Vilka är segrarna?

 Som så många andra tittade jag på Belinda Olssons fittstim – min kamp på SVT igår. Reaktionerna lät inte vänta på sig, i alla fall inte på twitter. Kommentarerna var om jag uttryckte det som så väldigt blandade, många och svåra att sortera.  I det fallet hamnade jag nästan i samma förvirring som Belinda Olsson själv befinner sig när hon gjorde programserien.

Det kanske är det som är feminismen just nu i vår tid. Det pluralistiska samhället har löst upp alltings ordning och hackat sönder den feministiska rörelsen. Idag verkar feminism vara lika många saker som det finns samhällsproblem att lösa. Det är i och för sig bra tycker jag. Men allt blir så mycket svårare när man inte längre kan stå tillsammans på barrikaderna och kräva likaberättigande när det gäller kroppslig integritet, lön och fördelning av makt. För mig är feminismen idag inte ett sätt att tolka verkligheten utan väldigt många och olika.  Det inbjuder till konflikter när det gäller tolkningsföreträdet och den som befinner sig i en bättre position än någon annan vinner ofta den kampen. Ta bara det här med sexköpslagens vara eller icke-vara.  I det fallet har feminismen många gånger kommit att präglas av en patriarkal syn. Kvinnor ses som offer och utsatta för mäns våld och det är numera fastslaget t o m i lagen.

Ändå så ser jag att alla stora frågor kommer igen på något konstigt vis. Våldet mot kvinnor måste vi kämpa mot varenda dag. Lönerna är fortfarande ojämlika när det gäller jobben. Idag är också kampen för att man ska kunna driva företag inom de kvinnodominerande sektorerna en väldigt viktig fråga när det gäller politiken. Till och med kvinnokroppen väcker fortfarande starka reaktioner och känslor. Är ni medvetna om att det är fortfarande är tabu att tala om kvinnors hormonella problem och vad de kan orsaka? Det är också tabu i många grupper att tala om att kvinnor förändras kroppsligen med ålder från att vara reproduktiva till att inte vara det. Också bland unga kvinnor? Vi vet alla om kampen mot det trådsmala kroppsidealet där inga kurvor tillåts. Att utrycka sig raljerande om kvinnors kroppar väcker i många sammanhang fortfarande avsky och indignation fast man inte kan tro det.

Ibland tycker jag att de som befinner sig i en position – oavsett om de är kvinnor eller män – tävlar om att ligga rätt i tiden när det gäller att diskutera feministiska frågor. En sådan sak är t ex när nya Moderaterna helt svängde om i kvoteringsdebatten under förra mandatperioden. Vi var ju många då som satte kaffet i vrångstrupen och frågade sig om vårt parti helt enkelt hade tappat fotfästet ordentligt. För mig är kvotering patriarkalt. Men det är ju min syn på det hela. Hur som helst! Jag uppskattar de frågor som Belinda Olsson ställer i sitt program och kommer se de resterande programmen med nyfikenhet.

Men jag ställer mig också en annan fråga. Vilka är feminismens segrar politiskt, ekonomiskt och kroppsligen under de senaste 20 åren?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I alla stora demokratier maktdelar man

Jag vill börja det här inlägget med att berätta att jag om cirka tre månader kommer att lägga ned den här bloggen. Anledningen är att jag framöver inte kommer ha varken tid, lust eller ork att hålla igång den. Då är det bättre att avsluta för min egen skull. Men jag kan säga att jag har haft både roliga och tråkiga stunder här. Vissa inlägg tycker jag själv mer om och andra tycker jag är riktigt dåliga.  Men tiderna förändras och jag förändras med dem. Men än finns det tid för mig att kommentera samtiden och samhället.

Idag kommer jag att ge min analys över opinionsläget. Under sista åtta månaderna har det inte gått så bra för de som jag håller på i svensk politik så att säga. Mitt eget parti närmar sig 20 procentstrecket och de övriga partierna i Alliansen ligger på gärdsgården. Stämningen är inte det minsta på topp. Men läget för oppositionen kan tyckas vara något bättre och där verkar stämningen vara bättre. Men om man tittar på Socialdemokraternas siffror är de egentligen ingenting att jubla åt. 34-35 procent för det gamla maktpartiet är sannerligen ingen siffra att skryta över. Som vanligt går dessutom Miljöpartiet bättre i opinionen året innan val än vad de lyckats någon gång ändå prestera i val. Vänsterpartiet har en positiv flow tycker de med att de kan hålla sitt ställningstagande att vara mot vinster i välfärden och det tror jag de gör rätt i att hålla kvar vid om de ska ha någon möjlighet att påverka framöver. Och sen har vi Sverigedemokraterna som lyckas hålla sig kring 10 procent i opinionen oavsett hur det än beter sig.

Statsvetare, opinionsbildare, partister och vanliga förstå-sig-påare i allmänhet försöker förklara opinionsläget. Naturligtvis utifrån sitt eget perspektiv. Utifrån min horisont lyckas de så där. De som däremot inte lyckas speciellt bra är partierna själva. Framför allt har partierna misslyckats med att ge sin syn på vilken/vilka frågor som spelar roll för folket och väljarna och vilken fråga de själva ska bottna i inför valet 2014. Alliansen med moderaterna i spetsen fortsätter med stor envishet att försöka driva debatten till att handla om ekonomin, jobben och regeringsfrågan. Socialdemokraterna försöker med stor envishet att driva debatten till att handla om ekonomin, arbetslösheten och skolan. De övriga partierna försöker i stort sett mest mota SD i grind. Är det konstigt att det finns så många osäkra väljare idag? Det är dessa väljare som nu alla partier försöker övertyga att de är det bästa alternativet i svensk politik.

Alliansens strategi lyckades 2006 och 2010. Trots att Alliansen inte fick egen majoritet i riksdagen 2010 hade de antagligen förlorat väljarna till (S) om inte (SD) kommit in i riksdagen. Då hade vi idag haft en rödgrön regering och Lars Ohly hade sannolikt redan varit kulturminister. Det är min analys av det hela. Strategin att det är ekonomin, jobben och regeringsduglighet kommer därför inte vara den bästa i valet 2014. För väljarna har andra frågor på sin agenda idag än vad de hade då.

Om vi för en liten stund återvänder till 2006. Kommer ni ihåg känslan när Alliansen vann valet då? Den var närmaste euforisk! Alliansen hade genom att enas äntligen lyckats bryta det socialdemokratiska maktinnehavet efter tolv år. Det på egna meriter! Ja, egna meriter på så sätt att det var politiken och jobben och utanförskapet som man vann valet på. Inte på ett missnöje med sittande regering. Sen slog finanskrisen till och den skötte Alliansregeringen på ett utomordentligt sätt. Men något hände på vägen. Väljarna började så smått inse att politiken med Alliansen var i stort ”the same” som med Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen och där har de inte betett sig som alla har förväntat sig att de skulle göra. De flesta trodde ”nog” att de skulle bli vår tids Ny Demokrati och bli tvungna att lämna efter en mandatperiod. Men (SD) har gjort precis tvärtom. De kommer inte åka ut ur riksdagen nästa val. De kommer bli starkare.

Hur kan det komma sig att det blivit på det här sättet? De flesta tror det beror på ett missnöje med politiken överlag. Visst det kan vara en orsak. Andra tror att det är för att de högerextrema finns representerade i de flesta parlamenten i Europa och att de är på stark frammarsch. Visst kan det vara så. Men om det var så att svenskarna hade samma bevekelsegrunder som européerna hade (SD) varit i riksdagen för länge sen. Vårt kynne är annorlunda skulle jag vilja säga.

De flesta som analyserar svensk politik har för mig missat en stor orsak som aldrig får en förklaring och det är att svenskarna gillar maktdelning.  Svenskarna gillar maktdelning lika mycket som amerikanerna gillar maktdelning. Det är därför USA ofta har demokrater i majoritet i Kongressen när de har en republikansk president och tvärtom.

Med detta så har Alliansen blivit för dominerande i svensk politik under de sista två mandatperioderna. Med ett stort moderat parti i spetsen och där de mindre partierna förlorat på Alliansen vänder sig inte väljarna automatiskt till Socialdemokraterna längre, för de har blivit som ett parti som alla andra och förlorat sin särställning. Väljarna vänder sig till de partier som kan rubba en stark maktbalans. Då finns det bara tre partier i riksdagen idag och det är MP, V och SD.

Orsakerna till att det har blivit så här i nuläget och att det ger utslag i opinionen stavas triangulering. Triangulering är just nu det enda (M) och (S) håller på med. Det är en döfödd strategi. Det fungerade 2006. Det fungerade mindre bra 2010. Men det kommer inte att fungera 2014. För på väljarnas agenda står idag maktdelning när det inte finns en stark Allians och en tam socialdemokrati, samt välfärdsfrågorna med skolan i spetsen. Inte ens invandringen står speciellt högt i kurs hos väljarna, som så många fått för sig. De flesta är idag positivt inställda till invandring och invandrare oavsett att Twitter försöker dilla i en del av folket något annat.

För mig som partist är det en gåta varför inte våra strateger har lagt örat till marken och lyssnar på vad väljarna går åt för håll. Varför de envisas med att hårdnackat hålla fast vid ekonomin, jobben och regeringsdugligheten. Inse att folk anser att de har det tillräckligt bra idag, ja de som har jobb i alla fall. De har råd, ork och lust att dela med sig till de som inte har det. T o m mina ungdomar hemma säger till mig ”Ja, vi har hört om arbetslinjen nu i hela vårt liv. Vi vet och kan det där”. Läget är inte alls på samma sätt som det var inför 2010. Då hade (S) en ledare med ett svagare förtroende än vad de har idag och hade en motvikt till Alliansen i det rödgröna samarbetet. Men folket ville redan då ha maktdelning. Fast inte lika många som vill det idag.

Strategerna borde tänka ett varv till. I alla stora demokratier ser folket till att maktdela!

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

1+1=1

Skattenivån i Sverige har nått den lägsta nivån på 37 år, enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Vi ligger numera på 5 plats när det gäller skattekvoten efter länder som Danmark, Frankrike, Belgien och Italien. Mycket bra, det är det tillsammans med ordning och reda i statens finanser, som tillför energi i ekonomin. Men jag är inte speciellt förvånad att V och LO-ekonomerna nu därför per automatik kräver högre skatter.

Vänstern har ett stort problem. De klarar nämligen inte av att visualisera att 1+1=1.

Jag ska förklara så kanske det klarnar.

Om du har två myrstackar som ligger bredvid varandra. Vad får du om du slår ihop dessa två myrstackar. Ja, inte får du två myrstackar – du får en större!

Myrstackar

Precis på samma sätt fungerar det med skatter. Om du har olika arbetsmarknader som verkar bredvid varandra och på olika nivåer generar skatteintäkter till staten. Slår du ihop dessa skatter så får du mer skatteintäkter i statens kassakista. 1+1 är alltså lika med 1. Mer skattepengar att fördela till välfärd och andra nödvändigheter. Men hur stor stacken är beror inte på skattenivån. Det beror mer på hur många myror som drar sitt strå till stacken så att säga.

Det är den här ekvationen som vänstern ständigt har så svårt att visualisera. För de koncentrerar sig på de enskilda myrorna som bär omkring på sitt strå än att koncentrera sig på vilket samhälle som byggs upp och hur stor stacken kan bli av alla individuella prestationer.

Ja, ja det ger sig nog.

För övrigt är jag rätt övertygad om att det flesta nu kommer skriva årskrönikor vad som varit viktigt för dem under 2013. Jag är inte så intresserad av att titta bakåt utan mer intresserad av vad jag lägger i min väska som jag tänker släpa med mig under 2014. Jag vet vad det är jag ska fokusera på. Ni vet det däremot inte. Men det kommer säkert ljusna för fler ju längre nästa år lider.

Till dess säger jag till alla mina intressanta läsare! Ha ett gott slut och jag önskar er alla ett gott nytt 2014!

2014

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att vara ängeln vid Jul!

Jag som växt upp med missbrukare borde vara den första om jag var smart att haka på alla dessa kändisar som går ut och uppmanar människor att slopa nubben i jul. Men tyvärr kan jag inte göra det då jag själv tycker att nubben vid jul hör till så att säga. Låt oss nu inte hamna i en debatt om att jag uppmuntrar alkoholmissbruk vid jul – för det gör jag inte. Men jag anser faktiskt det är upp till varje människa själv att avgöra om den ska dricka nubbe till julen utan att detta blir ett debattämne just till julen.

Mina motiv till detta är att samma debatt förekommer knappast alls vid midsommar. Den största ”suparhelgen” av dem alla skulle jag vilja säga. Nä, det är mer legalt att supa skallen i bitar när det är sommar än vid jul för de flesta av någon outgrundlig anledning. Visserligen fylls kvällstidningarna i augusti med reportage numera om att har du problem efter sommaren med ditt alkoholmissbruk kan du söka hjälp här och där. Men att göra julen till den helg och högtid som fokuserar på alkoholmissbruket tycker jag är att vara lite hycklande.

Majoriteten i befolkningen klarar av att dricka en nubbe till julmaten utan att spåra ur. Min tes stärks av att detta beteende fortgår i generationer. Om man vill hjälpa de barn som lever i familjer där man inte klarar av det skulle man installera en telefon och ett ställe de kunde vända sig till om det spårar ur. Där dessa barn kunde vara anonyma och där de kunde få hjälp att ta sig vidare framöver. Allt annat är inte verklighet för mig, jag som växt upp med missbrukare inser trots allt att man kan ändå få en lycklig barndom ändå!

Till det vill jag önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år. Om det är någon som behöver hjälp över julen så finns jag här. Skicka en kommentar så ska jag hjälpa dig vidare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Filantropi al á Sweden

Det finns vissa människor som är duktiga på det här med Filantropi. Bill Gates är en sådan person. Bill Gates tillsammans med Warren Buffet uppmanar till exempel sina miljardärkompisar att skänka halva sin förmögenhet till The Giving Pledge. Här i Sverige ser det här med filantropi lite annorlunda ut. Här handlar filantropi om att hjälp en fattig – betala mer skatt av din inkomst.

I dagarna har det varit tydligt att de som titulerar sig som medelklass har hamnat i en identitetskris. Häromdagen gick Claes de Faire, chefredaktör på Resumé  ut med att då han inte ser att vi drunknar i välfärd att han tyckte att han inte behövde ett ytterligare jobbskatteavdrag.

Idag läser jag en något märklig artikel av Patrik Lundberg  i Aftonbladet som uppenbart har skuldkänslor över att hans mamma försakade så mycket för att han skulle få vara medelklass.

Det ställer mig inför vissa frågor och den första är. När blev medelklass detsamma som välstånd?

I min värld som medelklass och som har gjort en klassresa, utan någon förälder som försakat allt för min skull, undrar jag helt klart – var i helskotta är mitt välstånd? Just nu går det ut mer pengar än det kommer in. Ändå är jag medelklass.

Tydligen umgås dessa båda män inte med så kallade vanliga medelklassmänniskor. För hade de gjort så, hade de förstått att de flesta i medelklassen lever på lånade pengar. Det är bara att kolla den offentliga statistiken och titta på hur många i det här landet som har en kontantmarginal på 15- 20 000 kronor, som de har till sitt förfogande om något oförutsett händer i familjen. De är försvinnande få också ur medelklassen. Så den där medelklassen som lever i sus och dus och i ett välstånd, måste sannolikt låna till en TV om den gamla går sönder.

Om nu medelklassen lever i ett sådant bra välstånd så kan de göra landet som helhet en tjänst om de amorterade på sina skulder?

En av våra bekymmer är nämligen att svenska hushåll är för skuldsatta. Om det finns en medelklass som har så mycket att de är villiga att betala mer skatt, kanske de skulle amortera av sina skulder istället?

Men den ena av de här herrarna tycker inte ens det är intressant att betala inkomstskatt då han tar ut utdelning från sitt bolag istället för lön och slipper helt enkelt betala inkomstskatt. Inte undra på att hans familj kan avstå 600 kronor i månaden. Han betalar ju inte mer än 22 procent i skatt ändå.

Till den andra herren – om du har sådana skuldkänslor för att din mor försakade så mycket för din skull så finns det ett antal människor i det här landet, som gjort samma klassresa som du och inte haft någon som försakat någonting för din egen skull. Man har gjort jobbet själv! Det sällan för sin egen skull utan sina egna barn t ex. För det vet vi att göra en klassresa är positivt också för den efterkommande generationen när det gäller utbildningsnivå och hälsa mm.

FlyingLizardsDavidandSallyChairsThe best things in life are free but you can give them to the birds and bees. I won’t the money!

Det är lätt att vara filantrop i Sverige och få epitetet en god människa. Det är bara att önska att de flesta fick betala lite mer skatt. Bara du slipper själv. Så du har råd med dina skulder, som du också överlåter till staten att bekosta med ränteavdrag mm.

Sen att de dessutom har fått för sig att välfärden är under nedmontering är ju ett bevis på att dessa kloka herrar går på allt som tidningarna skriver.

Saken är den att välfärden aldrig har tilldelats så mycket pengar som de gjort de senaste mandatperioderna. Till den första herren ska jag helt enkelt vara riktigt elak. Jo, vi drunknar i välfärd. Men kanske inte rätt sorts välfärd. Det kanske är så att välfärden gör fel saker och inte det folk vill ha, utan vad som är gångbart av gammal hävd. Men jag antar att folk inte är insatta i hur välfärden fungerar, att det inte är lönt att prata med dem om det ens. Så länge de kan få samhället att ta över deras ansvar för deras barn, föräldrar och nära och kära, så fungerar välfärden som den ska.

Till den andra herren vill bara säga. Jag vet inte något om din umgängeskrets, men i min umgängeskrets som består mest av medelklass är det rakt ingen som har ångest över att vara medelklass. Vi har mest bekymmer om hur vi ska ordna våra liv, så att vi slipper lasta våra barn och framtida generationer för vår ålderdom till exempel och kunna betala för denna själv.

Jag är så trött på filantropi al á Sweden som innebär att ska du hjälpa en fattig så betala lite mera skatt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Kämpa!

Jag orkar snart inte ta i den där kvoteringsdebatten igen och det är väl egentligen då man ska vara mest rabiat? För det är väl då kvoteringsivrarna kommer flytta fram sina positioner. Så gratulerar alla som gillar att vara reducerad till ett kön när ni väl får göra karriär, när väl kvotering i samhällslivet slagit igenom ordentligt. Eller så kanske makthavarna skulle börja förstå lite av den verklighet som de så gärna vill in och styra och ställa inom. Det handlar om att förstå lite fler aspekter av det här med företagande.

– Det är färre kvinnor än män som driver företag och dessutom ännu färre kvinnor som driver företag som har anställda. Hur många bolag som ägs av kvinnor finns noterade på börsen?

– De flesta stora företag verkar fortfarande inom typiskt manliga sektorer. Kvinnor som idag har bättre betyg och läser vidare på högskola/universitet än män, har ännu inte slagit igenom i  yrkeslivet. Det är mina barns generation som är dessa kvinnor och män och de har precis slutat universitetet/högskolan.

– Jag antar att ägarkonstellationerna, dvs styrelserna i börsbolagen, speglar både gamla könsstrukturer men också gamla företagsstrukturer. Återigen hur många företag på börsen ägs av kvinnor?

– Om LO, S och V får bestämma så tänker de lägga näringsförbud på kvinnor då de vill förhindra företag i sektorer som är typiskt kvinnliga. Varför skulle kvinnor starta företag och kämpa för att de ska in på börsen när det inte är lönsamt att göra det?

– Min egen make bygger t ex äldreboenden och sjukhusavdelningar. För LO, S och V är det oproblematiskt att makens företag får göra vinster på skattebetalarnas bekostnad för att utveckla företaget och ge sina anställda rimliga löner. Men det är inte ok för LO, S och V när det gäller de kvinnliga företagarna i skattebetalarsektorn.

– Om kvinnor verkligen menade allvar med att de ska ha samma möjligheter och rättigheter som män borde de sluta skrika efter mer resurser för att göra samma jobb, på samma sätt, i samma kommun eller landsting och istället ställa sig upp och skrika högt att nu måste vi få samma rättigheter och möjligheter att vara företagare och tjäna pengar på vårt arbete!

Men återigen gratulerar alla som går på att politikens svar på jobb och jämställdhet handlar om kvotering. Ni har reducerat era själva till ett kön när ni vill göra karriär i yrkeslivet!

 

Intressant? 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Ja, det är hårt att vara beroende av andra, Stefan Löfven!

BeroendeJa, jag har inte haft tid med bloggen under sista tiden, nu igen. Men det är så när man jobbar hårt för sitt oberoende och sin självständighet. Sin frihet att slippa vara beroende av andra. Därför är jag den första att förstå vad Stefan Löfven nu går igenom, när han tvingas konstatera att han likväl som alla andra i det här landet kommer kunna se sig vara tvungna att förlita sig på politiska beslut efter valet 2014. För i en intervju i SVD säger sig statsminister Fredrik Reinfeldt att de borgerliga kan komma att rösta mot en S+MP regering som inte släpper in V i regeringen. Att riksdagen kan tvinga S-ledaren att släppa in V i regeringen av olika skäl. Att det är länge sen, vilken S-ledare som helst kunde förlita sig på ett brett stöd för en svag minoritetsregering.

Ja, så här är det för alla oss andra medborgare att tvingas leva med nyckfullheten av politiska beslut. Vilket kan innebära att den där invandrade kvinnan som jag pratade med för några månader sen, ensamstående med 2 barn, som efter tre år lyckats jobba ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa sig sin egen bostad. Det för att hon har ett jobb i ett RUT-företag. En anställning där hon och hennes barn får förlita sig på att en S-ledd regering inte halverar RUT efter valet och gör henne arbetslös.

Så här kommer de också vara för alla de ungdomar som fått ett jobb inom byggbranschen på grund av den halva arbetsgivaravgiften, när en S-ledd regering vill fördubbla skatten på arbete för unga, för att de istället vill tvinga ungdomar att plugga tills de är 25 år. Det finns ju rätt många ungdomar som inte vill plugga alls. De vill jobba och tjäna sina egna pengar. Eller alla vill inte in i ett nytt kunskapslyft eller i AMS-utbildningar för att tillfredställa en S-regering önskan om att administrera arbetslösheten.

Eller alla de som framöver inte kommer kunna lämna en sjukskrivning och komma tillbaka i jobb för att en vänsterregering hellre gömmer, glömmer och dömer människor i systemen, istället för att ge drivkrafter för människor att komma tillbaka i arbetslivet?

Eller alla de där restaurangföretagen som kanske inte kommer överleva när Löfven & Co vill fördubbla restaurangmomsen. Att inte kunna leva på sitt arbete för att man är beroende av nyckfulla politiska beslut, bara för att de kan, är den största graden av ofrihet i ett rikt modernt land som vårat ändå är.

Ingen regering än Alliansregeringen har i modern tid, genom att investera i många eftersatta områden, sett till att vi alla successivt kommer få det så mycket bättre framöver. Investeringarna i vägar och kollektivtrafik leder till en effektivare vardag när det gäller tid, miljö och välbefinnande. Investeringar när det gäller nya och ombyggda sjukhusbyggnader bidrar till en bättre vård och en bättre arbetsmiljö för personalen. Investeringarna i form av stöd till tjänstesektorn med Rut och sänkta momsnivåer bidrar till att jobb skapas för att möta allt fler som vill och kan jobba! Mer sådana investeringar behövs. Det är sannolikt det bästa sättet vi känner till som gör att vi kan möta de utmaningar när det gäller tillväxt och de ökande behoven inom välfärden i framtiden.

Det möts av en handfallen opposition vars enda åtgärd är att höja skatter. Allt för att värna och skydda det gamla industrisamhället och dess produktionsorganisation. Industriproduktionen som genom teknikutvecklingen och ett högre välstånd i världen generellt är pensionsmässig. Det för att det enda man är ute efter är makten. Makten att bestämma över ditt och mitt liv, utan en endast tanke, en idé om hur vi ska möta våra framtida utmaningar när det gäller föränderlig arbetsmarknad som ställer andra krav än under industrialismen och de utmaningar vi har inom välfärden med den demografiska utvecklingen.

Ja, det är hårt att vara beroende av politiska beslut Stefan Löfven. Men nu kanske du förstår och kan sätta dig in i vad vi skulle känna om du tvingas ta in V i en regering för att S endast är intresserad av makten.

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Den offentliga välfärden är begränsande!

12Anna Dahlberg skriver i Expressen att väljarna har inlett ett sökande efter den trygga famnen när det gäller skola, vård och omsorg. Det vill säga att väljarna inte längre tycker att privatiseringar är en framkomlig väg för att få något som en god kvalitet inom välfärden. I det sammanhanget skulle borgerligheten ha tagits på sängen och tenderar att förlora på en teknisk knockout. Anna Dahlberg har i flera artiklar under senare tid pekat på svårigheterna med privatiseringarna inom välfärden och emellanåt håller jag med henne. Men det är en sak både hon och den samlade politiken lämnar utanför i debatten. Det är den demografiska utvecklingen som vi går mot med stormsteg.

Jag har skrivit om det förut. Alliansen har genomfört vissa reformer inom välfärden som är små steg för att möta den demografiska utvecklingen. Dessa är väl värda att försvara. T ex vårdval Stockholm tycker jag är en sådan reform som bidragit till mycket för Stockholms läns invånare. När det gäller landstingspolitiken så tycker Alliansen får alldeles för lite utdelning för de som de faktiskt försöker åstadkomma. Vården har blivit mer tillgänglig och de som är i behov av vård är mer nöjda idag än vad de var 2006. Till det kommer också att Stockholm läns landsting har väljarnas inbetalade pengar – alltså finanserna i balans. Vilket annat landsting kan skryta med det?

Detsamma gäller att man infört andra kundvalsmodeller inom äldreomsorgen, vilket ändå har bidragit till att öka valmöjligheterna för äldre, samt att man bidragit till att sätta fokus på kunskaper i skolan. Dessa åtgärder och reformer är för vilken borgerlig sinnad person som helst väl värd att försvara.

Men Alliansen har också gjort vissa misstag som de behöver sätta sig tillsammans och fundera över.

Det första Alliansen borde starkt börja reda ut är frågan om det fria skolvalet och friskolorna. Det är helt uppenbart för allmänheten att det fria skolvalet innebär problem och det är ett problem att stora friskolekoncerner går i konkurs och att mindre friskolor försöker välja bort ”jobbiga” elever. Det räcker inte att det från borgerligt håll att några muffare som går ut i debatten och säger att det inte är det fria skolvalet som är problemet, när Alliansen företrädare ständigt duckar i frågan.

De andra är att visst är det fantastiskt bra att man infört en bättre valfrihet inom äldreomsorgen. Men man har mycket inom borgerligheten att lära om omsorgen överlag. Det är ett otroligt komplicerat system vi har byggt upp genom åren, som i princip går ut på att se till att inte allt för många nyttjar omsorgen. Det är också här vi står inför de största utmaningarna med den demografiska utvecklingen framöver. Men för den sakens skull borde borgerligheten tänka efter ett varv till inom de gör vissa åtgärder som tycks vara bra. Ett sådant är t ex  att arbetsmiljöverket dömer  ut Serviceboenden för att toaletterna inte har en meter till godo runt toalettstolen. Vi lägger då ner Serviceboenden och gör om de till Trygghetsboenden med ”vanlig” hemtjänst. Dessa omvandlingar från Serviceboenden till Trygghetsboenden är ofta en smärtsam process för alla inblandade. Men det har visat sig på vissa håll så väljer äldre bort Trygghetsboendena och bor kvar hemma istället. För politikerna förbryllar det att inte de äldre vill flytta till dessa ”anpassade” bostäder med värdinnor och gemensamhetsutrymmen?

Jag däremot resonerar som så; varför skulle någon vilja flytta ifrån sitt boende som man kanske bott i decennier, inte har några lån på, med en billig boendekostnad, till en dyrare lägenhet i ett Trygghetsboende och där du ändå måste betala avgiften för hemtjänsten? En hemtjänst som dessutom är villkorad på så sätt att man får ”bara” sådana insatser som krävs för att uppnå en skälig levnadsnivå? Tror den samlade politiken på allvar att personer med behov av omsorg gör ett val utifrån andra preferenser än de som inte är behov av omsorg? Om det är så tycker jag det är väldigt osmakligt. Jo, jag har stött på en hel del som säger att många äldre har kapital på banken och borde kunna ha råd att betala för ett bättre anpassat boende och omsorg. Men varför skulle omsorgstagarna ta av sitt kapital för att täcka för sina driftkostnader, när ingen annan förutom de med försörjningsstöd, behöver göra det?

Men det är också osmakligt att Arbetsmiljöverket dömer ut fullt fungerande serviceboenden för att de fått någon regel (vilket också politiker har beslutat om någonstans, för lagar och regler är det riksdag och politiska församlingar som beslutar om), som säger att serviceboenden ska ha en meter till goda kring toaletterna för att personalen ska kunna ha en god arbetsmiljö och inte skada sig. Men personalen i hemtjänsten – de ska tydligen klara av att jobba i vilka förhållanden som helst? Inte undra på att det för vanliga människor är obegripligt hur politiken tänker och hur systemen är uppbyggda.

Min tes är istället att vi ändå måste försöka frigöra resurser inom välfärden för att klara våra åtaganden i framtiden. För efterfrågan av välfärd med bra kvalitet kommer ju inte vara lägre i framtiden utan tvärtom.  Det är i det sammanhanget som jag ställer mig frågande till Anna Dahlberg återkommande krav på att stoppa utvecklingen och begränsa valfriheten för den enskilde.  För hur ska vi kunna frigöra resurser inom välfärden om vi hela tiden ska återreglera – alltså binda fast resurserna istället – när det dyker upp problem på vägen?

Det finns en väg ut ur det här och det borde den samlade politiken, istället för att vara osams om vinster och olika valfrihetsmodeller, diskutera på vilket sätt vi skulle kunna frigöra resurser. Det är att det inom nästan samtliga områden inom välfärden utförs uppgifter som skulle kunna skötas bättre av den öppna marknaden. Nu ska jag beskriva en sådan uppgift och det handlar om städning.

Du kan idag beställa städning i ditt hem via RUT-systemet till en rimlig kostnad. I hemtjänsten får du också insatsen städning till en kostnad som anses vara rimlig – nämligen det du betalar i egenavgift. Men för att kommunerna ska hushålla med personalresurserna har de begränsat hur ”mycket” städning du får genom hemtjänsten. Är du ensamstående och bor i en större lägenhet än två rum och kök får du bara 2 rum och kök städat (i Stockholm får du ändå en fönsterputs per år, inte alla kommuner som har det). Dessutom får du bara dammat i vardagsrummet och det ”värsta” i köket städat + golven. De resterande rummen i din bostad får du hantera på egen hand. Men om du istället anlitar ett RUT-företag så finns inte begränsningen i städningen, du får hela ditt hem städat, bara du betalar vad det kostar.

Fler och fler i behov av omsorg har naturligtvis upptäckt att det ger en högre tillfredställelse att få vissa servicetjänster genom RUT istället för genom hemtjänsten och det är ju bra för att vi ska kunna frigöra resurser. Men denna utveckling skulle man kunna snabba på genom att tillföra fler tjänster inom RUT-systemet. För det finns ett antal sådana här uppgifter som idag hanteras av det offentliga men som istället skulle kunna utföras av andra aktörer än stat, kommun och landsting.

Det är kanske den diskussionen politiken istället borde ta än att prata om vinster eller inte, valfrihet eller inte och olika kontrollsystem för att garantera resultaten? Då det ändå är politiken som är ansvariga för att vi har bundit upp resurserna i decennier måste det sannolikt också vara politiken som går i bräschen för en sådan utveckling. En sådan diskussion skulle sannolikt ge borgerligheten en väg ut från det hörn de målat in sig i när det gäller välfärden.

Börja diskutera vilka uppgifter som är nödvändiga för det offentliga att utföra och vilka tjänster som kan utföras av andra än de offentliga. Tillför därefter fler tjänster i RUT-systemet för att på så sätt gå i bräschen för en tydlig valfrihet för den enskilde och stötta medborgarna i att kunna göra relevanta val för sig själv och andra.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

När man passerat hederlighetens gräns?

RöstmissenDet finns väl ingen som missade oppositionens röstningsmiss igår? Ja, ja jag vet att det är lite barnsligt att vara skadeglad över att ramverket vann över oppositionen. Men i det här fallet tycker jag faktiskt den brunröda oppositionen fick skylla sig själva. Om man gått ut hårt med att man till varje pris tänker ge regeringen en näsbränna – bara för att man kan – och sen inte klarar av den enklaste saken som att se till att man blir utkvittade. Då förtjänar man inte en tröst och en klapp på axeln med orden, det var ju inte direkt er bästa dag på jobbet.

Men om någon skulle fråga mig om oppositionen nu blir lite ödmjuka, slickar sina sår och går vidare? Nej, jag tror att det blir precis tvärtom. För har man än gått över hederlighetens gräns och kommit undan med det, dvs inte fått en negativ konsekvens av handlingen, så säger det  mig att man kommer göra om proceduren igen. Så den samlade brunröda oppositionen kommer ta ett nytt initiativ till att stoppa höjningen av brytpunkten i november istället. Det skulle inte förvåna mig om de gör det på SD initiativ heller. Så långt tycker nämligen jag att Socialdemokraterna har gått, med att de obstruerar mot det regelverk, som de själva har varit med att fattat beslut och koncensus kring.

Bara för att man kan?

Det är de orden som beskriver förhållandet när en grupp av människor hamnar i grupptänkande och inte har riktigt torrt på fötterna. När grupper hamnar i sådana tillstånd då blir det sällan bra. Ett stort parti som hamnar i ett grupptänkande och som driver igenom dåliga beslut, p g a att det inte tar till sig kritik och förnuft, kommer sannolikt fatta likartade dåliga beslut i framtiden.  Det hoppas jag väljarna förstår. För har man en gång gjort det och kommit undan med det, triggar det belöningssystemet. Då vill man ha en likartad belöning framöver igen. Eftersom man oftast uppnår samma resultat om man gör på samma sätt, kommer man sannolikt pröva på det hela fler gånger. För en socialdemokratisk ledd regering, som antagligen kommer belöna gruppens medlemmar med tunga ministerposter kan detta få ödestigna konsekvenser för oss alla.

Hade man istället tänkt på hur man nu framstår som parti hade man kunnat ta tillbaka sin förlorade heder och låta väljarna i valet 2014 avgöra om de ville ha en sänkning av brytpunkten för statlig skatt. Jag förstår faktiskt inte varför inte S förstår det. De kan ju gå till val på andra skattehöjningar som är mer omfattande i pengar än denna. Därför denna fråga handlar om 3 miljarder. S vill ju egentligen höja skatterna med cirka 30 miljarder. Att partiet släpper de mesta av förnuftet och hederligheten för 3 miljarder är i det sammanhanget helt obegripligt.

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Har man rätt att konsumera välfärd?

Politiker från höger och vänster försöker få oss alla att tro att konflikten och debatten om välfärden handlar om vinster eller inte. Ni känner igen argumenten om att vinster går till riskkapitalister på utpekade öar medan våra skattepengar istället ska gå till skola, vård och omsorg och återinvesteras i verksamheten. Ni känner också igen argumenten om att får man inte göra resultat och vinster i företagen så hotas mångfalden och valfriheten för oss alla. För att ge lite eld till konflikten vill intresseorganisationer som stödjer respektive sida in i debatten och försöker förstärka den egna sidans argument. Samtidigt förekommer en hel del seglivade myter om välfärden som ibland blir rena skrönor och osakligheter.

Men det finns problem med bägge sidors beskrivningar av frågorna. Det är att ingen sida verkar ha sätta sig in i frågan om hur man ska se på medborgarna som är nödda och tvungna att nyttja välfärdens olika delar.  Medborgaren blir i dessa aspekten inte personer med egna tankar om sina behov utan medborgaren blir elev, patient, äldre eller funktionsnedsatt. Som argument från politikens sida säger man sig ändå sätta respektive målgrupp i fokus men att man också har rätt, som ansvarsfulla politiker, att fördela och vara effektiva med skattebetalarnas pengar. Man har alltså rätt från politikens sida (oavsett parti) att vara den som både definierar vilka behov medborgaren har, samt att försöka fördela skattemedlen till de som har detta definierade behov. Man har alltså ett tvingande monopol på hur välfärd ska utformas och dess innehåll. Vän av ordning säger nu naturligtvis att hur skulle det annars se ut? Det handlar ju ändå om våra skattemedel?

Visst är det så. Men det har smugit sig in ett problem i sammanhanget. Det är att under senare tid har medborgarnas syn på välfärden alltmer kommit att skilja sig mot politikens syn på densamma. Det har uppstått ett förväntansgap mellan vad medborgarna tror att välfärden SKA leverera och vad den FAKTISKT levererar.  När detta förväntasgap växer är det sannolikt ett större hot mot våra skattemedel och vår välfärdsmodell som vi känner den än vad vinster i välfärden är.

Samtidigt har vi som befolkning blivit vana att kunna välja inom de flesta områden. Idag väljer vi inom välfärden också. Man kanske inte skulle kunna tro det med det var faktiskt Göran Persson som banade väg för valfriheten inom välfärden. Eller banade väg är kanske att vara för positiv. Den dåvarande S-regeringen var sannolikt tvingade att genomföra vissa valfrihetsreformer under 90-talskrisen för att få till de reformer som krisen krävde. För det var kraftfulla reformer som genomfördes under 90-talet, som påverkade både välfärdens verksamheter men också privatekonomin.

Ni kommer säkert ihåg det hur jobbigt det var att vi skulle börja välja fonder själva när det gällde pensionen, eller detta med att välja el- och telebolag. En djungel var det i början . Men idag, som skrivet är, är vi vana att välja också inom välfärden. Sannolikt bidrar denna valfrihet till det ökande förväntasgapet. Det hänger också ihop med upplevd kvalitet. När den som är i behov av en välfärdstjänst känner att den inte fullt ut har ett eget val, blir man sannolikt inte lika nöjd med ett andrahandsval än med ett förstahandsval. Kvaliteten kan då upplevas vara dålig. Det är klart att får man inte plats på den förskolan som man väljer i första hand att man upplever det som att inte ”samhället” levererar och det samma gäller sannolikt äldreomsorg och omsorgen om funktionsnedsatta. Då spelar det ingen roll vilken politiker eller hur verksamheterna själva framställer sig. Förväntansgapet växer och kvaliteten upplevs som dålig.

De här förhållandena som jag beskrivit ovan håller jag nu på att formulera i bokform. Men jag tar det lite längre. Jag formulerar också ett förhållningssätt som tar fasta på medborgarnas rätt att få konsumera den välfärd som de själva anser att de har behov av. Men hur kan man göra det? Ja ett sätt är att inse att välfärdsmodellen, där politiken har monopol på att både definiera vad välfärden ska innehålla och fördela resurserna, inom vissa delar och områden, har spelat ut sin roll.  I vår samtid och sannolikt i en framtid, innebär den modellen att vi binder upp resurser. Resurser som vi istället behöver frigöra för att utveckla och minska förväntasgapet mellan medborgarna och politiken.

Då vår välfärd som vi känner den inte har uppstått i ett vakuum utan i ett politiskt sammanhang är det rimligt att också politiken går i bräschen för att frigöra relevanta resurser. I det sammanhanget är nog inte den mest lyckade åtgärden att förbjuda vinster i välfärden. En sådan åtgärd skulle sannolikt bidra till att vi istället binder upp ännu mer av resurser. Förväntansgapet skulle alltså öka ytterligare. Framtidens välfärd kommer då inte klara av att leverera vad medborgarna tycker sig ha rätt att få.

Men mer om detta kan ni läsa om i boken som kommer inom en snar framtid.

Intressant? 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar