Maria Hagbom

Jag uppfattar Aftonbladets bevakning och rapportering om vad som händer barnen vars mamma blir dödad av sin partner som väldigt angelägen och viktig. Jag har ju lite egna erfarenheter av problematiken på flera sätt. Men det är inte det som är intressant. Jag uppfattar att från denna rapportering så belyser man problematiken med relationsvåld från rätt håll. Från barnens perspektiv och från barnens rätt till en trygg och säker uppväxt.

Ett förslag som nu kommit upp i diskussionen är att männen som dödar sin partner ska vid det inträffade också ska bli ifråntagen sin rätt som vårdnadshavare för barnen. Förslaget är inte alldeles oproblematiskt att genomföra, men en helt riktig väg att gå. Ni får missförstå mig rätt nu. Det handlar inte om att man ska straffa den kvarvarande föräldern utan om att denna har en långt gående bestämmanderätt över barnets liv fortsättningsvis, oavsett att denne inte är delaktig i barnens vardag.

Detta ställer till det för många barn. Det är en alldeles särskild process för vem som helst att vara placerad i ett familjehem. För de som mist sin en förälder för att den andra föräldern mördat mamma eller pappa är processen än mer känslig, det hoppas jag alla förstår. Sen brister det från socialtjänstens håll också många gånger. Det gör det i och för sig vid andra placeringar ibland också. Men resultatet av att ett barn som mist sin mamma för att pappa dödat henne och med en ovarsam process från socialtjänstens sida, innebär sannolikt att dessa barn ofta hamnar i en livslång utsatthet, som kan ha förödande konsekvenser för en människa. Det är ju inte barnens fel att mamma eller pappa har blivit dödad! Det är då inte riktigt att barnen ska bära detta Kainsmärke* för resten av deras liv.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har länge haft som förslag att det ska bli lättare att adoptera också svenska barn som är inne i systemet. Jag tycker det är en riktig väg att gå. Det finns så många barn i det här landet som rotat sig och känner sig trygga i sina ”nya” familjer, som de kanske varit placerade under lång tid och sen de varit små. Denna trygghet har sedan kunnat slås i spillror p g a av en ovarsam hantering av socialtjänsten (ex. Marks kommun) eller att en biologisk förälder efter lång tid (i ett barn liv kan 2-3 år vara en evighet) och krävt sin rätt som vårdnadshavare. Jag stöder Ulf Kristersson fullt ut i dennes förslag. Naturligtvis måste förslaget nogsamt utredas och med en stor känslighet och empati. Men barnens rätt av trygghet, lugn och ro måste få gå före.

I Dalarna finns ett uttryck som jag tycker särskilt illa om. – Vem âg dig, säger man och menar vem äger dig? Är det som så att du då kommer från en familj som inte är riktigt hel eller att dina föräldrar har gjort bort sig på något sätt så blir du också betraktad som bortgjord. Under lång tid har familjevården i det här landet präglats av samma tänk. Det är föräldrarnas rätt till sina barn som går före barnen. Låt oss ändra på det en gång för alla så tänket rent allmänt blir att det är barnens rätt till trygga och kompetenta föräldrar som går före.

Intressant?

*Kainsmärke kallas det märke som Gud enligt bibeln satte på Kains panna när denne förvisades efter att ha mördat sin bror Abel, 1 Mos 4:15. När Gud förvisade Kain sa denna att hans ”straff är för tungt att bära” och ”Vem som helst som möter mig kan döda mig.” (1 Mos 4:13-14).

Läs även andra bloggares åsikter om Mord, Barn, Familjevård, Relationsvåld, Mor, Far, Socialtjänsten, Vårdnadshavare, Adoption, Process, Familj, Placering, Familjehem

Jag vet inte hur ni läsare brukar uppleva det att gå in i ett nytt år. Men för mig är och har upplevelsen alltid tett sig olika beroende på vilken livsfas jag har varit i. När jag som ensam förälder firade nyår kallade jag det alltid för amatörernas afton.  Det var naturligtvis beroende på att som ensam förälder under småbarnsåren kan du ju inte ta ut svängarna lika mycket som du kanske längre fram kan göra med tonårsbarn. Det tråkigaste är att när väl barnen har blivit unga vuxna och flyttat hemifrån orkar jag  sällan slå klackarna i taket, svinga mig i takkronan och utbrista i jubel att det nya året ska inbringa the fame and the fortune!

Det här nyåret var väldigt speciellt för oss kanske skulle uppfattas vara ett olycksår för utomstående. Jag har tvingats tänka om igen. En make som under sommaren drabbades av Twar som innebär ett par lunginflammationer, Mycoplasma och allergi. Samt en nära som drabbades av bråck och blödning i hjärnan i slutet av året, men som mirakulöst överlevde. Det var med blandade känslor jag gick in i detta nyår. Det är alltid i förlusterna man mår dåligt.

Men som alltid så blev det ett av de bättre nyåren på länge. Jag hade ett härligt slut och en fantastisk start. Det kanske är det här som brukar handla om att det är inte hur du har det utan hur du tar det som är det viktiga? Jag personligen har fått en rivstart på ny året, nu när jag blir egen företagare. Maken är på bättringsvägen och vår nära blir successivt mer klar för var dag som går.

Jag har däremot sällan några förväntar på det kommande året. Tror att detta kommer innehålla både sorger, glädjeämnen, debacles och framgångar som all år gör. Men däremot har jag gett mig sjutton på att åtminstone ge 2013 en chans att bli helt fantastiskt. Ett år där läraren förstår hur viktig den är för eleven. Eller undersköterskan som förstår hur viktig den är för den äldre och patienten. Socialsekreteraren som ser barnet när en familj kanske går sönder. Där vi alla blir lite mer mellanmänskliga helt enkelt.

Jag kan ha en önskan också att många fler ser möjligheterna med det pluralistiska samhället och att tycker det är en fantastisk möjlighet att själv kunna ställa om. Att fler ska hitta sin nyckel till den personliga tillfredställelsen och meningen med dennes liv. Allt för att slippa vara beroende av politiska beslut. Men då krävs det vissa saker av många. Som t ex att det blir trendigt att plugga oavsett vilken bakgrund du har. Att fler inser att tjänstesamhället inte är samma sak som byråkraterna som sitter på kommunen eller på de statliga verken. Att också politiker ser möjligheterna. Att gå lite från det där tänket att vilja till att våga lite mer.

Fast det sistnämnda tror jag minst kommer att hända. För maktens boningar har väldigt väl murade väggar. Många är i politiken mer av makt än av hunger att vilja och att våga.

För mig innebär det här året att jag har rätt mycket att göra. Det här är ett handlingens år och jag kommer inte ha tid för mycket annat än att nå de mål jag har. Jag kommer därför inte ha tid att fundera och skriva så mycket blogg annat än sporadiskt. För att orka med allt det här så måste det finnas energi. Energi får man genom att ta hand om sig själv, äta bra och motionera. Men också att älska ens nära och kära och försöka lära sig konsten att vara snäll!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 2013

Jag hatar egentligen att skriva årskrönikor. Så jag tro jag struntar i det i år. Däremot tror jag att jag ska delge världen lite lärdomar.

Med en bipolär mor och en idiot till styvfar blev jag omhändertagen av socialtjänsten 1969. Efter att socialtjänsten beslutat om att min far var lämplig att ta hand om mig fick jag bo med en styvmor och dennes barn i rena askungesagan. Jag började mitt liv som ungdom som väldigt värdigt trots allt – som mor till två underbar ungar, som sen har burit mitt arv av styrka över både förluster och vinster.

Under 90-talet upplevde vi att folk dog som flugor runt oss. En dog i MS, två av ålderdom, 2 i cancer, 1 i hjärtsvikt, 2 mord, en bara dog av sorg.

I år har en nära till oss drabbats av ett bråck i hjärnan. Han överlevde mot alla odds. Men har både en lång rehabilitering tillbaka, samt ett gäng människor runt han som mår åt skogen.

Jag är förundrad över att folk är upprörda över att jag skrattar! Och jag skrattar åt allt!

Under de här åren har folk praktiskt tagit slagit mig till döds, lurat mig och varit taskiga mot mig till och från. De har sagt att jag är oduglig, lik min mor, sjuk i huvudet och allmänt depraverad.

Under den här tiden har jag lyckats uppfostra två barn som är framgångsrika, skaffat mig en man, klarat en universitetsutbildning och älskar två bonusbarn som är en glädje och också framgångsrika.

Under sista året har jag fått uppleva att snorungar som inget annat har en förbannat arvode kör över människor å det grövsta. Så också jag!

Men orden som min man sa till mig ikväll sa till mig betyder allt. ”Du är helt otrolig älskling. Folk skiter på dig och du bara säger Att ska det vara på det här sättet så kör jag väl själv då!

Jag tänker inte gå in något djupare just nu i historien eller i året förutom att säga till alla antagonister. Vad kan du göra mig som ingen annan har gjort förut?

Med all kärlek till våra barn och de vänner jag dock har. Ett riktigt gott 2013!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 2012, 2013

Under sista veckorna har det börjat mullra från de liberala debattörerna från flera håll. I korthet går mullrandet ut på i första hand ut på att Moderaterna håller på att alldeles för nära mitten. Nya Moderaterna har hittills gjort det bra, men nu är måttet rågat. PJ Anders Linder skrev före jul om den ängslighet som Moderaterna visar upp med sin rapport om ägandet som släpptes för några veckor sedan. PJ Anders Linder menar att (M) inte avskaffar sina värderingar utan byter ut dem mot nya och skriver ” Klart man ska ändra sig när man haft fel. Men när man haft rätt?”

Mauricio Rojas skriver idag i SVD att (M)s närmande av mitten i det politiska landskapet bidragit till att idédebatten har dött.  Svend Dahl doktor i statsvetenskap och liberal krönikör skriver i dag i Norran att denna fokus på mitten och medelklassväljarna har gjort att människor sakta förlorar sin ställning som politiska subjekt i debatten. Kvar blir de som kan skrika högst och därmed slussas förmåner som läxhjälps-RUT och bra arbetsvillkor till dem som redan åtnjuter dessa förmåner.

Klass och klyftor är också ord som fler borgerliga och liberala debattörer under senare tid använder sig mer frekvent av. En anledning till det kan härledas också till läxhjälps-RUT! Anna Dahlberg skriver idag i Expressen om att det är dags att börja prata om klass och menar på att ojämlikheten ökat under senare tid och att orsakerna till detta är friskolesystemet och läxhjälps-RUT. Själv tror jag inte att den ökade ojämlikheten beror på att man kan välja vilken skola man ska gå i eller att Läxhjälps-RUT skulle vara dödsstöten för att cementera klyftorna.

Däremot ser vi att numera att resursbrister i en familj cementeras genom det sociala arvet. Undersökningar visar att barn numera ärver inte bara sina föräldrars fattigdom utan också arbetslöshet, skolresultat och t o m sjukskrivningar. Det har blivit allt svårare att göra en klassresa.

Jag tycker många av debattörerna argumenterar både sakligt och med poänger vad som har hänt i politiken under sista tiden. Men jag är inte alldeles säker på att det är (M) förmåga att lägga sig i mitten som är hela orsaken. Alliansregeringen har genomfört många reformer som gjort det lite bättre för stora grupper. Men något har hänt i Alliansen under senaste året. Det finns en ängslighet på något sätt som är svår att förklara. Det kan man ju se när Centerpartiets förslag till idéprogram presenterades häromdagen. Om inte det förslaget handlar om visioner och idéer, så undrar jag ju vad som man efterfrågar från borgerligt och liberalt håll?

Min tes är att Alliansen inte tillräckligt hårt försvarat och vid behov reviderat sina egna reformer när uppföljningar visar att det inte går åt rätt håll. När man får kritik så tenderar man att istället tystna, stoppa huvudet i sanden och hoppas kritiken blåser över eller att det är något annat som debatteras nästa vecka, typ. Dessutom har vissa av reformerna inte följts upp riktigt bra och där kritiken är berättigade, har man inte reviderat och många gånger hamnat i en återvändsgränd själva. Fas 3 är ett sådant exempel. Läxhjälps-RUT tenderar att bli nästa område och där man i sin ängslighet att inte kanske backa eller revidera det hela, tystnar och hoppas på att det hela ska glömmas bort så länge medelklassen är nöjda.

Men väljarna i det här landet är inte dumma. De ser det här beteendet och uppfattar det hela mest som att politiken struntar och ignorerar dem.  Alliansen uppfattas därmed som lite verklighetsfrånvända, ängsliga och inte så samstämmiga och för många som lite handlingsförlamande. Man kan ju inte skylla hur länge som helst på att man styr i minoritet då väljarna allmänt struntar i sådana förhållanden. Med att 2013 också ser ut att bli ett tufft år rent ekonomiskt gör naturligtvis att väljarna ifrågasätter om Alliansen är det bästa regeringsalternativet oavsett att Socialdemokraterna inte sagt ännu vilka de vill regera med efter 2014.

Om jag skulle få önska något inför 2013 så är det att Alliansen kommer ur denna handlingsförlamning, försvarar sina reformer där det är berättigat och reviderar sitt tänk när de gäller de reformer som så tydligt gör att ojämlikhet och fattigdom, arbetslöshet och sjukskrivningar kommer cementeras genom det sociala arvet. För det här beteendet kommer inte hålla i längden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Ängslighet, Alliansregeringen, Liberal, Borgerlig, Debattörer, Mitten, Politiskt landskap, Socialt arv, Klassresa, Klyftor, Ojämlikhet, Reformer, Revidera, Försvara, Handlingsförlamning, Val, Väljare, Fattigdom, Arbetslöshet, Sjukskrivningar

Visserligen tycker jag att det är intressant med nutidshistoria. Politiska mord är än mer fascinerande. Jag älskar att kolla på dokumentärer om familjen Kennedy. Och nu visar man i Sverige en dokumentär om Olof Palme, som skulle i samtiden liknas vid familjen Kennedy. Men väsensskild ändå.

Visserligen förstår jag fascinationen över mordet på Olof Palme, det första politiska mordet i Sverige så att säga. Men jag förstår inte vissa personers önskan att hålla liv i konspirationer som kanske inte finns. Och dessutom att förklara mordet utefter att det just skulle vara en hemlig konspiration med flera personer inblandade förstår jag inte alls. Men jag antar att en ensam hatare är för simpelt helt enkelt när det gäller ett politiskt mord. En människa som hatar en annan politisk person till den milda graden att han planerar och utför ett mord på landets stadsminister utan inblandning av andra framträdande personer runt omkring sig. Fast det finns ju faktiskt vissa ensamvargar som lyckas med sina onda uppsåt. Vi har ju en galning och idiot i Norge bland annat som har bevisat just det.

Jag gillar inte den här kulten runt Olof Palme. Jag likt många andra kommer precis ihåg vad jag befann mig när mordet hände. Jag hade bara 14 dagar tidigare fött ett gossebarn och var naturligtvis hemma och ammade när jag tidigt på morgonen fick höra nyheten på radion. För det var radion vi lyssnade på då ännu så fanns inte morgonsofforna. Jag tyckte naturligtvis det var lika hemskt som alla andra. Fast det året 1986 slutade för mig med ett annat tänk. Tjernobyl hände och jag som då vistades på en av de sämsta platserna i landet vad gällde strålningen – i Björklinge utanför Uppsala – tyckte nog att detta var mer hemskt än mordet på vår stadsminister, som inte ens var mitt val av stadsminister.

Det jag uppfattar med mordet på Olof Palme är att det politiska arv som han bidrog till aldrig har fått har fått stå inför skranket så att säga med hans död och mordet på honom. Jag struntar faktiskt i att man aldrig kommer hitta mördaren. Det är väl bra att vissa skribenter m fl kan få skriva sina konspirationsteorier och tjäna pengar på det. Precis på samma sätt som när det gäller familjen Kennedys olycka. Jag antar att det är samma mekanismer när det handlar om besvikelsen över att det var en psykostisk idiot som mördade Anna Lind. Hade detta istället varit ett politiskt mord för en ensam idiot hade det åtminstone varit förklarigt. Men nu är det inte så.

Min tanke om Olof Palmes politiska gärning handlar inte om löntagarfonder eller en offentlig sektor som växte kraftigt att de upptog 70 procent av BNP. Min tanke om Olof Palmes politiska arv var att han (och socialdemokratin) tog ifrån oss i det här landet all kreativitet som faktiskt fanns under 60-talet bland annat. Inte nog med att jag hört till leda att vi nog är Socialdemokrater innerst inne allihop sen jag var ungdom eller att jag skrev ett brev, just till Olof Palme, 1985 och undrade vad han skulle göra åt ungdomsarbetslösheten. Ja, jag fick ett svar som var vänligt med väldigt mycket Jasså! Idag tror varenda ung politiker i vilket parti som helst att politiken kan göra skillnad. Det är Olof Palmes största arv. Ett förbannat sådant skulle jag vilja säga. För enligt mig så gör inte politiken skillnad. Inga tjänstemän heller.

Det är människor som gör skillnad.

Den här tanken har upptagit mig så många år. Och än har jag inte lyckats nå fram. Inte som tjänsteman och inte som politiker.

Det är synd att familjen Palme spär på den här myten om att politiken kan göra skillnad. Men jag får tro att de är lika färgade av sin man och fars död som alla vi andra. Till sist vill jag bara tillägga att det här med fäder som blir mördade i en familj har vi själva erfarenhet av. Och vet ni vad? Ibland får man bara acceptera att det är en ensam psykotisk människa som utför dådet och tänka – att detta ska i alla fall inte påverka våra liv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme

Idag skulle jorden gå under enligt Mayakalendern. Nu verkar det inte som den gör det trots allt. Det var nog tur för mig då jag efter nyår kommer vara verksam som egen företagare. Det har varit en höst som varit relativt turbulent minst sagt. Men denna turbulens har lett till att jag har fått en möjlighet att få göra något framöver som känns väldigt meningsfullt. Jag startar därför det egna företaget Reletik. Min företagsidé handlar om att skapa kvalitet i verksamheter och företag som verkar inom den offentliga sektorn.  Jag håller bland annat på att skriva en handbok om hur man skapar och säkrar kvaliteten för den enskilde. Efter nyår kommer ni få lite mer information om Reletik och vad jag kommer vara behjälplig med.

Några av er kanske undrar vad som händer med politiken i mitt liv. Jo, den finns kvar. Men efter denna höst har jag kommit att omvärdera rätt mycket. Det gör jag efter att jag uppfattar att det är otroligt lågt i tak just nu i partiet. Det var inte min tanke med att vara engagerad partipolitiskt att alla skulle stöpas i samma form och tycka likadant om allt som partiet hittar på. Den här tysta kulturen som brett ut sig under sista tiden har lett till att jag funderar väldigt noga på om jag ens ska kandidera till valet 2014. Men, men vi får se hur det utvecklar sig.

Julen kommer vi att tillbringa på landet! Min temabild här på bloggen är landet och det är otroligt mysigt att fira jul där! Så med detta önskar jag alla en riktig God Jul!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Jul, Företagande, Reletik, Partipolitik, Kandidat, Valet 2014

Häromdagen släppte nya Moderaterna en rapport, Trygga tillsammans, som anger partiet ”nya” syn på gemensamt ägande. Rapporten möttes med en skepsis från praktiskt taget hela den borgerliga sidan. Med all rätt. I stort sett håller jag med i antagandena som beskrivs i rapporten. Men slutsatsen saknar den stringens som behövs tycker jag för att partiet ska ändra sin syn på frågan.  För mig framstår det ganska tydligt att de inte lyckats svara på VARFÖR ska vi förändra vår syn på det gemensamma ägandet? Istället landar man i vad Maria Ludvigsson skriver i SVD – i snömos.

Men nu är ju inte jag, jag för inte. Jag kan också läsa in en befriande självinsikt i rapporten. Den borgerliga sidan har i årtionden trott att en ökad mångfald i ägande och en ökad valfrihet för den enskilde – alltid – leder till högre kvalitet.  Men så är det inte skulle jag vilja hävda. En orsak till detta kan ju vara att det är fortfarande så att verksamheterna till 90 procent drivs i kommunal regi.  Ett annat tecken på att detta antagande stämmer är att det finns fortfarande problem med det fria skolvalet t ex och att man inte kommit tillrätta med brister i vården och omsorgen trots Lex Sarah och Lex Maria.

Först vill jag klargöra hur min syn på kvalitet är innan jag går vidare i resonemanget. För mig bestäms kvaliteten utifrån hur den enskilde har definierat den, samt vilken betalningsvilja den enskilde har för att få en viss sorts kvalitet. Kvalitet har ingenting med generella inkomstklyftor eller valmöjligheter i samhället att göra. När det uppstår problem i förståelse om kvaliteten beror det nästan uteslutande på att ingen har frågat den enskilde om vad kvalitet är för denne. Än mindre har man frågat vad den enskilde i så fall är villig att betala för kvaliteten. Man bara antar idag utifrån verksamheternas och personalens kompetens och erfarenheter. Sen beslutar politiken om avgiften för dessa antaganden.

Men min syn att en ökad valfrihet och mångfald bidrar till att vi kan få en ökad kunskap och insikt om vad kvaliteten för den enskilde betyder och vad denne är villig att betala för. Vi tar det här med RUT och städtjänster t ex. Om den enskilde blir beviljad en s k servicetjänst städning i hemmet av en biståndshandläggare på kommunen, innebär det att politikerna har beslutat om vad dessa städtjänster ska innehålla, genom s k riktlinjer. Detta för att man inte kan ge hur mycket städning som helst p g a personalekonomiska skäl. Dessa riktlinjer säger ofta att du får ditt kök, badrum, vardagsrum och sovrum normalstädat varje vecka. Bor du då i en större lägenhet eller hus så täcker inte biståndet städning av de andra rummen. För denna servicetjänst får den enskilde sedan betala en avgift. Denna avgift är oftast inkomstbaserad men numera finns också en maxtaxa inom äldreomsorg. Det vill säga att har du en hög inkomst så får du betala idag max 1790 kronor i avgift i månaden.  Om du då som enskild kan anlita ett RUT-företag för städning i stället, där du kan få bestämma själv, utan några riktlinjer vad du ska få städat i veckan, kanske till en lägre kostnad dessutom, på de tider du själv önskar, så har du som enskild troligtvis fått en upplevd högre kvalitet.

På samma sätt verkar detta med friskolereformen. Oavsett att det inte kan påvisas att det fria skolvalet har bidragit till en högre kvalitet, så visar ändå undersökningar att i kommuner som har en mix av friskolor och kommunalt drivna skolor leder det också till högre måluppfyllelse också inom de kommunala skolorna. Detta i jämförelse med kommuner där skolorna nästan uteslutande drivs i kommunal regi. Jag vill tillägga att skolan inte har samma kvalitetsmål att uppnå som vård och omsorg har.

Med det här resonemanget skulle jag vilja hävda att RUT och LOV kommer leda till en sundare marknad framöver. Den enskildes valfrihet ökar däremot inte kvaliteten automatiskt. Men däremot så ökar det förmågan att undersöka betalningsviljan för tjänsterna och verksamheterna. På så sätt kan man också få insikt om vilken kvalitet som efterfrågas. För när man kan välja bort en dålig utförare eller en dålig skola framför en som framstår som bättre och kanske till en lägre kostnad för den enskilde, så kommer marknaden automatiskt att bli sundare och själv jobba för att kunna ge en högre kvalitet.

Med det här resonemanget så förstår ju jag inte alls varför nya moderaterna kom med den här rapporten. De finns en befriande insikt om att mångfald i utförande och valfrihet inte leder till ökad kvalitet. Men man har misslyckats i att beskriva vad det är som gör det. Sannolikt beror detta på att man famlar själva.  Men att säga att man ska värna det gemensamma ägandet mer idag än tidigare är tycker jag att inte se till att skapa den kvalitet som den enskilde faktiskt har betalningsvilja för.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om RUT, LOV, Valfrihet, Kvalitet, Betalningsvilja, Bistånd, Marknad, Riktlinjer, Städning, Skola, Friskola, Gemensamt ägande

Jenny Madestam (statsvetare) har skrivit en intressant ledarartikel i dagens Expressen om det här med att så få intresserar sig för partipolitik idag. Trots att artikelns rubrik inte var den bästa, då jag anser att politik inte handlar om förnuft, så tycker jag artikeln beskriver kärnfullt vad som händer i den internpolitiska processen.

Det finns en tro på många håll om att folk väljer att bli medlemmar i ett parti bara för att man delar samma tro på hur politiken ska genomföras. Det kan nog vara precis tvärtom tror jag. Man kan ju bli medlem för att man delar samma värdering och samma ideologi och därigenom vilja påverka hur politiken ska genomföras.

Jag har träffat på fenomenet väldigt många gånger i olika kommunföreningar. Där någon som inte tycker som ”ledningen” i föreningen stämplas som illojal. Resultatet blir att den enskilda medlemmen just hamnar på den svarta listan och får finna sig bli bortputtad från  uppdrag för partiet. Jag brukar säga att för att överleva internpolitiskt ska man se till att underordna sig de som sitter på en högre position än en själv och inte hamna i skottlinjen.

Det här fenomenet kommer att breda ut sig inför nästa val. När nomineringarna till partiernas listor ska sätta sig är det väldigt viktigt att man är tjenis med alla i föreningens styrelse, valberedningar och nomineringskommittéer. Är du inte det så får du se dig själv passeras av de som är det. Om du inte ser till att bli kvoterad in på något sätt. Den tysta kulturen breder ut sig.

På det här sättet fungerar det på många andra håll också än i olika partier. Det handlar egentligen om att den hierarkiska organisationen ibland inte förmår att vaska fram de bästa ledarna. Jag känner till det hela från offentlig sektor där många gånger duktiga yrkesmän/kvinnor har fått klivit upp i hierarkin och blivit ledare och chefer. Det har hänt att resultatet blir att organisationen förlorat en duktig medarbetare och fått en riktigt dålig chef och ledare dessutom. För att du är duktig på hantverket, säger ingenting om hur du är som ledare. Så här funkar det i partier många gånger. En förtroendevald kan vara väldigt duktig på politiken, ideologin och dessutom klara av att orientera sig partiinternt. Sen när denne till slut lyckas på det personliga planet och nått den högsta toppen kan denne internt vara en ren katastrof. Det var det som hände med Håkan Juholt tror jag. Han var duktig på att debattera, väl förankrad i sitt partis värderingar och ideologi och hade lärt sig att orientera sig partiinternt. Vi känner ju till hur de hela sedan gick.

Av denna anledning håller jag med i mycket av det som Jenny Madestam skriver. Den här tron på att alla ska vara en stor och lycklig familj och att vi ska möta omgivningen som ett väl sammansvetsat lag gör inte bara att partierna inte lyckas locka nya medlemmar eller blir ointressant att engagera sig i. Det gör också att man inte blir trovärdig bland väljarna.

Men jag skulle vilja säga att det inte är väljarna som ratar partierna i det sammanhanget. Det är partierna som har avskärmat sig mot väljarna. För väljarna förstår sådant här intuitivt, utan att det behöver vara känt offentligt. Man behöver ju bara gå till sig själv. Om alla säger samma sak och ingen har en annan åsikt än den officiella börjar i alla fall jag ana oråd. Då kan man ju gå ut och lyssna på folk hur mycket som helst. Det ger ju inte avtramp i partiets politik ändå.

En annan som skriver förnuftigt idag är Wisti om debatten kring stereotypa karaktärer i filmer.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Lag, förnuft, Tro, Ideologi, Partier, Internt, Processer, Väljare, Värdering, Stereotyper, Filmer

Jag tycker den politiska debatten just nu är allt annat än sund. Ta bara den här rasist- och integrationsdebatten som uppstått sedan SDgate. När till och med någon inte vill tillåta pepparkaksgubbar i ett Luciatåg kan åtminstone jag tycka att känsligheten har gått för långt. Att debattera och lösa samhällsproblem (som att ungdomar och utrikes födda inte får jobb och trångboddheten ökar på vissa håll) och strukturförändringar (Vi håller på att lämna industriproduktion som bas på arbetsmarknaden) på samhällsnivå utifrån den enskildes individuella tankar om tolerans och att ”våga prata om det” löser inte dessa problem och förändringar.  Ibland undrar jag om vi inte är lite för inriktade på att försöka bekämpa SD och se till att de åker ut riksdagen istället för att bekämpa samhällsproblemen?

Mitt synsätt är att de människor som bor och verkar i det här landet (oavsett bakgrund, kön, trosuppfattning och sexuell läggning) har rätt och en viss skyldighet att se till att försörja sig själva genom arbete och att man kan bo hyggligt. Människan har ett eget ansvar för sig själv och sina närmaste. Naturligtvis finns det system som både möjliggör och motverkar att människor kan vara självständiga. Det är till och med så att vilken ideologi politiken säger sig stå för kan möjliggöra eller motverka.

Samtidigt så är jag inte naiv och förstår att mycket handlar om synen på sig själv och omgivningens syn på en annan. Det här är vad vi i dagligt tal brukar benämna som bemötande och förväntningar man har på sig själv och andra. Har man en syn på sig själv och andra att vi är produkter och styrda av systemen, politiska beslut och åtgärder och därigenom kan man också peka ut riktningen för andra i framtiden.  Eller är synen att människan är kompetent att klara av och sträva efter ett gott liv för sig själv och andra? Ja det är frågor som den enskilde själv naturligtvis måste svara på.

Trots detta så lever vi ju i en verklighet och att allt som vi byggt upp inte kan rivas ned och göras om i brådrasket. Jag anser t ex att det måste vara ordning och reda på arbetsmarknaden när det gäller anställningsvillkor. Men om villkoren på arbetsmarknaden är utformade utefter industriproduktionens förutsättningar och inte är anpassade till dagens förutsättningar, är det inte då arbetsmarknadens parters ansvar att se till att arbetsvillkoren anpassas så att den enskilde kan ta ett jobb med sjysta villkor också framöver?  Dessutom behöver institutioner också anpassa sitt synsätt när det gäller det här med tillsvidareanställningar som t ex banker. Om det är så att befolkningen inte framöver kan få fasta anställningar och därigenom inte kunna köpa sig t ex en bostad, måste inte bankernas villkor för utlåning då förändras? Eller är tanken att det framöver bara ska byggas hyresrätter?

Detsamma gäller A-kassan. Om det nu är så att människor inte går med i A-kassan och att denna inte stödjer rörligheten på arbetsmarknaden. Då är det naturligtvis läge att göra om denna. Det handlar inte bara om att höja eller sänka nivåerna i denna. Man kanske måste tänka om. Hur detta ska ske har jag ingen egentligen tanke om. Men det måste väl finnas någon kunnig människa i det här landet också som kan tänka en klok tanke om hur det skulle kunna se ut och som kan accepteras av de flesta parter?

Ibland handlar saker också om hur man resonerar kring det hela. Som t ex när alla politiker oavsett parti säger att fler måste komma i arbete. Hur då brukar jag fråga mig? För vi vet att det finns ingen politiker som kan få människor att komma i arbete om det inte är så att vi skulle anställa varenda själ som går arbetslös inom välfärden. En så kallad värnplikt inom skola, vård och omsorg. Visserligen skulle väl vänsterpartiet då vara nöjd. Men jag tror varken välfärden eller den enskilde skulle vara speciellt nöjda över detta. Vi har pratat och pratat och pratat i 20 år nu om att utbilda personalen inom skola, vård och omsorg. Detta för att det höjer statusen för yrket och bidra till en ökad kvalitet för de som är beroende av välfärden. Men vad sänder det för signaler till den enskilde?  Å ena sidan ska vi öka kompetensen och statusen och å andra sidan säger vi att vem som helst kan jobba i yrket oavsett kompetens eller färdigheter. Det går helt enkelt inte ihop.

Vi vet alla att politiker inte kan skapa jobb. Det kan bara företag och företagare göra. Om problemet är att inga nya jobb skapas och andra jobb försvinner. Är det då inte politikens ansvar att se över villkoren för företagandet? Varför håller fortfarande politiken på med att gynna de stora industrierna och inte tar bort hinder för små- och medelstora företag? T ex om man nu inte kan avskaffa LAS, varför gör man inte ett generösare undantag från regeln om att i företag med färre än 10 anställda får man undanta 2 från reglerna? Gör det till 25 anställda och att 5 kan undantas? Och varför ska små- och medelstora företag tvingas vänta 90 dagar på att få betalt för sina varor och tjänster? Jag förstår inte vad syftet är med det hela?

Jag är för fri migration och tycker det praktiskt taget är en mänsklig rättighet att få flytta på sig om det inte går så bra där man är född. Men nu har vi ändå gränser globalt och då tycker jag att de regler som finns för människor att ta sig in i landet ska utformas på så sätt att de inte överbelastar vissa orter eller områden, som t ex Södertälje. I grunden tycker jag det är rätt sunt att människor som delar samma kulturella värderingar också kan bo tillsammans. Så har man det i USA, där segregationen handlar mer om fattigdom och diskriminering än att det handlar om att människor som har samma kulturella värderingar bor på samma ställen. Därför har det t ex växt fram little Italys och Chinatowns i USA. Dessa är nästan självständiga ekonomiska områden och man hjälper varandra. I Sverige har vi inte förstått det där riktigt utan här handlar segregation om språk och om jobb. Därför legitimerar vi ständigt att vi ska ha en integrationspolitik, som handlar om SFI och att utbilda sig och detta i sann kollektiv anda. Resultatet har blivit att utan språket inget jobb.  Sen tar det ju ett tag att lära sig ett nytt språk oavsett vart man kommer från. Om man då får börja sin tillvaro i det här landet med att leva i utanförskap och tvingas på introduktionsutbildningar och SFI innan man får ta nästa steg så förstår jag åtminstone hur segration reproduceras. Det är ju ingen raketforskning precis. Sen är det en annan sak som är lite bättre i USA än här. Deras diskrimineringslagar är mer tvingande än här.

Det blev lite långt det här. Men jag är ganska trött på pepparkaksgubbar och censur av Tintinböcker.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Debatt, Rotlösa, Diskriminering, Rasism, SD, Jobb, Boende, Språk, Segregation, Integration, Fattigdom, Kultur, Migration, Gränser, Hinder, LAS, A-kassa, Banker

Nu måste jag faktiskt svara Uje Brandelius, sångare i bandet Doktor Kosmos och organisationschef för Vänsterpartiet, när han skriver en artikel om att man inte kan vara feminist och höger. Eftersom jag inte orkar resonera längre tar jag mina ståndpunkter i punktform i min kritik av din artikel

1. Jämlikhet är för mig att alla har lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Vari ligger högerns tänk annorlunda om detta än vänsterns?
2. Vad ligger orättvisan i att alla som jobbar har fått en högre disponibel inkomst än under sosseregeringen. Att alla får det bättre än inte orättvisa för någon!
3. Vart har välfärden slutat att fungerar undrar jag? Det är samma regler och tak för inkomster, dessutom indexreglerade, som under vilken sosseregering som helst. Bistånd till äldre, till barnfamiljer och andra fungerar precis på samma sätt som före 2006
4. Ja, jag kan hålla med dig om vårdnadsbidraget.
5. Regeringens politik har inte förstärkt ojämställdheten i samhället utan synliggjort den. Vad är det för fel med det?
6. Är jämställdhet för dig alltså att politiken bestämmer vad jämställdhet är? Stackars dig, då har du inte träffat på en jämställd högerkvinna som jag.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Alliansregeringen, Sosseregering, Möjligheter, Rättigheter, Skyldigheter