När man passerat hederlighetens gräns?

RöstmissenDet finns väl ingen som missade oppositionens röstningsmiss igår? Ja, ja jag vet att det är lite barnsligt att vara skadeglad över att ramverket vann över oppositionen. Men i det här fallet tycker jag faktiskt den brunröda oppositionen fick skylla sig själva. Om man gått ut hårt med att man till varje pris tänker ge regeringen en näsbränna – bara för att man kan – och sen inte klarar av den enklaste saken som att se till att man blir utkvittade. Då förtjänar man inte en tröst och en klapp på axeln med orden, det var ju inte direkt er bästa dag på jobbet.

Men om någon skulle fråga mig om oppositionen nu blir lite ödmjuka, slickar sina sår och går vidare? Nej, jag tror att det blir precis tvärtom. För har man än gått över hederlighetens gräns och kommit undan med det, dvs inte fått en negativ konsekvens av handlingen, så säger det  mig att man kommer göra om proceduren igen. Så den samlade brunröda oppositionen kommer ta ett nytt initiativ till att stoppa höjningen av brytpunkten i november istället. Det skulle inte förvåna mig om de gör det på SD initiativ heller. Så långt tycker nämligen jag att Socialdemokraterna har gått, med att de obstruerar mot det regelverk, som de själva har varit med att fattat beslut och koncensus kring.

Bara för att man kan?

Det är de orden som beskriver förhållandet när en grupp av människor hamnar i grupptänkande och inte har riktigt torrt på fötterna. När grupper hamnar i sådana tillstånd då blir det sällan bra. Ett stort parti som hamnar i ett grupptänkande och som driver igenom dåliga beslut, p g a att det inte tar till sig kritik och förnuft, kommer sannolikt fatta likartade dåliga beslut i framtiden.  Det hoppas jag väljarna förstår. För har man en gång gjort det och kommit undan med det, triggar det belöningssystemet. Då vill man ha en likartad belöning framöver igen. Eftersom man oftast uppnår samma resultat om man gör på samma sätt, kommer man sannolikt pröva på det hela fler gånger. För en socialdemokratisk ledd regering, som antagligen kommer belöna gruppens medlemmar med tunga ministerposter kan detta få ödestigna konsekvenser för oss alla.

Hade man istället tänkt på hur man nu framstår som parti hade man kunnat ta tillbaka sin förlorade heder och låta väljarna i valet 2014 avgöra om de ville ha en sänkning av brytpunkten för statlig skatt. Jag förstår faktiskt inte varför inte S förstår det. De kan ju gå till val på andra skattehöjningar som är mer omfattande i pengar än denna. Därför denna fråga handlar om 3 miljarder. S vill ju egentligen höja skatterna med cirka 30 miljarder. Att partiet släpper de mesta av förnuftet och hederligheten för 3 miljarder är i det sammanhanget helt obegripligt.

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Har man rätt att konsumera välfärd?

Politiker från höger och vänster försöker få oss alla att tro att konflikten och debatten om välfärden handlar om vinster eller inte. Ni känner igen argumenten om att vinster går till riskkapitalister på utpekade öar medan våra skattepengar istället ska gå till skola, vård och omsorg och återinvesteras i verksamheten. Ni känner också igen argumenten om att får man inte göra resultat och vinster i företagen så hotas mångfalden och valfriheten för oss alla. För att ge lite eld till konflikten vill intresseorganisationer som stödjer respektive sida in i debatten och försöker förstärka den egna sidans argument. Samtidigt förekommer en hel del seglivade myter om välfärden som ibland blir rena skrönor och osakligheter.

Men det finns problem med bägge sidors beskrivningar av frågorna. Det är att ingen sida verkar ha sätta sig in i frågan om hur man ska se på medborgarna som är nödda och tvungna att nyttja välfärdens olika delar.  Medborgaren blir i dessa aspekten inte personer med egna tankar om sina behov utan medborgaren blir elev, patient, äldre eller funktionsnedsatt. Som argument från politikens sida säger man sig ändå sätta respektive målgrupp i fokus men att man också har rätt, som ansvarsfulla politiker, att fördela och vara effektiva med skattebetalarnas pengar. Man har alltså rätt från politikens sida (oavsett parti) att vara den som både definierar vilka behov medborgaren har, samt att försöka fördela skattemedlen till de som har detta definierade behov. Man har alltså ett tvingande monopol på hur välfärd ska utformas och dess innehåll. Vän av ordning säger nu naturligtvis att hur skulle det annars se ut? Det handlar ju ändå om våra skattemedel?

Visst är det så. Men det har smugit sig in ett problem i sammanhanget. Det är att under senare tid har medborgarnas syn på välfärden alltmer kommit att skilja sig mot politikens syn på densamma. Det har uppstått ett förväntansgap mellan vad medborgarna tror att välfärden SKA leverera och vad den FAKTISKT levererar.  När detta förväntasgap växer är det sannolikt ett större hot mot våra skattemedel och vår välfärdsmodell som vi känner den än vad vinster i välfärden är.

Samtidigt har vi som befolkning blivit vana att kunna välja inom de flesta områden. Idag väljer vi inom välfärden också. Man kanske inte skulle kunna tro det med det var faktiskt Göran Persson som banade väg för valfriheten inom välfärden. Eller banade väg är kanske att vara för positiv. Den dåvarande S-regeringen var sannolikt tvingade att genomföra vissa valfrihetsreformer under 90-talskrisen för att få till de reformer som krisen krävde. För det var kraftfulla reformer som genomfördes under 90-talet, som påverkade både välfärdens verksamheter men också privatekonomin.

Ni kommer säkert ihåg det hur jobbigt det var att vi skulle börja välja fonder själva när det gällde pensionen, eller detta med att välja el- och telebolag. En djungel var det i början . Men idag, som skrivet är, är vi vana att välja också inom välfärden. Sannolikt bidrar denna valfrihet till det ökande förväntasgapet. Det hänger också ihop med upplevd kvalitet. När den som är i behov av en välfärdstjänst känner att den inte fullt ut har ett eget val, blir man sannolikt inte lika nöjd med ett andrahandsval än med ett förstahandsval. Kvaliteten kan då upplevas vara dålig. Det är klart att får man inte plats på den förskolan som man väljer i första hand att man upplever det som att inte ”samhället” levererar och det samma gäller sannolikt äldreomsorg och omsorgen om funktionsnedsatta. Då spelar det ingen roll vilken politiker eller hur verksamheterna själva framställer sig. Förväntansgapet växer och kvaliteten upplevs som dålig.

De här förhållandena som jag beskrivit ovan håller jag nu på att formulera i bokform. Men jag tar det lite längre. Jag formulerar också ett förhållningssätt som tar fasta på medborgarnas rätt att få konsumera den välfärd som de själva anser att de har behov av. Men hur kan man göra det? Ja ett sätt är att inse att välfärdsmodellen, där politiken har monopol på att både definiera vad välfärden ska innehålla och fördela resurserna, inom vissa delar och områden, har spelat ut sin roll.  I vår samtid och sannolikt i en framtid, innebär den modellen att vi binder upp resurser. Resurser som vi istället behöver frigöra för att utveckla och minska förväntasgapet mellan medborgarna och politiken.

Då vår välfärd som vi känner den inte har uppstått i ett vakuum utan i ett politiskt sammanhang är det rimligt att också politiken går i bräschen för att frigöra relevanta resurser. I det sammanhanget är nog inte den mest lyckade åtgärden att förbjuda vinster i välfärden. En sådan åtgärd skulle sannolikt bidra till att vi istället binder upp ännu mer av resurser. Förväntansgapet skulle alltså öka ytterligare. Framtidens välfärd kommer då inte klara av att leverera vad medborgarna tycker sig ha rätt att få.

Men mer om detta kan ni läsa om i boken som kommer inom en snar framtid.

Intressant? 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Släpp loss drivkrafterna!

fr_inledningnyam_farg

Idag inledningstalade Fredrik Reinfeldt på moderaternas arbetsstämma. Den stämma där partiet ska mejsla fram den politik som vi ska gå till val på. Jag personligen, men jag är ju Äventyret Sverigepartisk, tyckte det var ett annorlunda tal för att komma från honom. Han gick i stort sett in på vad som format det moderna Sverige och vad vi kan förvänta oss av framtiden.  I sitt resonemang kände jag igen mycket av både boken Äventyret Sverige som jag läste när jag gick på samhällsplanerarlinjen om svensk ekonomisk historia och I skuggan av

I skuggan avframtiden av Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg, en av de bästa böckerna jag har läst.

Hur som helst; Kritik får man alltid för sina tal från motståndarna och från vissa som är partister. Men han rätade ut en hel del frågetecken som jag tycker ger – kanske inte den där hallelujastämningen av att nu är vi på rätt väg – men ändå en förståelse av vad som ansens vara vår tids fråga politiskt. Och det är inte någon slags ”enda – vägen- politik”, inte heller S ”tillbaka-till-framtiden-politik”. Nej i det fallet håller jag med statsministern om att den stora frågan är hur vi alla förhåller oss till kunskapsfrågan och hur vi kan förändra oss i förhållande till denna. Och då menade inte statsministern att kunskapsfrågan handlade om utbildning utan om allas vår förmåga att ställa om till en föränderlig värld.

Det här är en väldigt intressant fråga. För min tes har ju varit länge att de ”flesta” vill ha utveckling, men många hatar förändring. I en allt snabbare föränderlig värld, hur ska vi få till en sådan tanke? En fråga som jag också stött på i mitt jobb under senare tid när jag skriver på min bok och framför allt när jag har kört fast – för det har jag gjort under sista tiden.

Vi har länge i partiet förvånats över varför vi inte har högre förtroende i välfärdsfrågorna än vad vi har efter sju års regeringsinnehav. Men jag har funnit under mitt arbete med boken, att det inte är så konstigt att vi inte når ett större resultat när vi dels går i S fälla om att allt inom välfärden handlar om hur vi reglerar upp och styr resurserna till denna. Det innebär att vi i partiet t o m tänker ta ansvar för rekryteringsproblemet på så sätt att vi tror på allvar att om unga människor får ”träffa” t ex gamla människor ska ungdomar blir mer positivt inställda till ett jobb inom omsorgssektorn. Då undrar jag varför man har fått för sig det? Framför allt när det gäller unga kvinnor som lyckats bättre i skolan än vad unga män gör och som söker sig till högre utbildning i högre utsträckning än tidigare? För några år sedan hade vi fortfarande kvinnor och invandrade kvinnor som arbetskraftsreserv. Det kommer vi inte ha i framtiden.

Detsamma gäller när vi på allvar tror att höja statusen till vissa yrken handlar om att höja löner. Eller att vissa avgifter, som maxtaxor, ligger på en ”rimlig” nivå. Eller att det för varje ”skandal” droppas en ny myndighet för kontroll. Jag kan säga på rak arm att det inte är vad de som använder sig av välfärden faktiskt efterfrågar.

Jag har under senaste tiden haft ett extraarbete inom RUT och hemtjänst. De flesta jag har träffat när det gäller RUT är att de ursäktar sig för att de använder sig av hushållsnära tjänster. De förklarar gång på gång varför de valt den lösning. Jag brukar säga bara att – det är ingen stor sak. ”Det här med städa det kan vi alla och ibland har man ändå inte tiden.” Det är samma sak i hemtjänst. De gamla önskar tid! Så när jag hamnar hos någon som har lite tid mer tid avsatt och det jag får göra enligt riktlinjer mm är klart på en kortare tid, brukar jag i motsats till kommunens riktlinjer göra lite mer. Samtidigt pratar jag med de äldre och de får helt plötsligt en upplevelse att få lite tid.

I det här fallet handlar det faktiskt inte så mycket om vilken människosyn man har eller vad man har för inställning till sitt jobb. Det handlar mer om tid än vad ni kan ana.

Det är i detta jag körde fast i mitt bokskrivande där ambitionen från början var att beskriva hur ett väl utvecklat kvalitetsarbete utifrån en välfärdskonsument perspektiv. Där jag har hamnat i ett systemteoretiskt resonemang med mig själv om att allt handlar om tid. Tid att vara hos brukaren/kunden. Resonemang med mig själv om kontinuitet när det gäller omsorg/umgås och ren service som städ och tvätt. Förståelse för att vissa faktiskt har så tråkigt i sin tillvaro att den mesta tiden upplevs som en transportsträcka till döden. Eller då man lyckats locka fram ett hjärtligt skratt, att många har sagt till mig, att kan inte du komma i morgon också?

Det handlar om tid och att tiden går för långsamt.

Men är det tiden som man diskuterar på politisk nivå eller från de som bedriver opinion i områden. Nej det är det inte. Det är riktlinjer, avgifter, hur vi ska organisera, odefinierad kvalitet och kontroll. Ständigt denna kontroll.

I det här området har jag funnit att det handlar mycket om att släppa loss drivkrafterna. För mig betyder det att vi måste ha förmåga att frigöra resurser från politiken och tjänstemannakåren och släppa lös dessa drivkrafter för medborgarna själva. För om medborgarna vill köpa sig tid och politiken och tjänstemännen tror på kontroll då pratar vi inte samma språk. Då spelar ingen roll vilket parti man bekänner sig till. Vi går ändå inte i takt med medborgarna.

Men mer om hur jag tänker i frågan kommer ni kunna läsa om i min bok. En bok som har gått från att vara en handbok i kvalitetsarbete till att bli en bok om hur man släpper lös drivkrafterna inom välfärden och därigenom borgar för en högre kvalitet i välfärden generellt.

Och se där – där kom jag ur min fastkörning.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

De som är seriösa

Erik Lautmann, styrelseordförande, Attendo och Helena Stjernholm, partner, IK Investment Partners och styrelsemedlem, Attendo har skrivit en debattartikel på di.se, som jag lätt kan sympatisera med. Artikeln går ut på att vinster i välfärden debatten skymmer den debatt som egentligen borde föras om de utmaningar vi står inför när det gäller äldreomsorgen i första hand och hur välfärden framöver ska finansieras.

Jag håller med. Den demografiska utvecklingen och välfärdens framtida finansiering borde, hos seriösa politiker, vara den stora debatten när det gäller välfärden. Men nu är dagens politiker långt ifrån seriösa i den diskussionen.

Ett exempel på det var torsdagens Debatt i SVT där MPs Gustav Fridolin i studion gav sken av att vilja ha en annan ordning när det gällde äldreomsorg än vad något annat parti vill ha, samt vill se att biståndsbedömningen försvinner i vissa fall, på samma sätt som KD. Det stämmer inte. Så länge äldreomsorgen är skattefinansierade, så kommer den ges efter behov och regleras genom socialtjänstlagen. Om inte biståndsbedömningen skulle utreda behoven och därigenom fördela resurserna, så skulle det regleras på något annat sätt. Våra skattemedel är inte något för politiker att slösa med. Det är därför jag inte tror på att KDs förslag om att genomföra en förenklad biståndsbedömning kommer att falla väl ut. Regleringarna från politikerna kommer att stramas upp genom riktlinjer och lagar istället. Det är inte heller att ta frågan om äldres behov och framtidens välfärd seriöst.

I det fallet är nog jag mer inne på andra lösningar för viss del av äldreomsorgen, som t ex skulle göra viss uppgifter rätt onödiga för kommunen och biståndsbedömare att behöva hantera, samt ökar valfriheten och inflytande för den enskilde. Men mer om detta kommer man kunna läsa om i min kommande bok. Boken kommer att vara färdig inom kort så håll utkik.

Men för att återgå till det jag började med. Jag tycker det var en bra artikel Erik Lautmann, och Helena Stjernholm. Förutom en sak.

De där undersökningarna som genomförs nationellt bland medborgarna som säger att de flesta vill bo kvar hemma så länge som möjligt och när det inte går vill komma till ett hem och de som säger att de då vill kunna välja och välja bort ett äldreboende för högre kvalitet är inte representativa för gruppen äldre som bor på äldreboenden. Om man skulle fråga mig, så naturligtvis förutsätter jag att om jag blir gammal, att vill klara mig så länge som möjligt i mitt egna hem, samt om jag inte kan det – naturligtvis vill jag kunna välja själv vart jag ska bo. Men välfärdsaktörerna och politikerna tar inte i det fallet hänsyn till att när den dagen kommer då jag blir så gammal och skröplig att jag behöver samhällets vård och omsorg. Då är jag en väldigt svag välfärdskonsument, som så många andra har svårt att kanske göra ett medvetet och välgrundat val. Jag kanske också är ännu svagare att välja bort om det första valet jag gjorde inte blev som jag tänk mig.

Men den tanken har tydligen välfärdens aktörer svårt att tänka sig. Att när man är gammal och funktionerna sviktar och kanske är sjuk, att man då bara vill överleva en dag till. Alla kan ju inte vara som min gammelmormor som när hon fyllde 90 år som då slutade att handarbeta med motiveringen ”att nu har jag gjort mitt så att säga. Nu är det dags att dö”

Intressant? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Upprörande att partier genomför sina vallöften?

JSASom väntat skulle S, V och MP rasa mot, det för länge sedan aviserade 5:e jobbskatteavdraget. Det är inget konstigt i det. Jag hade inte tänkt blogga om frågan. Men det finns vissa avarter i detta raseri som jag tycker är väldigt stötande och ett stort hyckleri.

Det första som är stötande är att den samlade vänstern säger sig vara mot jobbskatteavdraget när vi alla vet att Stefan Löfven har sagt att man tänker inte riva upp det hela om de vinner valet. Det är rent hyckleri att hantera frågan på detta sätt. Det säger något om att vänstern är mer sugna på makt än att egentligen förändra något för medborgarna generellt.  Sen så tror jag också att S är mycket, mycket medvetna om att jobbskatteavdragen tillför energi i ekonomin och det är nog den största anledningen till att man inte vill ta bort jobbskatteavdragen, är att man är fullständigt medveten om sambandet.  Man kan vara oense om exakt hur många jobb jobbskatteavdraget bidrar med. Men man är nog väldigt ense om att detta tillför energi i ekonomin och att fler tycker det är värt att jobba lite mer med jobbskatteavdrag än utan.

Det andra som är väldigt stötande är när vänstern – lite allmänt sådär – ställer behövande grupper mot varandra. I det här fallet att låginkomsttagare, som kanske många gånger lever på marginalen, får behålla lite mer av sina egna intjänade pengar. Det har uttryckts som att förra veckan hade vi inte råd med barn med särskilda behov i skolan, men idag har vi råd med skattesänkningar. Vilket hyckleri när vi alla vet att det 1. Är olika budgetar. Den statliga och den kommunala. 2. Det var en samlad opposition i utbildningsnämnden i Stockholms stad som röstade för förändringarna av ersättningsmodellen för barn med särskilda behov i skolan. Det är hyckleri att vänstermänniskor i det här sammanhanget försöker ge sken av något annat.

Sen verkar det vara väldigt upprörande för oppositionen att Alliansen genomför de vallöften de gav svenska folket inför valet 2010. Man måste fråga sig om det är S,V och MPs strategi inför nästa val att lova något, som de sen inte tänker sig att genomföra för att de som sitter i opposition då (om olyckan skulle vara framme och vi får ett maktskifte) tycker att partierna i regeringsställning, inte borde genomföra sina vallöften? Det känns ju tryggt att vi kommer få en regering som genomför reformer utifrån dagsform och inte utifrån sina egna vallöften?

Till slut tycker jag att väljarna istället borde fråga den samlade vänstern om på vilket sätt de skulle förbättra/förändra välfärden i förhållande till Alliansen om de vinner valet 2014. De flesta skulle då upptäcka att skillnaderna i både synsätt och vad som ska göras är väldigt, väldigt små mellan blocken. Troligtvis vill inte den samlade vänstern att sådana frågor ska ställas. Men det vore mer hederligt om de fick svara på detta innan du som väljare lägger din valsedel i kuvertet. Det är nämligen väldigt viktigt om vi får en regering som försöker stimulera, tillföra energi till vår ekonomi eller en regering som i allt väsentligt försöker göra det motsatta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Varför håller Lundbergs så hårt på protokollet?

3Jag förstår inte varför inte Lundsberg kan bli som Europaskolan i Strängnäs. Det är också en stiftelse, men de har skiljt inackorderingen från själva skolan och många elever bor antingen inackorderade hemma hos privatpersoner eller i hyrda lägenheter under sin studietid. De är 16 år när de börjar där och de flesta (i alla fall när våra tjejer gick där) kommer från andra kommuner än Strängnäs. De där 16-åringarna växer upp för att utvecklas till väldigt bra och ansvarsfulla personer – mot sig själva. Det är en sak att bo hemma i hemmets lugna hägn, än att ge sig ut bland det okända när man är ung. Det var rätt skönt för oss som föräldrar också att de bodde borta några år mitt i tonåren.

De har inte de problemen med kamratfostran som de har på Lundsberg och de har inte den socialisering in i ett mönster som Lundsberg har. Däremot har de en fantastisk utbildning och människor som blir vänner för livet, oavsett om de sen bor överallt i världen.

Framför allt är det en skola som erbjuder också de barn som inte är födda in i någon ”klass” en fantastisk utbildning och när det gäller min egen dotter så gick hon till slut ut California State University som tredje procent bästa student i San Francisco. Det är bra jobbat för att vara född in i en familj med ingen studietradition (jag och min styvsyster de enda som läst på universitet) och dessutom läsa i ett annat land.

Men sen kan man ju faktiskt fundera på vad riksdagen tänkt sig när de undantagit föräldrarna sitt ansvar, som fostrare av sina barn under tiden de bor på Lundsberg från 15-16 år. För skillnaden är att man har ansvar för sina barn när de bor inackorderade hos privatpersoner eller i egna lägenheter ute på ”stan”. Barnen får ju följa de regler som gäller  som alla andra människor i samhället. På Lundsberg har de ju någon slags ”dadda”. En ”dadda” som inte tydligen inte lyckats att visa vägen för ungdomarna så att de kan ta ansvar för sig själva. Skrota internatdelen Lundsberg och låt föräldrarna ta sitt ansvar för sina barn, oavsett om de bor utomlands eller i en annan kommun. Man kunde ju aldrig tro att Lundsberg med sin stämpel kunde missa att nån-annanismen brukar vi tillskriva de som skyller från sig sitt ansvar.

Jag förstår inte varför man håller så hårt på protokollet på Lundsberg?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Aftonbladet och verkligheten är inte överens!

aftonbladetSom bekant har Aftonbladet startat ett uppror mot det kommande femte jobbskatteavdraget, som statsministern aviserade om i sitt sommartal i lördags. Upproret går ut på att i en förenklad beskrivning av verkligheten göra gällande att det kommande femte jobbskatteavdraget kommer att sänka resultaten i skolan ytterligare. Att det enda som kan rädda den svenska skolan (i jämförelse med andra länder) är att de 16 miljarder som det femte jobbskatteavdraget, som staten skulle låta den enskilde själv få ha kvar av sina förvärvade pengar, istället skulle öronmärkas för skolan. Då skulle också resultaten bli bättre och vi skulle kunna bygga landets konkurrenskraft på kunskap.

Det finns vissa problem med Aftonbladets Karin Pettersson beskrivning av verkligen. Karin Pettersson skriver följande

Det finns dock ett större problem med Reinfeldts skattesänkningar än att de är ineffektiva.

Det är att de steg för steg förstör förut­sättningarna för en anständig välfärd, för en politik med ambitioner att utjämna.”

Socialdemokraterna har inte sedan 80-talet själva fört en politik som handlar om att utjämna. Deras politik har sen Göran Perssons dagar i stort sett gått ut på – efter behov. Läs mitt senaste inlägg om detta. Att då få det att framstå som att Socialdemokraterna i valet går fram med en politik som utjämnar skillnader är uppenbart att förvilla.

Vidare skriver Karin Pettersson att skattesänkningarna skulle vara ineffektiva. På vilket sätt då undrar jag? Verkligheten är att sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har både grundskolan och gymnasieskolan tillförts mer pengar per elev, vilket Hanif Bali idag redovisar på sin blogg.

Om välfärden överlag har tillförts mer pengar än någonsin tidigare, trots att vi genomfört skattesänkningar på så sätt att låg- och medelinkomsttagarna har fått behålla mer av sina förvärvade pengar, vad ligger ineffektiviteten i det? Det är ju ganska uppenbart att problemen i skolan handlar om annat än pengar. Jag kommer inte gå in på detta i detta inlägg. För det är mer komplicerat att diskutera i ett förenklat blogginlägg. Eller i en ledarartikel som Karin Pettersson gör. Det är snuttifiera verkligheten. Skolan förtjänar en mer ansvarsfull diskussion än så om vi i framtiden ska, som nation, kunna konkurrera med kunskaper.

Det jag kan hålla med om är att det är problematiskt att inte fler vill bli lärare överlag. Men det är också problematiskt att inte fler vill utbilda sig för att jobba i vården och omsorgen. Söktrycken till de utbildningar som syftar till att kompetensförsörja välfärdsjobben har minskat de senaste tjugo åren. Att det är så beror sannolikt på fler faktorer än lön och resurser. I det fallet så skulle inte 16 miljarder tillföra någonting för att förändra situationen. Så Karin Pettersson – att öronmärka ett femte jobbskatteavdrag till skolan – det om något vore en väldigt ineffektiv användning av skattemedel. Det hoppas jag att varje väljare i det här landet förstår.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Göran Persson banade väg för valfriheten

200px-Göran_PerssonDet är mycket prat om det här med valfrihet och vinster i välfärden, samt om icke-kommunalt/landstingsdrivna verksamheter ska få göra vinster i sitt företagande om de jobbar i relation till brukarna av välfärdstjänster och eleverna skolan. Vänstern vill, som de flesta vet, förbjuda vinster i välfärden för den del som jobbar i relation med brukarna och eleverna. De tekniska delarna ska fortfarande kunna produceras av privata företag som kan göra vinst. Alliansen vill utveckla valfriheten men komma på sätt att kontrollera företagens vinster och Socialdemokraterna – ja hvad vilja Socialdemokraterna? Lite valfrihet och mångfald kan tillåtas bara man lyckas med det som Alliansen vill – att kontrollera vinsterna i företagen.

Jag skriver just nu i slutfasen på en handbok i kvalitetsarbete inom välfärden. Ofrånkomligt måste man också då komma in på det här med valfriheten och vinster i välfärden utifrån ett nuläge. Samtidigt måste man ju för att förstå varför nuläget ser ut som det gör sätta sig in i hur välfärden har utvecklats genom åren. Det finns också väldigt mycket historiskt att ta del av, som beskriver hur socialpolitiken och välfärdspoltiken utvecklade i samklang med den övriga samhällsutvecklingen fram till 1990-talets stora kris och den stora budgetsaneringen. Men väldigt lite forskning och dokumentation om vad som hände då, samt vad det innebär för nuläget.

Men i mina efterforskningar har jag kommit fram till att Göran Persson var en väldigt smart politiker. Han lyckades med budgetsaneringen under 1990-talet genom att genomföra omfattande reformer inom välfärden mellan 89 – 95. Det började med kommunaliseringen av skolan 89, skattereformen 91, ädelreformen 92, LSS/LASS 94, pensionsreformen 94, psykiatrireformen 95. Samtliga reformer syftade i stort sett till att socialpolitiken och välfärdspolitiken skulle gå från att utjämna inkomstskillnaderna och öka levnadsstandarden generellt, till att välfärden ska ges till den enskilde efter behov. Men det smarta är inte att Göran Persson lyckades genomföra dessa reformer och komma ut som en smart och stark politiker från denna era. Utan att Göran Persson kom på att det enda sättet han skulle kunna få acceptans bland medborgarna för reformerna var att man lovade medborgarna att införa valfrihet och mångfald i samhället generellt och också inom välfärden. Det hela började sannolikt med att TV, radio, tele och el-marknaden avreglerades. Den stora grejen inträffade dock när pensionsreformen genomfördes och den enskilde själv skulle få placera en del av sina intjänade pensionspengar i PPM-systemet.

Det var alltså Göran Persson som banade väg för valfrihet och mångfald. Det skulle därför förvåna mig mycket om Stefan Löfven kan ta avstånd från dessa principer för att möta V när det gäller frågan om vilka partier man kan tänka sig att bilda regering med om S blir största parti efter valet 2014? För idag har Annie Lööf gått ut i Expressen och sagt att Alliansen kommer bilda en tydlig opposition om de förlorat valet. Om detta stämmer så stänger Alliansen dörren för Stefan Löfvens försök att splittra Alliansen efter valet och bilda regering med Miljöpartiet och något av de mindre partierna i Alliansen. Det kanske inte i är så smart att hålla tyst som Stefan Löfven gör för att han tror att Alliansen idag är stukad för att de mindre partierna ligger risigt till i opinionen. Mycket hinner hända ännu innan valet och jag tror att ”intresserade” väljare vill ha svar åtminstone på hur S ska lösa någon av de utmaningar vi står inför när det gäller välfärden också. Inte bara ett hummande om att svar kommer i god tid före valet. Har de så svårt i det där stora partiet att veta vad de vill?

Sen vill jag lägga till en liten detalj kring det här med hur välfärden ges generellt. Alliansregeringen har behållit principerna om att välfärd ska ges till den enskilde efter behov. Det är faktiskt inte så stor skillnad mot Göran Perssons regeringsår, förutom att vi genomfört sjukförsäkringsreformen och infört RUT-tjänster. Välfärden ges fortfarande efter behov. Att oppositionen i det fallet försöker förvilla väljarna i dessa frågor är bara en naturlig del av det politiska spelet. Själv är jag ju av den uppfattningen att väljarna inte är dumma.  Därför tycker jag alltid det är mer intressant med politiker som strider med fakta! Inte de som vill förvilla och inte de som hela tiden talar om att motståndarna är dumma och dåliga. Väljarna är inte dumma – de vet att detta bara är en del av det politiska spelet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Alla borde ha en Mörksugga!

Nu har vi återvänt till Stockholm efter två veckor på landet. Maken har haft semester och jag som egen företagare har aldrig någon egentlig semester. Men förutom att skriva lite under dessa två veckor har jag också gjort annat, som att tillverka min egen Mörksugga i betong.

Mörksugga

Mörksuggan är från början ett folkväsen som fått stark förankring i Dalarna. Från början skrämde föräldrar sina barn med att mörksuggan skulle komma och ta dem om de inte höll sig inne efter mörkret infallit och det okända härjade i skogarna. Ett effektivt sätt antagligen. Efterhand har mörksuggan kommit att bli förknippad med att hålla ondskan borta. Nu står vår egen 50 cm höga och 50 kg tunga mörksugga och vaktar vår gård i Dalarna.

Trots att jag inte tror på folkväsen, så är det ändå lite charmigt tycker jag. Lika väl som man kan ha trädgårdstomtar och trädgårdstroll kan man ha en mörksugga tycker jag.

Jag kan tillverka dessa på beställning om det är någon som tycker de är charmiga. De är gjorda i cement och som sagt väger 50 kg. Därför är 50 cm mörksuggan den största jag kan tillverka, men mindre går också bra. Om ni vill beställa en kan ni skicka ett mail till maria.hagbom@bredband.net och få prisuppgifter och gestaltning mm.

För övrigt står hösten för många andra intressanta projekt för mig. Jag ska se till att få min bok tryckt och har lite andra roliga projekt att se fram mot. Det politiska börjar också bli väldigt intressant med start från hösten. Det är alltså en intressant tid vi går till mötes och det känns bra.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är i förlusterna man mår dåligt

Handicapped_Accessible_sign.svgFör att kunna genomföra reformer inom välfärden borde de flesta av oss, som i många olika sammanhang är beslutsfattare, inse att människor alltid mår dåligt av förluster (oavsett vilken förlust det handlar om), samt att de flesta vill ha utveckling men sällan förändringar. Eller så vill de flesta ha långsamma förändringar. Fler är i det sammanhanget konservativare än vad många tror.

Därför är det inte speciellt framkomligt att t ex dra ned på antalet assistanstimmar för personer som är i behov av assistans och som tidigare har blivit beviljad fler timmar än vad försäkringskassan senare har kommit fram till att personen behöver, p g a av att reglerna eller riktlinjerna har skrivits om.

Det här är ju ganska enkel matematik. Om en person tidigare har blivit beviljad assistansersättning motsvarande 35 timmar i veckan och haft det i cirka 5-6 år och sen gör FK en ny bedömning om att personen bara behöver 20 timmar i veckan, då är det inte konstigt att protesterna kommer och man får en hård kritik.

Jag hade en gång en kollega, femton år äldre än jag, som kommenterade det nya pensionssystemet utifrån att kollegan var lurad av staten. När kollegan hade gått ut i arbetslivet som ung och utbildad hade staten lovat honom att han vid 65 års ålder skulle vara lovad en pension enligt ATP systemet och om han i sin tur lovat att jobba så många år så skulle dennes ATP-poäng göra att han kunde leva ett bra liv på ålderns höst. Sen mitt i arbetslivet och med cirka 15-20 år kvar av detta, ändrar staten sig och inför det nya pensionssystemet. Ett system som kollegan inte var intresserad av eller ens förstod nyttan med. Dessutom skulle det med premiepensionssystemet vara väldigt svårt att uppfatta vad hans framtida pension skulle hamna på. Men kollegan förväntade sig en mycket lägre nivå på sin pension enligt det nya systemet än han skulle fått med ATP-systemet. Staten har lurat mig och jag kan aldrig på något sätt ställa tillbaka det hela så jag får vad jag från början lovades mig när jag utbildade mig och gick ut i arbetslivet, sa kollegan.

Det är på samma sätt när det gäller det här med att reformera systemen internt genom att man skriver om vad som är skäliga levnadsvillkor i riktlinjer och regler och begränsar och drar ner på antalet timmar eller insatser. Personen känner sig lurad och därigenom mer utsatt av myndigheterna och av beslutsfattarna. Då spelar det inte heller någon roll att tjänstemän och beslutfattare hävdar att det inte skulle vara någon egentlig praktisk förändring när det gäller just skäliga levnadsvillkor. Det är beslutet på papperet som gäller. Har man tidigare haft 35 timmar i veckan i assistansersättning och sen bara blir beviljad 20 timmar i veckan, så är det en förlust för den enskilda personen. Det är i förlusterna man mår dåligt och känner sig utsatt.

Med detta skulle jag vilja att de flesta tänker ett varv till när de fattar beslut av denna karaktär och inser att det inte är speciellt framkomligt att dra ner på stöd och insatser för personer på det här sättet. Varför det är en sådan här utveckling och förändring just nu har jag svårt att förstå överlag. Jag förstår att LSS-insatser och LASS-insatser är dyra insatser för samhället. Men jag tycker att man jobbar från fel håll när man drar ned assistansersättningarna för de funktionsnedsatta – en grupp som redan idag har svårigheter på arbetsmarknaden och har svårt att hitta arbetsgivare som vill anställa. Den här utvecklingen kommer obönhörligen försvåra för gruppen funktionsnedsatta ytterligare. Det blir en ännu värre negativ spiral av det hela och vi kommer framöver få ännu svårare att kunna få arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning om de inte kan få samhällets stöd att kunna delta i arbetslivet och därigenom kunna vara delaktiga i samhället på samma villkor som vi andra kan. Nej, jag tycker beslutsfattarna ska titta över igen det där med att FK drar ned på antalet assistanstimmar för personer med funktionsnedsättning.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar