Digitalisering och relationsmyndigheter fungerar dåligt!

SVD rapporterar att Försäkringskassan (FK) kan ha felaktigt betalat ut så mycket som 4 miljarder i assistansersättning. Naturligtvis utbryter en intensiv debatt om frågan. Med all rätt. Jag ställer mig frågan själv hur är det möjligt att en myndighet, som hanterar en detaljerad tvingande lagstiftning och hanterar miljarder av skattebetalarnas pengar kan betala ut 4 000 000 000 av skattebetalarnas pengar?

Nu ska vi vara ärliga. Det är fler myndigheter som gör felaktiga saker för skattebetalarnas pengar och som sällan når de mål som man är satt att uppnå. Arbetsförmedlingen (AF) är en sådan myndighet. Polisens misslyckanden likaså. För att inte tala om Transportsstyrelsen, vars skrämmande misstag kanske kostat oss alla i form av vår individuella och landets säkerhet. Man måste suga på det hela när man har ett helikopterperspektiv på våra myndigheter. Många av de gör inte vad de är satta att göra för våra pengar. Detta kostar oss alla otroligt mycket. Pengar som går in i statskassan och som borde gå tillbaka till oss med vändande knapptryckning i form om att skapa ett bättre samhälle. Det som alla våra politiker pratar om dagligen.

Många förfasar sig över förfallet inom våra myndigheter. Men förfasan verkar mer handla om att om man bara röstar på rätt politik så kommer alla problem lösas. Det tror jag är den sämsta sanningen faktiskt. Vissa säger att det handlar om att myndigheterna politiseras. Det vill jag ta med en nypa salt, då våra myndigheter styrs av lagar, som riksdagen fattar beslut om. Andra har pekat ut tjänstemannaansvaret – eller mer – det obefintliga tjänstemannaansvaret som boven i det hela. Nu börjar vi komma lite närmare pudelns kärna. Men vi är långt ifrån förståelse om det hela.

En vän jag har skrev om det hela.

”Särarten jag talar om är en förvaltningstradition som i modern tid bygger på konflikträdsla och en beslutsångest som dämpas med olika typer av intyg, projekt och samordnare.

Ett läkarintyg gärna kompletterat med intyg från olika typer av vårdpersonal öppnar pärleporten. Intyg från Polisen fungerar det med.

Då kan man hoppa över bostadskön i Stockholm även om man inte har bott här tillräckligt länge för att vara med i den. Då kan man få uppehållstillstånd med grund i särskild ömmande omständigheter, då vården i Sverige för barn är bättre än den i tredje land.

Då kan man anställa familjemedlemmar från tredje land till att ta hand om sitt barn och därmed säkra att de har tillräckligt inkomst för att i sin tur få uppehållstillstånd.”

Jag jobbade inom LSS mellan 2000-2002. Ett komplicerat arbete, som handlade om att jag skulle lägga ner en intraprenad som transporterade personer som hade daglig verksamhet mellan deras boende och till deras dagliga verksamhet. Det var rätt många personer det handlade om, c a 500, som transporterade varje dag. Transporterna fungerade dåligt rent kvalitativt. Det var bråk på bussarna och logistiken fungerade inte riktigt. Socialförvaltningen i Uppsala var väldigt framåt på denna tid när det gällde LSS. Engagerad ledning, som pratade mer normalisering, dvs att dessa personer som var beviljade LSS, skulle så långt som möjlighet känna sig som alla andra. Som du och jag med jobb och bostad och egenmakt.

Det var ett komplicerat jobb och jag gick hårt åt personligen när intraprenaden kämpade med näbbar och klor för att de inte skulle läggas ned. Att de inte uppnådde kvalitet i sitt resande for förbi dem, som att det inte hade någon som helst betydelse.  Vi lyckades till slut ändå att upphandla transporterna på den öppna marknaden. Trots att upphandlingschefen sa till mig att ingen kommer lägga anbud, då jag ställde för höga krav på resandet för personerna. Mitt svar var till honom.
– Jodå, där man kan tjäna pengar finns det alltid de som vill utföra.

Det stämde, vi kunde t o m neka några bolag som vi inte tyckte uppnådde kvaliteten. Jag lyckades också sätta en ny organisation för hur beställningarna av transporterna och logistiken fungerade för dessa resor innan jag slutade min tjänst. Sen hörde jag att de hade lite problem med implementeringen efter att jag slutat. Men att det blev bättre när chefen hade tittat över det hela och funnit att avtalet var så pass bra utformat att följde de bara det hela så skulle det fungera. Vilket det verkar ha gjort.

På detta sätt fungerade myndigheten mellan 2000–2002. Vi pratade normalisering och kvalitet. Vi pratade sällan timmar och pengar.

Idag är det precis tvärtom och jag ställde mig frågan hur det kan ha blivit så här. Hur kan det ha blivit så här bland alla de myndigheter som jag benämner som relationsmyndigheter. Dvs de myndigheter som har med allmänheten att göra och utsatta i synnerhet. FK, sjuka och funktionsnedsatta. AF arbetslösa och funktionsnedsatta. Polisen hela allmänheten och brottsutsatta.

Varför har det blivit så att den administrativa bördan tagit över myndigheternas tankar och arbete mer än att försöka uppnå sina mål och ge resultat? Hur kommer det sig att FK kan betala ut 4 miljarder felaktigt? Hur kommer det sig att AF inte längre förmedlar jobb? Hur kommer det sig att polisen jagar statistik istället för att rent konkret försöker klara upp brott?

Jag ska återigen ta ett exempel från min egen verklighet. I våras hade vi inbrott i våra förråd på landet. De hade tagit vartenda verktyg och varenda maskin som vi behöver och hårt jobbat för att skaffa oss till landet. Naturligtvis ringde vi polisen och anmälde inbrottet. Polisen tog mot anmälan, men sa direkt i telefonen till oss att de inte kommer att undersöka brottsplatsen. Att vi skulle få en anmälan och där man kommer ange att man lägger ner förundersökningen direkt då ingen gärningsman kan hittas. Att vi skulle upprätta en godslista över det som var stulet och skicka till polisen och höra av sig till vårt försäkringsbolag för att få ersättning.

Att vi kände oss kränkta och att varje verktyg och maskin nu måste återställas för att vi ska kunna vara på landet. Dessa känslor och strulet med nya saker, fick vi hantera på egen hand. Trots att vi varit utsatt för brott.

Det är detta som jag tror är sanningen när det gäller vad som händer inom våra myndigheter och våra förvaltningar numera. Det administrativa har tagit över målen och resultatet. Det personliga mötet, där man kan både få större förståelse för varandra och för situationen har ersatts av intyg och papper som är fullständigt objektiva. Personerna som myndigheterna ska stödja blir en grå massa – vem som helst. Läkare och andra professioner blir ett kryss i ett IT-system och varje kryss i ett IT-system blir till en krona. Gemeinschaft har bytts ut mot Gesellschaft.

I grunden är det alltså digitaliseringen som bidragit till det hela. Våra myndigheter lägger miljarder på att upphandla system, som ska underlätta myndigheternas arbete med att fatta beslut. Men myndigheterna förstår sällan hur systemen påverkar beslutsfattandet. Se bara hur illa det har gått på transportstyrelsen. Men då besluten handlar om människor av kött och blod och som inte kan definieras av digitala kryssystem, eftersom kryssystemen sköts av människor av kött och blod, faller den mänskliga faktorn in och det blir fel. Det är därför FK kan avskärma sig från att de inte hanterar systemen rätt och kan betala ut 4 miljarder i felaktiga ersättningar. Det är därför AF inte lyckas förmedla jobb. De träffar nästan inte de som de ska hjälpa och stötta. Därför bryr sig polisen mer om sin statistik än om alla oss där ute som utsätts för brott och är både förbannade och kränkta.

Digitaliseringen av hela vårt samhälle har bara börjat. Vi kommer inte kunna göra oss av med detta förhållande. Tvärtom. Men i en gammal förvaltningstradition och myndighetsstruktur och måste jag hävda att det inte fungerar inom välfärdens områden och hos våra relationsmyndigheter. Där kommer digitaliseringen istället innebära att varje person som upplever att den inte får det den har rätt till eller bemöts som en människa, kommer att känna sig kränkt och felaktigt behandlad.

Det handlar inte om politiken, att myndigheterna politiseras (det är att tillskriva politiken för mycket makt), att det är tjänstemännen som är inkompetenta. Digitaliseringen har tagit över och det till en väldigt, väldigt stor kostnad för skattebetalarna. Digitaliseringen har blivit huvudsaken. Det myndigheterna är till för och ska uppnå har blivit sekundärt.

Om FK hade förstått det. Hade de kanske tänkt annorlunda. Då hade de kanske förstått att träffa personerna som de betalat ut stöd till hade varit en lönsam affär. För då hade de kanske kunnat upptäcka att personen ifråga inte hade rätt till ersättning.

Nu har myndigheten från regeringen fått direktiv om att man ska spara på kostnaderna för assistansersättning. Och då gör myndigheten det lätt för sig i digitaliserings spår. De drar ner på timmar för de personer som är mest utsatta och verkligen behöver sin ersättning för att kunna leva ett så normalt liv i förhållande till oss andra som inte har en funktionsnedsättning.

En grupp behövande blir alltså kollektivt bestraffade för att FK inte förstår digitaliseringens problem inom relationsmyndigheten.

Tyvärr lär detta fortsätta i några decennier till innan fått till det. Till dess får vi alla leva med att det spelar ingen roll vem du röstar på valet, eller hur många politiskt färgade myndighetschefer som tillsätts, eller inkompetenta tjänstemän eller inte.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,