänsten och samhället ska man ha så lite med att göra för det blir bara VÄRRE då.

I min värld, som jag kommer från är socionomer och politiker som Susanna Alakoski de värsta av de alla. För de tror på fullaste allvar att vad som är rätt för dom är också rätt för alla andra. Därför att deras erfarenheter säger så. När det egentligen handlar om dessa personers egna inre nöd och en inre femåring som skriker om att om bara mina föräldrar hade fått den där simdräkten av socialen så hade jag sluppit uppleva vår fattigdom och känna mig utanför. Det är sådana socionomer som Susanna Alakoski som blir kära i sina klienter, inte för att de egentligen blir kära, utan för att de ska bevisa för hela världen att vad deras egen mamma inte klarade av att hantera när det gäller deras pappa inte gäller för dom. Deras själsliga nöd och femårings längtan osar ifrån dom och jag som själv har mina rötter i ett verkligt utanförskap kan nästan ta på det hela.

Många genom åren har föreslagit för mig att jag ska skriva en bok om mina erfarenheter och uppväxt. Men jag har alltid avböjt. Den finns en anledning till det. Jag anser mig inte vara representativ för gruppen, att ingen skulle tro att det jag hade skrivit kunde vara sant. Eller som en präst sa till mig en gång när jag mådde lite dåligt över en närståendes död och jag själv föreslog att jag skulle skriva en bok om hur man överlever. Ingen idé sa prästen. Det är nämligen ingen som skulle tro dig. För i statistiken som beskriver människor som dig Maria så finns inte du.

Men jag vet att vi finns. Jag har nämligen vänner, bekanta och annat löst folk i min närhet som överlevt precis på samma sätt som jag. Det gemensamma med oss är att vi alltid har haft en längtan av att få klara oss själva och hålla socialtjänsten och politikens välgörenhet på milslånga avstånd. Därför att deras välgörenhet låser in oss i utanförskapet och gör allting värre. Det bästa med oss  är att vi inte har behovet av att göra oss kända för att komma tillrätta med vår utsatthet. Nej vi är nog ganska nöjda med att få leva i frihet med våra barn och skratta gott åt de där som försöker klistra på oss att bara vi får en simdräkt betald av socialtjänsten så ska vår upplevelse av utsatthet, fattigdom och elände försvinna bort i tomma intet och bytas ut mot tacksamhet.

En sådan tillvaro som Susanna Alakoski alltså vill se och som hon i sitt framgångsrika författarskap och med en yrkestitel har fått hela samhället att gå på. I min värld är människor som Susanna Alakoski en fara för min mentala hälsa och utveckling. Helt enkelt den farligaste personen i hela Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Äntligen hemma?

Äntligen hemma skriver Leif GW Persson i sin krönika i Expressen i söndags med anledning av att Socialdemokraterna valde Stefan Löfven till ny ordförande. Leif GW Persson menade att Stefan Löfven har skänkt honom hoppet åter. Hoppet om att vi ska kunna återvinna det politiska arv som tyvärr gick förlorat under Mona Sahlin och Håkan Juholts ledning. En socialdemokrati som Leif GW Persson har identifierat sig med i hela sitt liv utifrån sin enkla bakgrund i arbetarklassen som kommit upp sig i samhällshierarkin. Jag får väl säga ett grattis då GW och hoppas att du inte blir besviken igen.

Margareta Winberg är inne på samma tankar när hon säger till Aftonbladet att partiet har gått vilse i tiden. Väljarna svek partiet när de (sossarna) var naiva att tro att valfriheten handlade om lokala engagemang när det gällde välfärden och när de (sossarna) fick för sig att väljarna inte tyckte att modellen längre dög.

Jag skulle vilja hävda att både Leif GW Perssons och Margareta Winberg har med sina tankar fångat den identitetskris som Socialdemokraterna faktiskt lider av. För bägge två uttrycker att Socialdemokrati = den svenska/nordiska modellen. När nu så människor ställer lite andra krav tycker socialdemokraterna att väljarna har svikit och letar febrilt efter en ledare som värnar den svenska modellen mer än partiets värderingar. Under tiden har väljarna börjat ägna sig åt valfrihet, egoism, avregleringar och nyliberalism. Det om något ska inte medborgarna i norden få ägna sig åt. Inget fel i det och jag önskar dom lycka till. Men att det ska behövas forskning för att socialdemokratin ska kunna anpassa sig till samtiden, hitta gemensamma värderingar och sin identitet utan att sammankoppla partiet med den nordiska modellen känns ju lite som att de erkänner att de inte har något existensberättigande längre.

Jag skrev redan dagarna efter valet 2010 att solidariteten har skiftat fokus. Där människorna istället för att förlita sig på politikens tillrättaläggande av livet vill att samhället och politiken ska se hela människans potential och systemet ska vara utformat för att stötta människan till självständighet och egenmakt. Att politiken ska vara i samklang med samhällsutvecklingen och människans behov i övrigt. I det fallet anser jag att socialdemokratin har gått från att vara reformistiska socialister till att vara funktionssocialister, d v s att värna de utsattas välfärd mer än att förändra ägandet eller klasstrukturerna. För privat ägande och vinster måste de trots allt tillåta i en globaliserad värld om de inte ska uppfattas som helt lost. Fast deras identitet är fortfarande att de är ett parti som sysslar med reformistisk socialism. Det är lite som den där bilden som spreds sig för många år sedan innan Facebook fanns.

Så under tiden Socialdemokraterna hittar sin egen identitet så kommer vi alla behöva stå ut med dessa kvarlevor och återblickar där vissa grupper åker på bussresor för att odla sitt klasshat, gillar en nyvald ledare utan att denne åstadkommit ett jota, eller tycker att ingen tar ansvar längre för den svenska modellen eller sprider illvilliga myter om motståndarnas reformer.

Under tiden går livet för oss andra vidare och som en bekant till mig frågade häromdagen.” De säger att de senaste åren flyttat in en busslast om dagen till Stockholmsregionen. Människor från landet som sägs rösta på socialdemokraterna i stället för på Alliansen. Ändå faller sossarna som en gråsten i opinionen. Kan du förklara det Maria?”

Jag ska vara ärlig – det kan jag faktiskt inte svara på men antar att människan anpassar sig till sin miljö, omgivning och samhällsutvecklingen i stort.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu har jag gift mig!

I går gifte jag mig med min älskade Jan-Eric! Det var ett helt fantastiskt litet bröllop i Stockholms stadshus i strålande solsken. Birgitta Holm min gode vän och hennes sambo var våra vittnen och förutom våra barn så deltog våra närmaste vänner på den lilla festen efteråt.

Vi har planerat det här bröllopet några år faktiskt men det har inte blivit av tidigare. Jag kommer att behålla mitt eget efternamn och inte ens lägga till min mans efternamn. Min man behåller också sitt efternamn sen tidigare.  Med facit i hand så blev det en helt fantastisk dag! Tack till vår familj och våra vänner för att ni bidrog till att göra dagen till en av de bästa i mitt liv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Varit på operan!

Håkan Juholt har varit och sett ”Les Misérables” på Malmö opera och hittade oroande paralleller med Sverige 2011. I högerns kalla samhälle har vi alla reducerats till varor som man handlar med. Ingen solidaritet och den enda värmen kommer av den globala uppvärmningen.

Nu vet vi varifrån Håkan Juholt hämtar stoffet till sina samhällsanalyser. Därför kommer vi antagligen f o m nu få svar på hur Håkan Juholt avser att

Bekämpa narkotikamissbruk genom att han tittat på musikalen Hair,

Hur vi ska komma till rätta med gängkriminaliteten såsom upplopp och brännandet av bilar genom att Håkan Juholt har analyserat musikalen West Side Story, samt

Hur vi ska komma tillrätta med kriminella och psykopater genom att Håkan Juholt analyserat innebörden av Stanley Kubrick gamla kultfilm A Clock Work Orange

Välkommen alla till Håkan Juholts varma och sköna kultur Sverige

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sida 10 av 14« Första...89101112...Sista »