Maria Hagbom

Jag brukar ibland uttrycka att är man för länge på samma plats och med samma personer så blir man också ibland som sin omgivning. Förhållandet är inte alldeles positivt för andra. Det jag reagerar på just nu är att Alliansen tycks förirrat sig i frågan om regeringsduglighet till den milda grad att de snart glömt bort varför det var viktigt att få ha makten efter socialdemokraternas långa maktinnehav och hegemoni.

Det blir mer och mer tydligt att Sverige inte kommer kunna stå helt utanför den lågkonjunktur som nu mer och mer präglar inte bara Europa utan fler och fler stora ekonomier globalt. Samtidigt brottas regeringen med frågan om den strukturella arbetslösheten som drabbar ungdomar och funktionsnedsatta i första hand. Eller som det brukar uttryckas, de som står längst från arbetsmarknaden. Det finns inte dåligt med forskning inom området och inte heller politiska förslag vad som skulle kunna bidra till att göra situationen bättre. Men i stället för att riva arbetsmarknadens murar är politikens svar att fler måste lära sig att klättra över dem, skriver nationalekonomen Malin Sahlén i dagens SVD. Inte blev man lyckligare precis när frågan diskuterades i TV4 morgon. Det är precis som Malin Sahlén skriver. Både arbetsmarknadsministern och LOs ordförande tävlar om vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder dessa arbetslösa ungdomar och funktionsnedsatta ska politiskt bedömas behöva.

Än mer olycklig blev jag då Arbetsförmedlingens generaldirektör i SVT morgon sa att man börjat anställa de ungdomar som har svårast på arbetsmarknaden inom myndigheten, för att de ska få någon referens överhuvudtaget. När GD fick frågan om man inte har misslyckats med sitt uppdrag och försöker frisera statistiken, svarade denne att ”Nej det handlar om mitt patos för dessa personer”. Ursäkta mig, men när blev det myndigheternas uppgift att sköta sitt uppdrag utifrån en GD patos? Det är något allvarligt missförstånd kring det hela tror jag?

Men inte nog med det. Under sista veckan har det från borgerligt håll kommit flera förslag som går ut på att i sann vänsteranda ska skolan lösa fler och fler problem i människors vardag och också reella samhällsproblem. I veckan gick Regeringens utredare Bengt Westerberg ut med att han vill satsa 650 miljoner kronor för att utbilda lärare mot främlingsfientlighet. Idag lade Ms skolpolitiska talesperson Tobias Tobé ett förslag om att man i skolan skulle verka (underifrån i och för sig) till att barnen skulle röra på sig mer. Ett förslag som visserligen är behjärtansvärt och fler borde röra på sig rent allmänt. Det är bra för hälsan. Men jag förstår faktiskt inte varför staten och skolan ska lösa alla problem både för den enskilde och samhället?

Den politiska klåfingrigheten, detaljstyrningen och önskan om att få lägga sig i människors val, vardagsbekymmer och att lägga livet tillrätta för var och en av oss, är tydligen oberoende av vilka som styr numera. Det är precis som de fått för sig att det är politikens ansvar att se till att medborgarna gör ett korrekt val, håller sig smala och friska och lär sig att klättra över alla hinder som finns oavsett att det är politiken som sätter upp dessa hinder. Att vi är samhällsnyttiga medborgare helt enkelt.

Jag vill påminna de flesta om att inte göra ett val, också är ett val. Att denna valfrihet kan vara en medveten strategi eller taktik från individens sida. Jag måste fråga – har vi glömt bort varför det var viktigt för oss att bryta det socialdemokratiska långa maktinnehavet när vi bildade Alliansen? Jag avslutar med en sak som Tove Lifvendahl idag skrev på twitter.

1. Samhället är inte synonymt med staten. 2. Civilsamhället är mer än ideella sektorn. 3. Staten är inte överordnad civilsamhället. Ok?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Regeringsduglighet, Makt, Socialdemokraterna, Hegemoni, Arbetslöshet, Murar, Arbetsmarknadspolitik, Arbetsförmedlingen, Patos, Problem, Vardagen, Samhällsproblem, Skolan, Motion, Barn,

Under sista tiden har fenomenet om att SD ökar i opinionen diskuterats flitigt inom sociala media, men också av ledande politiska företrädare. Man adresserar problem till invandringen och att vi inte har tagit tag i integrationen. Detta skulle i sin tur vara grunden för utbredningen av främlingsfientlighet och vardagsrasism i vårt land. Vänner till mig har på sociala media diskuterat i termer om att det är så mycket skuld och skam kopplat till det här och tar vi inte tag i problemen så står vi inför stora sociala problem framöver.

Jag tycker att debatten har fel fokus och adresser problemen åt fel håll.

Vi är fortfarande ett av de mest glest befolkade länderna i världen. Det finns plats för fler i det här landet. Däremot är urbaniseringen omfattande, vilket skapar vissa problem. Men det här landet och världen har tidigare gått igenom en kraftig urbanisering.

De sociala problemen som kom av den tidigare urbaniseringen kring förra sekelskiftet adresserade i stort sett samma problem som vi faktiskt står inför idag. Den enorma inflyttningen till städerna innebar att jobben inte fanns för alla, trångboddhet och elände gjorde att stadens invånare levde under miserabla förhållanden. Kriminalitet och andra sociala problem bredde ut sig.

Men problemen hade inte med invandringen eller inflyttningen att göra. Vi har också i närtid, också under en lågkonjunktur, tagit mot många invandrare under en relativt kort period. Det var under 90-talet och kriget på balkan. Vi klarade av denna period utan att landet gick under så att säga.

Hur väl eller hur illa det kommer hanteras i denna samtid är sannolikt också ett mått på hur väl politiken kan genomföra reformer som stödjer urbaniseringen eller inte. Det är klart om man inte löser jobbfrågan, bostadsproblemen och att ta tag i kriminalitet och andra sociala problem, så kommer människor naturligt adressera problemen till ”de andra”. Så har ju människor hanterat stora förändringar tidigare i historien. Man vill hitta enkla förklaringar för att kunna orientera sig och överleva själv.

Nu kanske vän av ordning säger att hela landet måste ju kunna leva och alla kan inte flytta till storstadsregionerna. Så kan man naturligtvis tänka. Men då har politiker och andra förstå-sig-påare alldeles för stor tilltro till sig själva. Denna tidens urbanisering är redan i full gång utan att politikerna varken har varit drivande eller bromsande i denna.

I alla tider genom historien har vi som människor förflyttat oss för att överleva och för att tillfredställa drivkraften som ligger i att skapa en bättre framtid för oss själva och våra barn och framtida generationer. Det är människan som social varelse helt enkelt. Att då tro att man på politisk väg kan förändra den utvecklingen är att ha alldeles för stor tilltro till sig själv.

Jag tror inte att problemen överhuvudtaget har med varken invandringen eller integrationen att göra. Jag tror problemen har med den kraftiga urbanisering och förändringar i produktionsförhållanden som vi just nu genomgår. Att då fokusera på fel frågor istället för att lösa problemen med urbaniseringen är det som istället göder SD och tar sig uttryck i att dessa just nu växer i opinionen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om SD, Opinionen, Sociala media, Invandring, Integration, Urbanisering, Jobb, Bostadsbyggande, Trångboddhet, Förra sekelskiftet, Misär, Lågkonjunktur, Tilltro, Produktionsförhållanden, Förändring

Ibland måste man vara lite visionär när det gäller vissa saker, oavsett om detta innebär att andra inte håller med. Men eftersom jag just nu är i ett sådant skede i mitt liv att jag varje dag måste försöka tänka utanför boxen så kan jag väl ändå skriva av mig om detta.

Min vän Mary har idag bloggat om det där med teknik i skolan, som verkar ligga ungefär en fem-sex år efter sin tid. När jag läste Marys inlägg så kom jag genast och tänka på min gamla vision som jag hade för skolan redan 2002. En vision som jag tänkte ut då det inte fungerade riktigt för min egen son i skolan och vi inte hade det där valet riktigt ändå på orten vi då bodde. Med de problem som uppkommer med det fria skolvalet och skillnaderna i resultat mellan skolor har denna vision för skolan börjat mogna ordentligt hos mig.

Missförstå mig rätt nu innan jag går in på det hela. Jag är för valfrihet. Jag är också för mångfald, tillika för vinster i välfärden då jag är helt övertygad om att ska vi klara välfärdens framtida finansiering är detta nödvändigt.

Men! Man kan hålla på och peta i skollagen, läroplanerna, katederundervisning, teknik- och pedagogisk utveckling hur mycket som helst. När strukturerna i grunden aldrig förändras så kommer aldrig skolan vara en del av det framtida samhället. Vår tanke om skolan är densamma ungefär som 1936 när allmän skolplikt infördes. Då var läraryrket ett kall och nationen som helhet anpassade skolan efter industrialismen, nya produktionsfaktorer och ett nytt samhälle.

Idag står också inför ett nytt samhälle. Men med handen på hjärtat – verkar skolan anpassa sig till detta? Jag tycker mest att man försöker återskapa den skola som vi en gång hade, men som aldrig egentligen var särskilt framåtsyftande och återigen med handen på hjärtat, inte fungerade tillfredsställande sen 70-talet? Skolan har blivit segregerande!

Det är i detta och att jag förstått att vårt land idag har en väldigt heterogen befolkning, där behoven är lika lite likartade som vi är antalet medborgare. Alltså ett pluraliskt samhälle som kräver lite annat tänk av oss alla.

Det är i det sammanhanget jag har tänkt på att verklig valfrihet och mångfald stavas rättigheter. I ett modernt framåtsyftande samhälle och skolans värld, att under unga år ha rätt till den utbildning som gör att mina livschanser ökar  och att jag ska kunna leva ett självständigt liv som vuxen.

Därför är min vision för skolan att man skrotar skolplikten, gör om denna till en rättighetslag och inför tre terminer i skolan. Det vore den verkliga anpassningen av skolan till ett modernt samhälle bort från bondekulturen och industrialismens produktionstänk om löpandebandet -principen vad gällde lärande och ålder.

För den sakens skull behöver man inte gå ifrån detta med likhetsprincipen eller att skolan ska vara skattefinansierad. I det här fallet rekommenderar jag alla att titta på LSS och LASS-reformen. Man får säga vad man vill om att denna reform har blivit kostsam. Men jag anser att det är den mest lyckade reformen i Sverige under 1900-talet och som har inneburit att funktionsnedsatta har fått en ökad livskvalitet, normaliseringen har ökat och att livsvillkoren har blivit mer jämlika. LSS och LASS är dessutom helt och hållet skattefinansierat.

Den här visionen är fullt möjlig att genomföra om man tänker utanför boxen. Tyvärr kan jag se att många inte gör det. De vill inte ens skrota tvåterminssystemet då många fortfarande minns sina varma soliga somrarna man hade som barn, när man var till den där kusinen på landet och hälsade på och retade kossorna och hoppade i halmen i ladan. Dessutom att så många sitter och tänker på sin egen klassresa som var möjlig genom skolplikten, statens bistånd i form av studielån och minns de där rastvakterna i skolan som avstyrde mobbing och delade ut bandyklubbor på rasterna och den trygghet det var, gör sannolikt inte saken bättre.

Men i min vision om ett framtida samhälle så stavas verklig valfrihet och mångfald helt enkelt rättigheter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Boxen, Teknikutveckling. Valfrihet, Mångfaldm Välfärd, Framtiden, Finansiering, Skolan, Skollag, Läroplan, Pedagogik, Strukturer, Industrialismen, Rättighetslag, LSS, LASS, Normalisering, Rättighetslagar, Treterminssystem, Vision, Likhetsprincipen, Funktionsnedsatta, Livskvalitet

Andreas Cervenka har i dagens SVD Näringsliv skrivit en väldigt intressant artikel om att framtidens generationer kommer sannolikt få nöja sig med mindre än vad de stora årskullarna från 40-talet har fått gjort.

Att varje generation kommer att få det bättre än sina föräldrar är en kalkyl som inte längre kan tas för självklar. Det kan jag hålla med om och tecknen som finns på det är bland annat att arbetslösheten numera är mer strukturell och högre i vissa grupper än generellt vara hög beroende på lågkonjunkturen. Det intressanta är inte att konstatera att förhållandena som Andreas Cervenka beskriver nog är riktiga. Utan vad kan vi göra för att vända utvecklingen? För ett samhälle där den framtida generationen känner frustration i förhållande till den äldre generationen kan ju inte vara ett sunt samhälle direkt.

Vi måste helt enkelt jobba hårdare för att lösa de samhällsproblem som vi identifierat under sista tiden och faktiskt ge oss till att kunna lösa dessa. Det blir till att handgripligen lägga bort den där retoriken i politiken och faktiskt börja genomföra. Hur får vi fram nya jobb? Hur får vi den arbetslösa arbetskraften att kunna ta de jobb som faktiskt måste bli fler? Hur får vi till fler bostäder i de regioner där människor flyttar till och hur hanterar vi de demografiska utmaningarna vi står inför framöver?

Men det är inte bara politiken som måste skapa en jordmån för att de politiska idéerna ska kunna gro och sedan växa. Jag tror att andra aktörer, som den framtida generationen själva, näringsliv och arbetsmarknadens parter måste också själva komma med idéerna som gör att utvecklingen för alla framöver blir lite bättre. Vi kan inte längre sätta oss ner och skylla på varandra för att man inte får det till det. Politiken kommer inte klara av framöver att lösa alla samhällsproblemen på egen hand genom att vara dogmatisk tillbakablickande.

På tisdag ska amerikanerna välja president igen. Man får säga vad man vill om USA och det sätt som de väljer sina presidenter på och hur de bedriver sina kampanjer. Men vad man kan säga är att det går ju inte speciellt bra för landet som helhet. När den yngre generationen i detta stora, stora land inser att de inte kommer kunna lösa landets problem med tillväxten, som man kunde under 50 och 60-talet, kan man ju undra hur den frustrationen kommer ta sig till uttryck?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Framtida generation, Nöjd, Mindre, Bättre, Sämre, Lågkonjunktur, Strukturell, Arbetslöshet, Bostadskris, Demografi, Utmaningar, Politiken, USA, Val, Tillväxt

Jag har inte reflekterat så mycket över det här med mobbing mellan vuxna, fast jag vet att det förekommer i hög utsträckning bland olika gruppkonstellationer i samhällets alla delar. Men under sista tiden har jag fått kontakt med människor som är verkligt mobbade av andra vuxna. Dessutom av förövare som i sin dagliga gärning säger sig stå för helt motsatta värderingar.

Britta Svensson har i Expressen skrivit en krönika om vad som händer när vuxna får för sig att de har rätt att mobba, utifrån det som har hänt i programmet Svenska Hollywoodfruar. Jag har inte själv sett programmet då jag sällan tittar på förnedrings TV. Men jag har sett på Facebook och i kvällstidningarna att Gunilla Persson varit väldigt utsatt och ifrågasatt.  Men de mobbade i det här fallet underskattade tydligen Gunillas egen förmåga att försvara sig mot sina plågoandar.

Vi har idag inskrivit att mobbing är ett brott enligt arbetsmiljölagen. Sällan har jag hört någon som har blivit anmäld eller åtalad för detta trots att jag vet att det förekommer lite titt som tätt i arbetslivet att människor är utsatta för mobbing. Det kan nämligen bli förödande för den som blir utsatt med sjukskrivningar och psykisk ohälsa som följd.

Vi slår oss på bröstet och säger att vi systematiskt och evidensbaserat ska i likabehandlingsplaner ange hur vi ska jobba för att motverka mobbing i skolan, ändå läser jag emellanåt om att någon skola eller kommun får betala skadestånd till elever för att de inte tagit mobbingen på allvar.

Det här med nätmobbing diskuteras numera flitigt på sociala media, ändå läser man emellanåt om unga människor som t o m tagit livet av sig för att ingen lyckats stoppat en grupp av förövare som mobbat någon helt öppet på nätet.

Men vad är det som händer med vuxna människors omdömen när de offentligt försöker ta heder och ära av andra människor? Vad är det för brister i sin personlighet sådana personer har? Och hur kommer det sig att så många bara står på sidan om och betraktar på avstånd vad som händer när mobben sätter igång med sina elakheter? Vad är det som händer när man i en hel grupp får för sig att man har rätt att tappa respekten för en annan människa, tycker sig ha rätt att offentligt ta heder och ära av denna och dessutom kommer undan med det?

Jag begriper mig inte på det hela riktigt? Jag bara tycker att om man offentligt säger sig stå för människors lika värde och ser sig själv som ett föredöme och ändå ger sig till att mobba andra, då har man för mig i alla fall visat upp att man inte har något omdöme. Om man dessutom offentligt representerar andra och i sin gärning säger att man bekämpar mobbing och ändå ger sig till att mobba andra, då tycker jag att man förbrukat sitt förtroende.

I min tankevärld finns det inte så många sanningar kvar längre. Men en sanning har än så länge inte övergett mig och det är den som säger

Att barn inte gör som du säger – barn gör som du gör!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mobbing, Svenska Hollywoodfruar, Arbetsmiljölagen, Skolan, Nätmobbing

Jag kom på mig själv, denna snälla måndag, med att uppleva något slags tillstånd där jag allt för väl känner igen mig. Först var jag lite trevande i vad det handlade om. Men sen slog det mig att trots den samhälleliga utvecklingen och globaliseringen de senaste 20-25 åren hamnar diskussionen ungefär på samma sätt som 90-talet.

För cirka 20 år sedan upplevde vi en lågkonjunktur, det var oroligt i vår omedelbara närhet med kriget på Balkan och arbetslösheten var bra mycket högre än vad den är idag. Vad som diskuterades under denna tidsperiod, var hur jobben skulle bli fler, skola 2000 och hur alla skulle samverka mer mellan varandra för att få barnen att klara sina betyg för att de skulle öka sina egna livschanser. I konkurrensen om jobben och den flyktingströmmen från Balkan som vi då stod inför kan jag nog säga att konkurrensen mellan könen och också denna vi-och-dom diskusssion med främlingsfientliga förtecken manade också till en normassimilerande diskussion. Tuffa reformer genomfördes för att göra samhället lite bättre och öka både valfrihet och mångfalden i samhällets alla delar. Det var LSS, Lass reformen det var ädelreformen och psykiatrireformen.

Idag står vi inför en begynnande lågkonjunktur och det är oroligt i mellanöstern. Då vi inte gick med i EU förrän 1995, måste det därför anses att det är oroligt i vår omedelbara närhet, då våra ansvarsgränser ändå flyttat sig. Man diskuterar jobben och arbetslösheten, hur skolan ska bli bättre och hur vi ska öka barnens framtida livschanser genom utbildning. Den normassimilerande diskussionen är mer livlig än någonsin. En orsak är sannolikt SD inträde i riksdagen men också att konkurrensen om jobben naturligtvis förväntas bli större. Jämställdheten och vardagsrasismen är ständigt återkommande ämnen – i alla fall på vissa sociala media.

Också den politiska diskussionen tycks för mig vara allt för igenkännande. Det är mycket prat om att vissa grupper har svårare än andra att ta sig in på arbetsmarknaden. Den där vi- och- dom diskussionen är alldeles för påtaglig också från debattörer som säger sig vilja mer väl än andra. I ljuset av detta kan man se att det gamla (S)-partiet i konkurrensen av jobben, med hull och hår köper att kvinnors arbete återigen ska bli ett kall och helt enkelt vill genomföra reformer som gör det mindre lönsamt att driva företag inom den kvinnodominerande arbetsmarknaden. Männen klarar tydligen inte av konkurrensen om jobben och pengarna framför allt. Jag är faktiskt dödens trött på denna diskussion!

Men min egen regering är inte mycket bättre i det här sammanhanget förutom att företrädarna lite halvhjärtat sådär försöker försvara de reformer som genomförts. Ändå hamnar den växtvärksdrabbade regeringen i en diskussion om vissa grupper på arbetsmarknaden som har svårt att ta sig in. Nu är det säkert många bland mina egna vänner som rynkar på näsan och säger vaddå växtvärk, då alla opinionsundersökningar visar att C, FP och KD ligger väldigt illa till. Men jag hävdar att regeringen lider av växtvärk enda sedan valet 2010. För man har inte under mandatperioden 2006 – 2010 rustat sina egna eller det egna partiet för att faktiskt uppfattas som relevanta för väljarna. Regeringen svarar alldeles för uppenbart på vad det gamla (S)-partiet diskuterar och anpassar sig till den fråga som diskuteras för stunden. Det är mer kampanj än vad det är faktiskt att lyssna in samhällsproblemen och försöka göra något åt dessa. Förslagen finns där, men det är ingen som vågar kan jag tycka. Det här förhållningssättet funkar kanske i ett parti som ligger på 10-15 procent i väljarstöd. Men det funkar inte i ett parti med 30-35 procent i väljarstöd eller i en regering med 48-49 procent i väljarstöd.

Det är inte fler kampanjer vi behöver. Det är konkreta doers och människor som vågar gå före. Varför inte pröva något nytt? Förslagen finns ju där, men finns modet och finns orken?

Det är framför allt inte fler hinder för kvinnligt företagande och fler regleringar i den kvinnodominerande arbetsmarknaden vi behöver. Vi behöver fler utrikesfödda som blir framgångsrika chefer, ledare och företagare i det här landet. Det behövs att fler personer med funktionsnedsättning eller som inte alltid orkar prestera 50 timmar i veckan och ständigt vara uppkopplade mot arbetet får komma in och åtminstone får försöka lyckas utifrån sina egna förmågor. Vi behöver en effektivare arbetsförmedling oavsett om den framöver kommer fortsätta bedrivas i statlig regi.

Detta är den nuvarande regeringens huvudvärk om hur detta kan göras möjligt. De flesta politikernördar brukar säga att det inte är vad du har gjort som gör att du vinner val, utan vad du vill göra framöver. Jag brukar säga då att det har visst väldigt stor betydelse vad du har gjort under mandatperioden. Men det beror naturligtvis på vad det är. I det här sekulariserade landet där de flesta är faktiskt ganska ointresserade av partipolitiken (inte sagt att folk är politiskt ointresserade för det) så har det väldigt stor betydelse vilka politiska reformer som på så sätt att har dessa reformer eller åtgärder underlättat för folk att få jobb, kunna leva på sin lön och gett dem åtminstone chansen att både bli rika och skaffa sig ett behagligare liv? Eller har politiken endast bidragit till en kräftgång i den politiska debatten?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Framtiden? Lågkonjunktur, Oroligt, Skolan, Vi-och-dom, Jämställdhet, LSS, LASS, Ädelreformen, Psykiatrireformen, Socialdemokraterna, Kvinnodominans, Arbetsmarknaden, Konkurrens, Växtvärk, Kampanj, Doers, Våga, Väljarstöd, Kräftgång

Socialdemokraternas besked i frågan om vinster i välfärden är en riktig käftsmäll faktiskt mot en hel sektor på arbetsmarknad som domineras av kvinnor. Att inte kvinnor protesterar mer mot sossetoppens egentliga syfte med att sänka lönsamheten i sektorn, övergår mitt förstånd faktiskt. Sänker man lönsamheten i en sektor på arbetsmarknaden kommer man också automatiskt sänka statusen i yrket.

För problemet med den kommunala verksamheten kontra den privata verksamheten är inte vinsten i privata välfärdsföretag. Det är att ett jobb inom den offentlig sektor i alldeles för höga grad präglas av för dåligt inflytande, utvecklingspotential och många gånger dåliga chefer. Detta resulterar i att det har blivit ett lågstatusyrke snart inom hela den offentliga sektorn.

En sänkt lönsamhet kommer bidra till att färre företag kommer att startas inom sektorn. Att dessutom inskränka i etableringsrätten och ge kommunen eget mandat att råda över om en skola, hemtjänstföretag eller förskola ska kunna etablera sig på orten eller inte, bidrar till att ytterligare sänka lönsamheten i hela branschen. Till slut finns det bara den kommunala verksamheten kvar och då har vi kommit till det läget att kvinnor återigen blir hänvisade till att köpa det där dåliga inflytandet i sin egen arbetssituation, inte kan byta jobb för att få upp lönen eller för att man har fått en dålig chef som man inte trivs med helt enkelt.

I ingen annan bransch skulle sossetoppen kunna lägga förslag på att lönsamheten ska sänkas i det allmännas intresse. Gör man det för de som bygger våra skolor, vårdcentraler eller äldreboenden? Kräver man vinstförbud för de företag som levererar inredningar och IT-lösningar till det offentliga?  Nej det kan man bara göra i den del av arbetsmarknaden som är just kvinnodominerad och där det handlar om att kvinnor själva använder sin kropp och huvud som arbetsredskap.

(S) besked i frågan är inte ett slag i luften mot vissa enstaka företag i branschen utan det är en riktig käftsmäll mot en hel sektor på arbetsmarknaden som domineras av kvinnlig arbetskraft. Det kommer sänka statusen för yrkena ytterligare och kommer framöver dessutom innebära att finansieringen av välfärden inte kommer klaras. För en sektor som tvingas präglas av dålig lönsamhet kan aldrig bli föremål för någon annan finansiering än det offentliga och av den enskilde själv. I slutändan så innebär det alltså höjda skatter och också avgifter för de som behöver nyttja den vård och omsorg som den offentliga sektorn kommer ha monopol på att leverera.

Att kvinnor inte protesterar mer mot detta förslag övergår mitt förstånd faktiskt?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Vinster i välfärden, Socialdemokraternas, Besked, Lönsamhet, Status, Yrke, Skola, Vård, Omsorg, Framtiden, Finansiering, Skatter, Avgifter, Kvinnodominerande, Arbetsmarknad

Jag gillar inte myter. Har aldrig gjort. Jag gillar framför allt inte myterna som florerar om jämförelserna mellan det amerikanska samhället och det svenska samhället. Framför allt de där myterna om att bara du jobbar hårt i Amerika så kan du lyckas och bli miljonär och att man inte kan göra det i Sverige. För det stämmer inte. Jag skulle nog vilja hävda att förhållandena är på många sätt det motsatta. Vill du och är beredd att jobba hårt så har du nog större chans att lyckas i Sverige än i USA. Däremot kanske du aldrig kan bli miljonär på ditt hårda arbete, men det är en annan sak.

Arnold Schwarzeneggers beskrev det bra i en intervju, vad skillnaden i synsätt är, utifrån hans eget ursprung från Österrike . Om du lyckas i USA och kan köpa dig en splitter ny Mercedes så hyllar alla dig – säger bra jobbat – dig vill vi vara vän med. I Europa skulle de istället rista sönder din bil och spotta efter dig och säga att han minsann inte ska tro att han är något.

Det finns i alla samhällen man lever i en kultur som är nödvändig för att hålla ihop samhället. För vissa kallas det dygder och moral. För andra kallas det för samhällets kit. Det som håller samman det hela. Det är den verkliga skillnaden mellan Sverige och USA. Dess kultur. I ett ungt land som baseras på invandring som USA ändå är har de blivit tvungna att ständigt pröva sin kultur i samklang med hur den globaliserade världen utvecklas

I det gamla Europa och framför allt i Sverige har vi aldrig behövt ifrågasätta vår egen kultur och framför allt inte den gamla folkhemstanken. Vi har ju inte ens varit i krig på över 200 år. Men numera är vi tvungen att göra det. Inte kanske för att vi egentligen vill, utan för att vi är sannolikt tvungna. I en litet öppet och globaliserat land som vi ändå är med en större grad av en heterogen befolkning och i en lågkonjunktur sitter många av oss och längtar tillbaka till 1900-talets makthegemoni där storföretagen och makten kom samman – för samhällets överlevnad – och en tro på Industrialismens allenarådande omhändertagande av både tillväxt och människor i en stor offentlig sektor.

Konfliktytan handlar egentligen inte om det individualiserade Sverige, enligt mitt sätt att se det. Det handlar mer om att vissa inte vill ta till sig att det gamla folkhemmet egentligen både föddes och dog med Per Albin, att det inte längre finns en makthegemoni utan folk kräver maktdelning och att kulturen är heterogen – inte homogen.

I Sverige är vi dock så lyckligt lottade att vi om vi lägger ner ett riktigt hårt arbete så kan vi faktiskt lyckas. Ska vi ha det pluralistiska samhället eller ska vårt samhälle präglas av monism? Ja utifrån USAs problem idag som gått från det pluralistiska samhället till faktiskt ett gammalt monismiskt samhälle så vet i alla fall jag vad jag väljer. För med facit i hand så kan jag tycka att om man jobbar hårt i det här landet så har man en betydligt större chans att lyckas än vad man idag har i USA.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Sverige, Kultur, Folkhemmet, Krig, Globalisering, Makthegemoni, Storföretag, Offenlig sektor, Konfliktyta, Individualisering, Maktdelning, Heterogen, Homogen, Pluralism, Monism

Nu äntligen börjar debatten och debattörerna röra sig ifrån den ytliga tre F (fort, fel och fult) nivån för att istället röra sig i riktning av en bättre samhällsanalys över sakernas tillstånd. Det uppskattar jag. Av den anledningen måste jag efter att ha läst Ann-Charlotte Marteus ledare i Expressen läsa Patrik Engellau och Thomas Gürs ”Den övermodiga beskyddaren – hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna”. För är det så illa som hon skriver kanske någon borde skriva en motskrift med rubriken ”rätten att få slippa dygderna och vara chefen i hemmet”

Annars börjar det nu mera framstå som att vägen till jobb för vissa grupper inte går genom att man fixar en riggad arbetsmarknad i arbetsmarknaden med B-jobb, som det gamla (S)-partiet vill. Ja i alla fall i Stockholm. Sen att det framstår som rena försäkringsbedrägeriet är ju en annan sak så att säga. Får väl se vad väljarna tycker om det.

Numera höjs nivån, i alla fall på ledar- och debattsidorna, om att en reformerad syn på arbetsmarknaden är nyckeln till nya jobb och också integration och jämlikhet/jämställdhet. Arbetsmarknadens parter bör helt klart sätta sig ned och resonera om vad som bidrar till nya jobb. Jobb som ändå kan präglas av goda arbetsvillkor och en god arbetsmiljö i så måtto att det inte bara innebär en lön utan också att fler kan känna meningsfullhet och att man bidrar.

Sen har Stefan Löfven tydligen satt ned foten när det gäller vinster i välfärden. Att Sven-Erland tog ifrån oss alla chansen att dissekera förslaget i småmolekyler är svårsmält. Men, men det är smällar man får ta.

Annars är jag också själv nu kraftigt på väg i en riktning som passar mig bra mycket bättre än vad det gjort senaste året. Bara jag nu får vara ifred från ytterligare maktdemonstrationer så ska det här nog bli något alldeles extra i slutändan. Detta utan att jag ska behöva ge avkall på min önskan att få påverka samhällsbyggandet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Samhällsanalysen, Dygder, Hemmet, Chef, Arbetsmarknaden, Socialdemokraterna, Vinster, Välfärden, Påverka, Samhällsbyggandet, Väljarna