Snart också löntagarfonder!

evite_koudelkaTro mig! Snart kommer någon lansera de gamla löntagarfonderna också. När man idag kan lansera 6-timmars arbetsdag och få snackisar kring detta så kan man också lansera löntagarfonder i kölvattnet av vinster-i-välfärden-debaclet. Alltså för få av makthavarna som är i ropet idag har varit med innan 1989 och murens fall. Det är problemet när den ”tysta” kunskapen och erfarenheten tar Mats ur skolan (eller samhället) och det av en anledning – att de förlitar sig till att den yngre generationen är bättre rustade än de själva var. Saken är den att den yngre generationen är sämre rustade än den tidigare generationen var pga av att de inte mött ett enda motstånd i sitt liv praktiskt taget. Den tidigare generationen hade åtminstone minnet av ett världskrig och njöt av friheten och försvarade oss i tanken åtminstone mot diktaturer med en totalitär ideologi som kommunismen. Idag kan jag överhuvudtaget utan problem säga att de som är födda på 80-talet har ingen susning om det kalla krigets dilemman.
Inte blir det ju bättre av krisen i Ukraina heller eftersom som de inte förstår det allvarliga i vad Ryssland just nu försöker återskapa just där. De säljer sina fonder bara för att inte missa några vinster och hoppas på gudskelov. För de vet inte var Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien handlade om. De vet inte ens vad forna Tjeckoslovakien var för något. Det vet inte heller vem Lech Walesa är och hur viktig han var för att muren till slut skulle falla 1989. Och vad de allra minst har kännedom om är måndagsrörelsen. En svensk opinionsrörelse för de baltiska staternas självständighet från Sovjetunionen, med Gunnar Hökmark, Peeter Luksep, Håkan Holmberg och Andres Küng som initiativtagare.
Det är inte konstigt just nu att det går en vänstervåg genom hela Europa. Makthavarna är för unga för att komma ihåg hur det var.

Det låter alltid bra och fiiint med solidaritet, gemenskap och ta hand om varandra och andra. Men det har aldrig funkat i vänsterns ramar och ideologi. Det funkar bara i liberala samhällen med demokrati, marknadsekonomi och det personliga valet faktiskt. Så är det!

Intressant? 

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Suhonen, (S) och Alliansen har samma lösning för välfärden.

Fyra

Idag har jag läst två artiklar av som bägge berör välfärden. Den första är skriven av Stefan Carlén, förbundsekonom Handelsanställdas förbund, Christer Persson, fristående utredare, tidigare LO-ekonom och planeringschef på socialdepartementet (S) och Daniel Suhonen, chef Katalys – institut för facklig idéutveckling på DN debatt. Den andra är skriven av Carin Jämtin (S) partisekreterare på Expressen.

Jag förstår visserligen vänsterns förtjusning över att många numera efterfrågar en välfärd som skulle kunna jämföras med 1974 års expansion av offentlig sektor. Men saken är den att alla fyra skribenterna har fel i sina antaganden. För som de resonerar om välfärden ”som utgörs av vård, skola, omsorg. De betalas över skattsedeln och tillhandahålls efter behov till alla medborgare i hela landet.” – är den välfärdsmodell som formades under 1990-talskrisen. Alltså den välfärdsmodell som de suktar efter är ett resultat av de reformer som genomfördes av den dåvarande Göran Persson-regeringen för att spara in på resurserna i offentlig sektor.

All välfärd är idag skattefinansierad och ges efter behov utifrån lagar, regler och riktlinjer. Det finns ingen skillnad med dagens styrning av resurserna inom sektorn än under 1990-talet. Allt annat är snömos. Däremot var Göran Persson-regeringen otroligt framgångsrika i sitt reformarbete för att ta höjd för framtiden och kunna skruva i systemen utifrån att kunna anpassa uttaget av välfärd utifrån budget. Det måste vara det som är det sinnrika i modellen som Carlén, Persson och Suhonen måste mena. Är det alltså 1990-talsmodellen som de förespråkar, fast de ger sken om att den handlar om 1974-års modell, när man t o m annonserade om i tidningarna om att hade man inte tillräckliga inkomster kunde man ringa socialkontoret och få socialbidrag?

Med denna historielektion måste jag säga att den artikel som jag måste kritisera mest idag är dock Carin Jämtins. Hon ingick i den dåvarande Göran Persson-regeringen, som biståndsminister mellan 2003-3006 och har inte själv koll på vad hennes chef lyckades genomdriva under 1990-talet. Det var Göran Persson-regeringen som tyckte att man skulle införa detta med anhörigvårdare och biståndsbeslut för insatser efter behov i omsorgerna. Att komma och anklaga Alliansen för införandet av denna modell är att soppa sitt eget ansvar under mattan när det gäller de som går ner i arbetstid för att vårda sina anhöriga.

Problemet är inte att man försöker sätta myten av att Alliansen nedmonterar välfärden. Problemet är att eftersom Alliansen har köpt 1990-talets modell för välfärden att de inte kan svara upp mot mytbildningen om välfärden som vänstern numera levererar dagligen. Problemet är att ingen har svar på hur framtidens välfärd ska formas för att möta den demografiska utvecklingen, med fler som kommer av naturliga skäl vara beroende av vård- och omsorg, samt de förväntningar folk allmänt har på välfärden.
För de flesta har större förväntningar på välfärden idag än vad den enligt våra modeller lyckas leverera. Tror ni någonsin att dessa förväntningar kommer avta med att fler kommer ha behov i framtiden?

Vad välfärden inte behöver för att kunna möta upp framtiden så är det mer resurser och en högre skattekvot. Vad välfärden behöver så är det reformer som möter våra framtida utmaningar. Och är det något som just 1990-talskrisen visat oss så är det att vi som medborgare är rustade för att ta oss igenom tuffa reformer. För det var just det som Göran Persson genomförde under 1990-talet. Tuffa reformer som påverkade oss alla i någon mening. Vi kan göra det igen!
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Vad betyder valfrihet för dig?

Jag kan med lätthet säga att jag önskar att debatten om valfrihet kunde ta en annan vändning än på det sätt som den förs idag. Det finns en enkel förklaring till det och det är att debatten som den förs leder ingen annanstans än att politiken har något diffust att kasta på varandra i valrörelsen.  Den har därför en tendens att ta upp andra saker än vad väljarna vill diskutera.

Det är därför inte undra på att det finns så många väljare som är osäkra idag. De har ju inga förslag som skulle kunna göra saker och ting lite bättre för en själv. Det är ju fortfarande så att troligtvis kommer väljarna välja det parti som kan svara på frågan om ”whats in it for me!”

Att det kommer undersökningar i stort sett varje dag som antingen säger att det är det fria skolvalet som är orsaken till den ojämlika skolan och segregationen. Eller att valfriheten inom vård- och omsorg innebär att hårdföra företag gör stora vinster på svaga och sjuka. Eller att valfriheten är svår för den som är gammal och sjuk att denne inte mäktar med att göra ett aktivt val. Eller alla dessa undersökningar som visar precis tvärtom. Att skolvalet ger fler elever möjligheter till social rörlighet eller att vinsterna inom skolan vården och omsorgen ligger på en nivå som är i stort densamma för andra företag som verkar inom välfärden, som byggföretag eller IT-företag. Eller att för äldre och sjuka är det väldigt viktigt att kunna välja utförare.  Det är säkert något som påverkar de politiska partiernas ställningsstagande i valrörelsen. Men knappast den vanlige väljaren.

För alla sidor kan faktiskt ordna till de undersökningar de vill ha och som svarar enkelt på komplexa frågeställningar. Det brukar gå under devisen – som man frågar får man också svar. Så är det! Men sådana riktade undersökningar är ju väldigt viktigt för partierna i valrörelsen. Ta bara detta med Vänsterpartiet som rider hela vägen ut på en undersökning som säger att majoriteten av svenska folket inte vill ha vinstintresset i välfärden. Så klart att ingen tycker det är bra, med ett vinstintresse. Men vinstintresse är faktiskt en helt annan sak än vinster och resultat i ett företag.

För mig som senaste 15 åren har intresserat mig för människans eget val står det dock klart att det är i förlusterna som människan mår dåligt. Inte att man tillför något. Därför skulle jag kunna ge ett tips till alla de som förstår och försvarar också valfrihet inom välfärden.

–          Gör egna undersökningar där ni ställer frågan till väljarna vad skulle det innebära för dig om möjligheten för dig att välja skola utförare i vård- och omsorg togs bort?

Intressant? 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

RUT är en del av framtidens välfärd

srutJag tycker debatten om RUT har kommit till vägs ände. Det är en ovärdig debatt på så sätt att Alliansen inte har förmåga att försvara sin reform och vänstern tar alla chanser i världen de har för att visa sitt förakt för andra människor arbete.

Det finns inget område tycker jag där de flesta inom politiken visar upp en sådan djup okunskap om samhällutvecklingen, välfärden och hur ”folk” idag har det i sin vardagssituation. Det måste ju bero på något märkligt fenomen, som att beslutsfattarna tänker i för mycket vi och dom-tänkande och att de inte har förmåga att sätta sig in samtidsandan.

När jag var liten var andan i samhället att det var ”fint” att vara arbetare och vi som tillhörde arbetarklassen skulle adoptera överklassens beteenden. Det innebar att i det samhället jag växte upp i var arbetarklassens kvinnor hemmafruar och att de tillbringade den mesta tiden med att städa och sa till oss barn mest hela tiden ”att gå ut och lek”! Sen skulle vi också visa tacksamhet för hur bra vi hade det som slapp krig, fick gå gratis i skolan och inte behövde leka med kottar. Våra fäder hade en ganska lugn tillvara på hemmafronten då de kunde komma hem från jobbet på BACHO till dukat bord, med att städeriet och tvätten var gjord av hemmafrun. Det som avlastade vår tids familjer var oftast att mor- och farföräldrar fanns tillgängliga för oss barn. För på den här tiden fanns ofta våra mor- och farföräldrar i vår närhet.

Det låter som en tillvaro för hundra år sedan. Men det är faktiskt inte så länge sedan, drygt fyrtio-femtio år sen. På den här tiden fanns det inte ens en offentlig välfärd i form av hemtjänst t ex. Det där med hemtjänst började först utvecklats under 1970-talet och det ett svar på att kvinnorna började mer och mer göra sitt inträde på arbetsmarknaden. Hemmafrun försvann nog fortare än något annat fenomen tidigare har gjort. Innan industrialismen var det sällan kvinnorna var renodlade hemmafruar som tog hand om sina barn om man inte var s k bourgeoisie.  I det gamla bondesamhället jobbade män och kvinnor oftast lika mycket för det var nödvändigt.

Vår samtid ser ju lite annorlunda ut idag. Hemmafruarna är få, kanske snart utrotad. Oftast bor mor- och farföräldrar längre från sina barnbarn och gör de inte det är de ofta yrkesverksamma själva. Det är inte fint längre att vara arbetare och adoptera överklassens beteende. Idag är det fint att vara medelklass, ha en högskoleutbildning och leva som bobos (borgerliga bohemer). Man skaffar barn allt senare och man ska jobba heltid och sen finns också ett socialt tryck på en att man ska vara framgångsrik, medveten och leva ett redbart liv. Ens ungar verkar dessutom var födda som en klon av Einstein allihopa och därför inte behöver tillägna sig något som jag känner som att socialiseras och att lära sig.

Med den demografiska utvecklingen och samtiden har vi kommit i stort sett till vägs ände med hur vår välfärd är utformad där vi styr välfärdens resurser efter de med behov. FÖR BEHOVEN HAR förändrats. Folk nöjer sig inte längre med att få en biståndsbedömd insats för att uppnå skälig levnadsnivå. Särskild levnadsnivå, som politiker har beslutat om vad den ska ligga. Det är i det sammanhanget som RUT kommer in i tillvaron.

De här myterna om vilka det är som använder sig av RUT gör mig illamående. När man dessutom som folkvald politiker kastar sig med fraser som att det är överklassen med vidsträckta trädgårdar som behöver hjälp med att sköta matsilvret tycker jag inte man förtjänat ett förtroende som folkvald politiker.

Jag jobbar med RUT. Jag jobbar i ett företag med kollektivavtal och sjysta villkor för sina anställda. Än har jag aldrig haft ett uppdrag hos någon ”överklass” med en vidsträckt trädgård som behöver hjälp med matsilvret.

De flesta jag haft uppdrag hos är äldre personer, som inte fått den hjälp de behöver genom hemtjänsten, som inte kan lasta sina barn med att de behöver hjälp, när deras barn jobbar heltid och har egen familj. Det är barnfamiljer som prioriterar sina familjer och sina gamla föräldrar mer än prioriterar städning. Det är äldre och funktionsnedsatta där anhöriga kanske köpt tjänster för att personen själv kanske inte förmår att se att de behöver hjälp ens. Det är också ganska många ungkarlar som prioriterat bort städning. Det är rika och fattiga men de flesta är nog medelklass som har svårt att få ihop ”livspusslet” genom att de jobbar heltid och vill hellre umgås med sina gamla föräldrar än att städa och hjälpa dem i vardagen. Eller så vill de prioritera sina barn istället för att lägga tid på städ och tvätt när de jobbar heltid.

Med den demografiska utvecklingen står vi inför stora problem att få välfärden att räcka till för alla med den modellen som vi byggt upp. Där det offentliga ska fördela resurserna till de behövande så de uppnår den subjektiva nivån – särskild levnadsnivå. Vi kommer inte ens kanske ha tillräckligt med personalresurser i framtiden för att se till att de med behov når upp till särskild levnadsnivå. Vad tror ni händer då med denna subjektiva uppfattning. Jo, den kommer att begränsas ytterligare för att personalresurserna ska räcka till.

Det är konstigt med samtiden. Politikerna vill att vi ska ha ett jämställt samhälle där fler jobbar fler timmar för att få ihop statens intäkter och kostnader. Men att stötta sina medborgare till att nå detta mål, det verkar inte vissa tydligen vilja göra. För mig är RUT inte en skattesubvention förbehållet de rika. Det är ett nytt sätt att forma välfärden, där vissa välfärdstjänster kan göras tillgängligare för var och en av oss. En nödvändighet kanske om vi ska klara våra välfärdsåtaganden i framtiden.

Sen kan jag hålla med om att de som fortfarande köper tjänster svart borde skämmas och jagas med blåslampa. Där har politiken en stor uppgift och att se till att de anställda jobbar i företag med kollektivavtal, avtalsenliga löner och sjysta villkor. Men sen borde vissa myter också punkteras som att de är bara de rika som har råd med RUT. Det är så här. De flesta betalar också avgift för sina servicetjänster genom det offentliga och hemtjänsten. Det är inga fria nyttigheter och med dagens avgiftsmodell är inte dessa avgifter speciellt låga. Maxtaxan inom äldreomsorgen är idag 1760 kronor per månad. Det innebär i det företaget jag jobbar cirka 9 timmars hjälp med städning. Jag har aldrig jobbat hos någon som har 9 timmars städning i månaden.

För mig är RUT en del av vår framtida välfärd. De politiker som diskuterar det som att de rika behöver hjälp med sina vidsträckta trädgårdar (vilka idag i storstadsregionerna har vidsträckta trädgårdar?) som behöver hjälp med matsilvret, borde inte få ha förtroendet att vara folkvalda politiker.

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Berätta hur ni har tänkt S och VP?

Ni som ska rösta i valen i höst jag hoppas ni tänker över hur det kommer fungera för kvinnors möjligheter att jobba med trygga arbetsvillkor och möjlighet till heltid om de partier som står till vänster skulle hamna i regeringsställning efter valet. För S och VP vill helst skrota RUT-avdraget. Det vill säga att ta bort möjligheten att dra av halva personalkostnaden för hushållsnära tjänster som städning, barnpassning och vissa trädgårdstjänster.  Vänsterpartiet vill helt skrota RUT-avdraget. Socialdemokraterna vill halvera RUT-avdraget. Idag kan en vuxen person i hushållet få dra av för ROT och RUT med max 50 000 kronor per år. Däremot vill inte S halvera ROT-avdraget på 50 000 kronor utan alltså bara för RUT.

Det är obegripligt att man vill göra så. Om man halverar RUT eller tar bort det helt så är det uppenbart att man slår undan benen för många kvinnor att jobba vitt under sjysta arbetsvillkor och med rätt till pension, sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring. Dessa kvinnor blir återigen hänvisade till att jobba svart kanske med ingen pension, ingen sjukersättning och inga försäkringar om olyckan skulle vara framme på jobbet. Dessutom är det ofta kvinnor med invandrarbakgrund, som har svårare att få jobb. Tycker VP och S att det är sjyst mot dessa kvinnor? Dessutom vill inte svenska kvinnor jobba med städning av någon anledning? Att jag vet att det är så beror på att jag senaste halvåret själv har jobbat extra i ett RUT-företag. Min arbetsgivare menar på det att svenska kvinnor går hellre arbetslösa än att jobba med RUT eller ens i hemtjänsten. Hur vet jag det – jo, jag har jobbat lite extra i hemtjänst också och de kvinnor som bryter på svenska är fler än de som inte gör det. I alla fall i den grupp jag jobbat i.

För några år sen kom det en rapport som visade att cirka 100 000 kvinnor går ner i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar. 100 000 kvinnor som alltså inte jobbar så mycket som de kan och vill och mister därigenom en viktig löneutveckling och en bättre pension när man väl själv ska lämna arbetsmarknaden.  Vet S och VP hur många som idag köper RUT-tjänster till sina gamla föräldrar för att slippa gå ner i arbetstid för att hjälpa föräldrarna med sådana saker som städning och tvätt? Det är ett stort antal i dag som gör det. Så de där 100 000 kvinnorna kanske hade varit 150 000 om inte möjligheten fanns att göra avdrag för hushållsnära tjänster.

Vad är S och VP idé med att göra det svårare för kvinnor att vara anställda på den ordinarie arbetsmarknaden? Vad är er idé om jämtställdheten när ni bromsar både löneutvecklingen och tryggheten för kvinnor i arbetslivet. Och varför säger inte kommunal inom LO ifrån för? Det är ju era medlemmar som jobbar i RUT-företagen?

Det hela är obegripligt? Är det av ideologiska skäl eller av oginhet och missunnsamhet, som man behandlar kvinnor i arbetslivet på detta sätt? Eller tycker man inte att tjänstemarknaden alls ska utvecklas framöver.  Det är ju ett konstigt ställningstagande när vi vet att det är tjänstemarknaden som går framåt när andra marknader går dåligt. Och varför ska vi alla i årtionde efter årtionde stötta den där manliga byggarbetsmarknaden när det trots allt behöver byggas så mycket nya lägenheter tio år framåt i tiden.  Det hela är obegripligt!

Med erfarenhet av att jobba med RUT själv vill jag upplysa S och VP att det inte är fult att jobba med RUT-tjänster. Det är fina jobb om man jobbar i ett företag med kollektivavtal och sjysta villkor. Ja, jag tycker t o m att jag gör en samhällsinsats. Framför allt bland alla de där äldre med artroser och problem med höfter och knän och ser knackigt på äldre dar. De som inte förmår men som ändå inte har rätt till biståndsbedömda insatser genom hemtjänsten. Insatser som är starkt begränsade utifrån kommunens riktlinjer för att man inte har tillräckligt med personalresurser i välfärden.

Med den demografiska utvecklingen och samhällsutvecklingen borde alla partier i riksdagen tänka precis tvärtom. Det är inom tjänstemarknaden (också den utanför de tekniska områden) som är nästa marknad att utveckla. Det för att vi ska klara välfärden framöver. Alla vita jobb är viktiga för att de ger skatteintäkter. Välfärden framöver behöver frigöra resurser – de som idag är låsta i offentlig sektor – eftersom vi inte kommer ha tillräckligt med personalresurser att tillgå.

framsida

Hur jag tänker kring detta det kan du läsa i en bok nära dig om några veckor. En bok som jag själv har skrivit och som jag gjort ett grundligt undersökningsarbete för att sammanställa. Nämligen 15 års arbete inom olika utvecklingsprojekt inom offentlig förvaltning, som äldreomsorg och LSS mm. Den sista pusselbiten i detta tänk var just att jobba med RUT och  i hemtjänst för att kunna peka på om det var ett fult jobb eller inte.

Vad är då bokens titel? Jo – Frigör resurserna och öka drivkrafterna! Jag ska skicka ett exempel både till S och VP när den kommer från trycket. Jag tycker ni ska läsa den och sen kanske ni förstår att det kanske inte är en bra idé att vilja skrota RUT utan tvärtom. Det vi behöver istället göra är att bygga ut RUT .

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att lägga ned flygplatsen löser inga problem

Björn Sjögren, ordförande för Bromma socialdemokrater skriver i Mitti Bromma den 18 februari att den enda möjligheten för att möjliggöra nya bostäder och vettiga trafiklösningar är att flygplatsen läggs ned. Detta oavsett att bryta avtalet mellan staden och staten skulle kosta miljarder av skattebetalarnas pengar.

Jag tycker precis tvärtom. Det vore direkt olämpligt och orimligt att lägga ned flygplatsen med syfte att möjliggöra nya bostäder och trafiklösningar i området. Orimligt är det för att bryta avtalet mellan staten och staden skulle inte bara kosta åtskilliga miljarder för skattebetalarna, utan också för att marken behöver saneras om flygplatsen läggs ned. Saneringsåtgärderna skulle vara väldigt kostnadskrävande och ta lång tid i anspråk. Att bygga en ny stadsdel i området skulle sannolikt ta tiotals år innan första inflyttning och bostäderna skulle bli väldigt dyra.

Jag instämmer i att trafiksituationen är mycket ansträngd i Bromma och att detta inte bara handlar om Brommaplan. Men att tro att trafiksituationen skulle bli bättre om man lade ner flygplatsen och byggde bostäder gör att förslaget är direkt olämpligt. Att kollektivtrafikförsörja området blir svårt och tusentals nya boenden skulle sannolikt innebära tusentals nya bilar. En besvärlig trafiksituation skulle istället bli kaotisk.

Dessutom behövs Bromma flygplats som en citynära flygplats. Flygplatsen har en stor betydelse för hela Stockholms näringsliv och arbetsmarknad. Flygplatsen bidrar till ett vitalt företagsklimat i stadsdelen och det kommer många Brommabor till del.

Alliansen har pekat ut vad 140 000 nya bostäder kan byggas fram till 2030. Många av dessa nya bostäder kommer att byggas i Bromma. Alliansen har dessutom förslag på hur de nya bostäderna ska kollektivtrafikförsörjas. Med renoveringen av gröna linjen, nya tvärbanor till Solna station och Kista och med förbifart Stockholm kan vi göra en ansträngd trafiksituation lite mindre ansträngd. Att lägga ner flygplatsen för att bygga nya bostäder löser inte ett enda problem i området. Det är tvärtom, det vore direkt olämpligt och orimligt.

Maria Hagbom, ordförande Brommamoderaterna

Intressant?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skatter till för vem och vad?

Läser en av de märkligaste krönikorna på länge i Aftonbladet. Det är Alex Schulman som skriver ”Alltså. Jag är för högt skattetryck. Det gör mig varken till sosse eller moderat. Jag är numera socialdemoderat.”   I artikeln går Alex Schulman inte bara in på att han själv är för ett högt skattetryck och att andra ”rika” också bör vara det. Det ska tydligen gynna de fattiga tror han sig veta. Som jämförelse till den individuella rikedomen eller fattigdomen drar han detta med bolagsskatter och hyllar företag som betalar ”mycket” skatt i landet för det gynnar landet och också världen.

Jag själv undrar ju lite vad han får kausaliteten från att höga skatter skulle bidra till att fattiga får det bättre. Det ligger någon slags public choise tänkande kring Alex Schulmans tyckande.  Det är ju ändå på det sättet att skatter ska tas ut av medborgarna för att finansiera det som man genom demokratiskt fattade beslut kommit överens om att vi gemensamt ska finansiera? Inte att vi ska finansiera av välvilja det som Alex Schulman tycker är behjärtansvärt.

Fritänkaren

Jag läser en otroligt intressant biografi just nu om ekonomen Sven Rydenfelt  – Fritänkaren – av  Nils-Eric Sandberg.  I boken staten och makten skriver Sven Rydenfelt om public choice som ”Den långa rad av regleringar vi har är samtidigt dirigeringsinstrument, varmed regeringen i enlighet med sina värderingar och intentioner i viss utsträckning styr produktion och konsumtion.  Utgångspunkten för regleringsivern är att medborgarna inte förstår sitt eget bästa” .

Vidare:

Eftersom satsen är att människorna inte förstår sitt eget bästa utgör den djupaste principiella motiveringen inte endast för det s k regleringssamhället utan även för diktatursamhället, är en närmare granskning av dess teoretiska hållbarhet motiverad.
Människor förstår inte sitt eget bästa, menar man. Men allvarligt talat, är inte medlemmarna i regeringen och de övriga ”översåtarna” människor? Om de inte förstår sitt eget bästa, kan man då rimligen förvänta, att de bättre ska förstå andras bästa?
Eller är det månne så att reglerarna räknar sig själva som någon sorts övermänniskor, vilka inte faller under beteckningen ”människorna”? Om så är fallet, vilket tycks vara enda förklaringen, så är det minst av allt någon demokratisk uppfattning.
Men om det nu verkligen vore så att endast en viss minoritet av regleringsmänniskorna hade tillräckliga förståndsgåvor för att fatta de djupare sammanhangen, bedöma vad som är gott eller ont etc, hur kan de då låta människorna i gemen i stort sett på egen hand fatta sådana för livet avgörande beslut som att välja yrke, äktenskapspartner, arbets- och boplats, politiskt parti och religion? Hur vågar man låta dem i stort sett själva välja sin andliga och lekamliga spis, sina fritidssysselsättningar o s v? Och framför allt – hur vågar man låta dem själva via allmän rösträtt välja sina styresmän? Om människorna inte förstår sitt eget bästa bör en demokrati grundad på allmän rösträtt vara en alltför riskabel styrelseform?

Att ta ut skatter från medborgarna är ett sätt att reglera folkets produktion och konsumtion. Att tycka att höga skatter på både företag och individen är ett bra sätt att ta från de rika och ge till det fattiga måste vara det mest naiva uttrycket för att helt enkelt sätta sig över alla andra och hävda att människorna inte förstår sitt eget bästa.

På detta sätt tycker jag visserligen att fler än Alex Schulman resonerar idag, också av socialdemokrater och moderater. Men syftet är olika . För S att tillfredställa LO och tala om att vi inte gillar företag och företagare. Moderater för att medborgarna ska konsumera ”rätt saker” och jobba mer än idag. Men företagandet har moderaterna svårt att närma sig av någon anledning. I alla fall enligt Sven Rydenfelt tankar. Det är faktiskt för mig en gåta?

Varför ska man betala mycket skatt när det hämmar i stort sett både produktionen och konsumtionen, också den offentligt finansierade? Vi borde istället på allvar börja diskutera vad vi gemensamt ska finansiera och vad som ska finansieras på egen hand.  Det här med att höja skatter för att klara välfärd och skola kommer inte komma någon fattig människa till del utan tillfredställer bara maktens önskan om att reglera och få oss alla att tro att vi inte förstår vårt eget bästa.

Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Välfärden behöver inte mer resurser utan reformer.

Under senare tid har debatten om välfärden haft fokus på om resurserna minskar eller ökar. Det är inte så konstigt. Det är valår och partierna sliter i väljarna i försöken att vara alla goda gåvors givare och vinna väljarnas gunst. Samtidigt pågår ett arbete i bakgrunden, oberoende av politiken och som sätter lite andra frågor i fokus. Frågor som professionen framför allt brottas med. Det är den demografiska utvecklingen, där fler och fler blir äldre och det är sannolikt att fler framöver behöver samhällets stöd och service. Samtidigt har tiden utvisat att medborgarna idag har högre förväntningar på välfärden än vad det offentliga har skyldighet att leverera. Det här är egentligen en omöjlig ekvation men som samtliga politiker försöker lösa genom att lova mer resurser till välfärden.  Jag däremot är bestämd och klar med att vad välfärden behöver så inte är det mer resurser. Utan vad välfärden behöver är att frigöra de resurser som inte fyller den funktionen om att handla om vård- och omsorg och patientsäkerhet. Samtidigt bör vi göra den del av välfärden som handlar om servicetjänster mer tillgänglig för var och en av oss. Välfärden behöver mer reformer än att de behöver resurser.

Det är när det kommer till reformer som det blir svårt för alla. För beslutsfattare, professionen och också för ”vanligt” folk.  Men för mig behöver inte vara så svårt. Vi har alla en god förmåga till omställning och har tidigare genomfört både omfattande och tuffa reformer under 1990-talskrisen. För de flesta nedskärningarna under 1990-talet skedde inte genom att staten skar ner och man  inkasserade mer resurser till staten. De flesta besparingarna och nedskärningarna skedde genom kraftfulla reformer som dessutom godtogs av medborgarna. Inom loppet av bara fem år – mellan 1989-1994 fick vi följande reformer. Skattereformen, Kommunaliseringen av skolan, friskolereformen, LSS och LASS-reformen, Ädel- och psykiatrireformen. Den dåvarande Göran Persson regeringen krönte reformagendan med att införa det så kallade överskottsmålet när det gällde statsfinanserna 1997. Alla dessa reformer syftade bara till en enda sak. Att se till att styra resurserna till de som bäst behövde de och se till att behoven inte blev för subjektiva i förhållande till budgeten. När så möjligheten finns har dessutom lagstiftaren sett till att det finns möjligheter att skruva lite i systemen så att lagen stödjer att man vid behov när det gäller vad nivån för behoven ska ligga för den enskilde. Det är det här det handlar om när man nu tittar över till exempel assistansersättningarna. Det här systemet är helt fantastiskt på så sätt. För ingen kan någonsin peka på att resurserna inte räcker till behoven – eller förväntningarna. Vi har ju nämligen sett till att både lagreglera välfärden och rättspröva den.

Jag hävdar att vi med den demografiska utvecklingen och förväntansgapet som växer sig allt bredare har kommit till vägs ände när det gäller att välfärden är utformad på detta sätt. Vi behöver återigen genomföra reformer. Men denna gång inte för att få ordning på statens finanser. Denna gång behöver vi genomföra reformer som syftar till att öka tillgängligheten till vissa välfärdtjänster för var och en av oss, samt att tydliggöra för medborgarna vad de har rätt att kräva av det offentliga.

En omöjlig uppgift kan tyckas. Inte alls menar jag. Detta har jag skrivit en hel bok om. En bok som beskriver hur välfärden utvecklats från 1930-talet fram till idag där vi gått från att utjämna levnadsvillkoren till en välfärd efter behov. Där jag tar upp reformerna under 1990-talet och tillför vad dagens stora frågor handlar om tillgänglighet, kvalitet och skatters utformning.

Ambitiöst visst. Men inte så svårt om man som jag har en god kunskap och erfarenhet om hur välfärden är uppbyggd och dess funktionalitet. Jag vet inte riktigt när boken kommer, men det är inte så långt borta nu så var uppmärksamma.

Föresten titeln på boken är Frigör resurserna och öka drivkrafterna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Vilka är segrarna?

 Som så många andra tittade jag på Belinda Olssons fittstim – min kamp på SVT igår. Reaktionerna lät inte vänta på sig, i alla fall inte på twitter. Kommentarerna var om jag uttryckte det som så väldigt blandade, många och svåra att sortera.  I det fallet hamnade jag nästan i samma förvirring som Belinda Olsson själv befinner sig när hon gjorde programserien.

Det kanske är det som är feminismen just nu i vår tid. Det pluralistiska samhället har löst upp alltings ordning och hackat sönder den feministiska rörelsen. Idag verkar feminism vara lika många saker som det finns samhällsproblem att lösa. Det är i och för sig bra tycker jag. Men allt blir så mycket svårare när man inte längre kan stå tillsammans på barrikaderna och kräva likaberättigande när det gäller kroppslig integritet, lön och fördelning av makt. För mig är feminismen idag inte ett sätt att tolka verkligheten utan väldigt många och olika.  Det inbjuder till konflikter när det gäller tolkningsföreträdet och den som befinner sig i en bättre position än någon annan vinner ofta den kampen. Ta bara det här med sexköpslagens vara eller icke-vara.  I det fallet har feminismen många gånger kommit att präglas av en patriarkal syn. Kvinnor ses som offer och utsatta för mäns våld och det är numera fastslaget t o m i lagen.

Ändå så ser jag att alla stora frågor kommer igen på något konstigt vis. Våldet mot kvinnor måste vi kämpa mot varenda dag. Lönerna är fortfarande ojämlika när det gäller jobben. Idag är också kampen för att man ska kunna driva företag inom de kvinnodominerande sektorerna en väldigt viktig fråga när det gäller politiken. Till och med kvinnokroppen väcker fortfarande starka reaktioner och känslor. Är ni medvetna om att det är fortfarande är tabu att tala om kvinnors hormonella problem och vad de kan orsaka? Det är också tabu i många grupper att tala om att kvinnor förändras kroppsligen med ålder från att vara reproduktiva till att inte vara det. Också bland unga kvinnor? Vi vet alla om kampen mot det trådsmala kroppsidealet där inga kurvor tillåts. Att utrycka sig raljerande om kvinnors kroppar väcker i många sammanhang fortfarande avsky och indignation fast man inte kan tro det.

Ibland tycker jag att de som befinner sig i en position – oavsett om de är kvinnor eller män – tävlar om att ligga rätt i tiden när det gäller att diskutera feministiska frågor. En sådan sak är t ex när nya Moderaterna helt svängde om i kvoteringsdebatten under förra mandatperioden. Vi var ju många då som satte kaffet i vrångstrupen och frågade sig om vårt parti helt enkelt hade tappat fotfästet ordentligt. För mig är kvotering patriarkalt. Men det är ju min syn på det hela. Hur som helst! Jag uppskattar de frågor som Belinda Olsson ställer i sitt program och kommer se de resterande programmen med nyfikenhet.

Men jag ställer mig också en annan fråga. Vilka är feminismens segrar politiskt, ekonomiskt och kroppsligen under de senaste 20 åren?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I alla stora demokratier maktdelar man

Jag vill börja det här inlägget med att berätta att jag om cirka tre månader kommer att lägga ned den här bloggen. Anledningen är att jag framöver inte kommer ha varken tid, lust eller ork att hålla igång den. Då är det bättre att avsluta för min egen skull. Men jag kan säga att jag har haft både roliga och tråkiga stunder här. Vissa inlägg tycker jag själv mer om och andra tycker jag är riktigt dåliga.  Men tiderna förändras och jag förändras med dem. Men än finns det tid för mig att kommentera samtiden och samhället.

Idag kommer jag att ge min analys över opinionsläget. Under sista åtta månaderna har det inte gått så bra för de som jag håller på i svensk politik så att säga. Mitt eget parti närmar sig 20 procentstrecket och de övriga partierna i Alliansen ligger på gärdsgården. Stämningen är inte det minsta på topp. Men läget för oppositionen kan tyckas vara något bättre och där verkar stämningen vara bättre. Men om man tittar på Socialdemokraternas siffror är de egentligen ingenting att jubla åt. 34-35 procent för det gamla maktpartiet är sannerligen ingen siffra att skryta över. Som vanligt går dessutom Miljöpartiet bättre i opinionen året innan val än vad de lyckats någon gång ändå prestera i val. Vänsterpartiet har en positiv flow tycker de med att de kan hålla sitt ställningstagande att vara mot vinster i välfärden och det tror jag de gör rätt i att hålla kvar vid om de ska ha någon möjlighet att påverka framöver. Och sen har vi Sverigedemokraterna som lyckas hålla sig kring 10 procent i opinionen oavsett hur det än beter sig.

Statsvetare, opinionsbildare, partister och vanliga förstå-sig-påare i allmänhet försöker förklara opinionsläget. Naturligtvis utifrån sitt eget perspektiv. Utifrån min horisont lyckas de så där. De som däremot inte lyckas speciellt bra är partierna själva. Framför allt har partierna misslyckats med att ge sin syn på vilken/vilka frågor som spelar roll för folket och väljarna och vilken fråga de själva ska bottna i inför valet 2014. Alliansen med moderaterna i spetsen fortsätter med stor envishet att försöka driva debatten till att handla om ekonomin, jobben och regeringsfrågan. Socialdemokraterna försöker med stor envishet att driva debatten till att handla om ekonomin, arbetslösheten och skolan. De övriga partierna försöker i stort sett mest mota SD i grind. Är det konstigt att det finns så många osäkra väljare idag? Det är dessa väljare som nu alla partier försöker övertyga att de är det bästa alternativet i svensk politik.

Alliansens strategi lyckades 2006 och 2010. Trots att Alliansen inte fick egen majoritet i riksdagen 2010 hade de antagligen förlorat väljarna till (S) om inte (SD) kommit in i riksdagen. Då hade vi idag haft en rödgrön regering och Lars Ohly hade sannolikt redan varit kulturminister. Det är min analys av det hela. Strategin att det är ekonomin, jobben och regeringsduglighet kommer därför inte vara den bästa i valet 2014. För väljarna har andra frågor på sin agenda idag än vad de hade då.

Om vi för en liten stund återvänder till 2006. Kommer ni ihåg känslan när Alliansen vann valet då? Den var närmaste euforisk! Alliansen hade genom att enas äntligen lyckats bryta det socialdemokratiska maktinnehavet efter tolv år. Det på egna meriter! Ja, egna meriter på så sätt att det var politiken och jobben och utanförskapet som man vann valet på. Inte på ett missnöje med sittande regering. Sen slog finanskrisen till och den skötte Alliansregeringen på ett utomordentligt sätt. Men något hände på vägen. Väljarna började så smått inse att politiken med Alliansen var i stort ”the same” som med Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen och där har de inte betett sig som alla har förväntat sig att de skulle göra. De flesta trodde ”nog” att de skulle bli vår tids Ny Demokrati och bli tvungna att lämna efter en mandatperiod. Men (SD) har gjort precis tvärtom. De kommer inte åka ut ur riksdagen nästa val. De kommer bli starkare.

Hur kan det komma sig att det blivit på det här sättet? De flesta tror det beror på ett missnöje med politiken överlag. Visst det kan vara en orsak. Andra tror att det är för att de högerextrema finns representerade i de flesta parlamenten i Europa och att de är på stark frammarsch. Visst kan det vara så. Men om det var så att svenskarna hade samma bevekelsegrunder som européerna hade (SD) varit i riksdagen för länge sen. Vårt kynne är annorlunda skulle jag vilja säga.

De flesta som analyserar svensk politik har för mig missat en stor orsak som aldrig får en förklaring och det är att svenskarna gillar maktdelning.  Svenskarna gillar maktdelning lika mycket som amerikanerna gillar maktdelning. Det är därför USA ofta har demokrater i majoritet i Kongressen när de har en republikansk president och tvärtom.

Med detta så har Alliansen blivit för dominerande i svensk politik under de sista två mandatperioderna. Med ett stort moderat parti i spetsen och där de mindre partierna förlorat på Alliansen vänder sig inte väljarna automatiskt till Socialdemokraterna längre, för de har blivit som ett parti som alla andra och förlorat sin särställning. Väljarna vänder sig till de partier som kan rubba en stark maktbalans. Då finns det bara tre partier i riksdagen idag och det är MP, V och SD.

Orsakerna till att det har blivit så här i nuläget och att det ger utslag i opinionen stavas triangulering. Triangulering är just nu det enda (M) och (S) håller på med. Det är en döfödd strategi. Det fungerade 2006. Det fungerade mindre bra 2010. Men det kommer inte att fungera 2014. För på väljarnas agenda står idag maktdelning när det inte finns en stark Allians och en tam socialdemokrati, samt välfärdsfrågorna med skolan i spetsen. Inte ens invandringen står speciellt högt i kurs hos väljarna, som så många fått för sig. De flesta är idag positivt inställda till invandring och invandrare oavsett att Twitter försöker dilla i en del av folket något annat.

För mig som partist är det en gåta varför inte våra strateger har lagt örat till marken och lyssnar på vad väljarna går åt för håll. Varför de envisas med att hårdnackat hålla fast vid ekonomin, jobben och regeringsdugligheten. Inse att folk anser att de har det tillräckligt bra idag, ja de som har jobb i alla fall. De har råd, ork och lust att dela med sig till de som inte har det. T o m mina ungdomar hemma säger till mig ”Ja, vi har hört om arbetslinjen nu i hela vårt liv. Vi vet och kan det där”. Läget är inte alls på samma sätt som det var inför 2010. Då hade (S) en ledare med ett svagare förtroende än vad de har idag och hade en motvikt till Alliansen i det rödgröna samarbetet. Men folket ville redan då ha maktdelning. Fast inte lika många som vill det idag.

Strategerna borde tänka ett varv till. I alla stora demokratier ser folket till att maktdela!

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar